Haqim hade sett infernon tidigare i det undre galleriet. Hon skulle strida, och förberedde sig medan Haqim tvättade bort blodet och fick förband lagat om såren längs hans flank. Kraniet var sprucket, men hade lyckligtvis hållt. Det lades på plats och Haqim såg sin spegelbild. Han hade förändrats, och det gladde honom. I reflektionen från spegeln såg han infernotiken, men han ögnade henne bara snabbt innan han återgick till att dricka lite vatten. Han behövde gå ut i solen igen strax.

[till Adena!]

Adena visste egentligen inte vad hon gjorde på denna underliga plats. Hon hade tillsammans med Blair vandrat norrut, trots att de inte alltid hållit ihop. Tiken var känd för att vara ganska vresig och oförutsägbar, något som Blair förmodligen hade lagt märke till. Dock var det en annan hane som intresserade henne för tillfället, en hane som nyss hade kämpat och dessutom vunnit.

Hon såg på honom när de lade om hans sår, och när arbetarna försvann bort för att rengöra sina grejer, gick hon fram till honom. Han hade fångat hennes intresse. Adena gick med rak rygg, huvudet högt och svansen likaså. Ett litet, leende spred sig på hennes läppar. Det var inte direkt vänligt, utan mer ett... Neutralt, lite flörtigt leende som klädde hennes läppar.
"Haqim var det...?", började hon och nickade i en lätt hälsning. Hennes brinnande intensiva blick mötte hans. "Förloraren ser värre ut än dig, antar jag?"

Inferon närmade sig, men det var inte förren hon talade som Haqim vred på blicken för att se på henne. Som en klassisk infero var hennes päls målad i eldens alla färger. Det såg nästan ut som om hon brann. Hon kände till hans namn. Antagligen hade hon sett striden alldeles nyss.
"Det är jag."
Han såg på henne uttryckslöst, men den skarpa blicken förmedlade desto mer av vad han kände. Misstänksamhet, men också fascination. Hon fängslade honom.
"Om du vet mitt namn måste du ha sett striden med egna ögon."
Han lät det bli svaret på hennes fråga. Han tänkte inte återge hur han besegrat sin motståndare, större än honom själv. Nog hade hon sett. Nog hade hon imponerats, varför annars skulle hon komma hit, till honom, med ett sådant leende.
"Är ni här för att strida, eller för att mingla bland kämparna?"
Haqim huffade till och sänkte huvudet för att dricka lite ytterligare, men han hade blicken som fastetsad vid hennes. Gula, som själva solen, tänkte han. Vad hette hon?

Adena såg intensiv på honom samtidigt som han talade. Långsamt fuktade hon nosen med hjälp av sin tunga och nickade sakta. Det var något med hanens sätt som fick det att snärta till i bröstet på henne.
“Det kan du räkna med att jag gjorde”, svarade hon med lägre röst nu. Ett snett leende klädde hennes ansikte. “Att du ens frågar, tar du mig inte för en kämpe?”

Tiken tog ett kliv närmare honom och sänkte huvudet för att själv ta några klunkar av det iskalla vattnet. Blicken var fäst på honom, och svansen piskade vagt bakom henne.

"Vad tyckte du, då?" frågade han tillbaka. Han hade trots allt segrat. Diskret började ett litet leende att leta sig över hans mörka läppar. "Nej, det gör jag inte."
Leendet blev lite bredare. "Jag tar dig för en krigarinna."

De samtalade en stund, leendes, och Haqim fattade eventuellt ett gott tycke om henne. Adena, med de solgula ögonen.

[Avslutat!]