Adena hade varit rasande när de slitit henne från arenan. Det var inte planerat att det skulle bli en sådan brutal match; men med inferotiken visste man aldrig. Och när hennes motståndare hade skadat henne, hade hon blivit ursinnig. Visst var det en match hon självmant hade ställt upp i, men som vanligt hade hon inte tänkt igenom konsekvenserna och hon hade inte räknat med att få de skador hon fått. Att hon aldrig lärde sig.

Tiken visste att hon hade vunnit den här matchen trots att hon blivit diskkvalificerad och det var hon inte ensam om. Både hon och motståndaren visste vem den verkliga vinnaren var. Adena kunde inte låta bli att tycka att den där Ivo var svag. Han hade varit dubbel så stor som henne och hon hade nästan lyckats dräpa honom. Adena var stolt, men inte stolt nog.

Ett irriterat läte lämnade henne när hon slog upp ögonen. En kraftigt smärta fick henne att grymta till och hon såg sig omkring. Hon befann sig inte längre på arenan. Minnen från de som nyss hade hänt återkom till henne, och direkt blev hon irriterad när hon insåg att hon inte fått avsluta matchen på rätt sätt. Det sista hon mindes var några väktare och helare som försökte hålla fast henne; för att hjälpa henne med det sår hon fått. Självfallet hade hon kämpat emot av vrede, vilket hade slutat med att de hade knockat henne för att sedan rena och hela såren någorlunda. Dubbelmoral.
"Odugliga veklingar...", morrade hon lågt för sig själv. Hon svor, förbannade sig själv för sitt misslyckande samt hennes motståndare, väktarna och de som höll i eventet sätt att se på saker. Det var deras fel att hon inte fått avsluta.

Smärtan när hon talade påminde henne om skadan hon faktiskt fått, och hon insåg att hennes ansikte var förstört. En isande kyla spreds ilade mot tänderna som nu var blottade för alla att se. Såret var färskt, och det bultade av smärta. Adena visste, att med tiden skulle det bli ett fult ärr.

Smärtan som pulserade genom hennes kropp var ingenting jämfört med ilskan och vreden som brann inom henne likt en okontrollerbar eld. Så arg som hon varit när hon vaknat upp bland helarna som såg efter hennes skador... ja, hon hade nästan tänkt tanken att så arg hade hon nog inte varit på ett tag. Men med tanke på hur det senaste året av hennes liv sett ut, med skador som förvärrat hennes sinnestillstånd, djupa ärr från båda tänder och eld, så kunde man nog med säkerhet konstatera att ilska var en av de känslor hon hade lättast att uttrycka. Det gjorde det dock inte lättare att acceptera att hon förlorat sin match, mot en klen liten hane som skulle ha kunnat gå av på mitten om hon ställt sig på honom, allt tack vare att han haft en kraft på sin sida som hon inte varit beredd på. Hade hon inte varit så omtöcknad efter smällen hon tagit emot, kanske rösterna som annars alltid skrek inne i huvudet på henne hade påpekat att hon självmