HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Ärr och spegelbilder [Mercedes]
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] EmptyIgår på 22:54 av Ronia

» [SLan] Återvändandet
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptytor 19 sep 2019, 16:41 av Locura

» Erbjudandet
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptytor 19 sep 2019, 16:24 av Locura

» SLan] Dessa nya tider [Even]
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptyons 18 sep 2019, 12:01 av Even

» Karaktärers spellistor
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptytis 17 sep 2019, 20:38 av Aurora

» [SLan] Kvällens färger [Ronia]
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptytis 17 sep 2019, 00:32 av Ronia

» Under pausen (öppet)
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptysön 15 sep 2019, 16:11 av Saghani

» Vilda gissningar [Skuggfall lan, Aurora]
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptysön 15 sep 2019, 11:18 av Aurora

» [SLan] En gammal sång [Nephania]
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptylör 14 sep 2019, 23:01 av Even

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 3 gäster.

Ronia

Flest användare online samtidigt: 82, den lör 03 aug 2019, 03:18
Chatt
Ny uppdatering av Storlekar!
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptylör 31 aug 2019, 22:56 av Yargol
Storlekar har varit en återkommande fråga här på Numoori. De har även genom åren varit ett frustrationsmoment för såväl oss i Crew som för många spelare på sidan. För 6 år sedan så gjorde vi en förändring av storlekarna där vi försökte att jämna ut skillnaderna inom de olika storleks-kategorierna. Trots uppdateringen 2013 så har många spelare fortsatt känt att storlekarna är väldigt skeva, och att spannet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Uppdateringar: Nattvarg, Formskiftning, Yttre Mörker
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptysön 04 aug 2019, 20:45 av Sleazoid
Då detta blev en ganska övergripande uppdatering som påverkar många olika vargar så valde vi att gå ut med det som en nyhet också.

Vi har länge ansett att kraften formskiftning behövde få sig en rejäl uppdatering då den var alldeles för bred och gränslös till skillnad från andra krafter. Och samtidigt insåg vi att kraften Skuggor egentligen innehöll två krafter medans Yttre Mörker inte alls var definierat. Hela …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela
 

 Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Ajodelle
Vandrare
Ajodelle

Spelas av : Ink | dog 2019

Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Empty
InläggRubrik: Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg]   Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg] Emptymån 12 aug 2019, 00:44

Första, dödfödd. Usch så äckligt...
Nästa, dödfödd. Det sved, för hon hade gått och burit på dem i onödan. Tredje andades inte heller, hon gnuggade den motvilligt för att se om hon kunde gnida liv i den. Nä. Hon puttade på den med en tass. Huvudvärken som krupit sig på tilltog. Vid fjärde orkade hon knappast mer, än mindre hoppas mer. Som att hopp kunde göra gott i något av det här dramat.
  "Bra."
  Fyra dödfödda. En tanke blixtrade för Ajos medvetande som var virrigt av smärta, och vad hon bara ville kalla tomhet. Kunde det vara stressen? Kunde det vara svälten? Hon hade inte ätit mycket alls, för hon hade varit rädd för att söka sig till Vitae igen. Kunde döden bero på att hon för att lindra ångest varit i konstant rörelse? Ajodelle kämpade mödosamt, makade på sig för att inte se, inte spy när hon ändå inte kunde hålla blicken från de små liven som inte levde. Äckliga... äckliga...? Vider. Hon kände nog ångest ändå, tomheten var så upplöst och hennes lemmar darrade okontrollerat.

Hon kved väldigt plötsligt, mycket gällt, och började på nytt vrida sig, stålsätta sig, ut med den! Nästa döing. Detta fick hon direkt äta upp, för det lilla - och, faktiska - livet kämpade nu lika eldigt som hon själv, först lite desorienterat, men plötsligt gled en livs levande avkomma ut. Panik. Ajodelles ögon blev runda, stora. Äckel. Hon darrade med ögon som kändes stora som månar. Huvudvärken stegrades, pulserade, hon behövde vatten. Ändå styrdes hennes tunga till att slicka den, och salivet som nästan var löddrigt av vätskebrist slösade hon på liv, för nu fanns det liv och nu fanns det hopp. 

Ajo gjorde det hon trodde att man skulle göra. Tungan var tvekande, hon trevade först, för att sedan tvätta den burdust. Ajo som fattat nu, rufsade till i den tunna pälsen som i halvdunklet var underligt mönstrad. Hon kisade, och häpnade över markeringarna. I det svaga skenet från månblommor utanför hennes högst provisoriska hydda, reflekterade markeringarna vagt dess glöd. Hennes egna var så bleknade, mycket mer än förut, en varning kanske, hon visste inte riktigt. Ajodelle hatade mycket att hon nu inte ville erkänna någon som helst modersinstinkt som sin egen. Den var rent biologisk och mycket meningslös. För att hon var tvungen döda den. Det var enklare så, för de andra fyra var ju just det. Döda. Det vände sig i magen, inte av tidigare anledning, för nu var det slut på det värsta även om smärtan alltjämt var ihållande i sina efterdyningar. Hur dödar man sitt... barn? Typ, kväva det? Mosa? Huvudet? När försvinner sådan här fysisk smärta förresten? Hur tar man egentligen hand om en sådan här grej? Ajodelles öron ströks bakåt. Lilla, lilla lillan gnydde tystare än en viskning och ålade sig lite fumligt. Den såg dum ut, så korkad och så ful. Fast måntatueringarna var väldigt fina. Ajos blick veknade. Hennes hjärta kunde aldrig. Inte mot den här.

Hon släppte ut andan hon hållit, och föste bort de andra valparna. Drog den sista till sig. Hopplöst, vad skulle hon göra med sig själv? Vad skulle hon göra nu? Per automatik visade hon valpen var den skulle söka, och hon behövde inte gestikulera två gånger. Även om den inte kunde se. Nå väl. Istället för att döda den, kunde hon ge bort den. Med gott samvete, åtminstone. Kunde hon byta valpen när den blev större? Byta bort den mot något värdefullare?

Innan Ajodelle hann reflektera över vad som hände på insidan grät hon ljumna tårar på sin lilla bebis. Hon ryckte plötsligt till då den lilla munnen slöts hårdare om hennes enda upptagna spene och tankarna började dundra i huvudet precis som åska. Ajodelle slutade andas, tills hon tvingade sig själv att mekaniskt andas i den begynnande chocken. Hon blev stel, och andades tvekande. Snart gjorde andningen sitt jobb självt, men hjärtat skuttade. Vad ska man kalla en blöt bebis? Hennes liv slutar här. Ja, Ajodelles liv är över. Hon ska ta hand om en valp. Eh? Sin valp. Allt är på riktigt, på riktigt över och andningen drar en 180 och börjar skena. Hyperventilerandes kunde hon inte ens föreställa sig vad någon skulle göra i hennes situation, det var så synd om Ajodelle. Hon vet ju inte vad den ska heta, så för femtioelfte gången den kvällen skänkte hon Vitae en tanke. Vitae ska få henne, bebisen alltså, Vitae ska få henne när hon är mogen. Annat går inte, för Ajo måste leva sitt liv. Såsom det ska vara. Ajo hade inte tid med påtvingade roller att axla. Med avsmak ser hon bort, illamående på riktigt. Vitae skulle behöva hjälpa henne med namn. Ajo kastade ett getöga för att försöka bedöma om fulingen var värd ett. Ful som stryk! Sådär nyfödd och allt.

Ajodelles tankar tvingades på andra banor för att inte övertänka så missunnsamt. Hon tänkte flyktigt på Atheala. Det gjorde oändligt ont i hjärtat, men det hade ju åtminstone slutat hoppa över slag. Hon försökte förställa sig Ephies ansikte. En tår dedikerades till insikten att de aldrig skulle leka igen, aldrig retas igen. Aldrig se varandra, det var Ajo bergsäker på. Hela alltet var en tyst minut. Tills snyftningarna satte större, hetare tårar i rullning. Hon hulkade och kved. Ajo dirigerade tankarna till Alinan. Tänk om de skulle ses i Ötamon. En sådan skam hon var. Ajodelle. Skam. Åh. Pappas ansikte blixtrade för näthinnan. Ja, nu var han den sista hon ville träffa även om hela hennes väsen värkte efter att få luta sitt huvud mot hans krage och gråta just de här tårarna i hans päls. Tom på insidan nu, hade sista tåren fallit och hon lät honom gå. Hjärtesorgen stillades, och Ajodelle drog skälvande andetag som blev stadigare och stadigare med blicken som återfick skärpa. Ajo tänkte på Iwaku, som säkert var otroligt besviken över hennes spårlösa försvinnande. Eller så hade han inte tänkt på henne. Han hade definitivt annat att tänka på, det var inte självömkan som talade utan reson. De trodde med all säkerhet att hon var död, och det var hon ju. Tekniskt sett. Ickevärderande tänkte Ajo på sin morfar återigen. Hon kände inte Iwaku men hon kunde föreställa sig hur gott det skulle smaka med hans acceptans. Hon log utan inlevelse. Iwaku hade trott på dem allihop, och så plötsligt var Ajo ingenting. Hon kände ingenting särskilt, heller. Hon hade varit del av Draugai; nu var hon drottning. Drottning över landet ingenting, krönt med en krona utan någon som helst materia. Hon kunde aldrig återgälda chansen som Iwaku gett henne, men det var okej. Det var helt okej, för nu. Leendet falnade automatiskt, för det var ju inte så värst äkta till att börja med.
  "Ska jag dö?" frågade hon frånvarande, stirrandes in i intet, ord tillägnade Ingenting särskilt. "Dö för dig?"
Till överst på sidan Gå ner
 
Rättvisa är hämnd med snälla ögon [Ensaminlägg]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ötamon :: Ötamon-
Hoppa till: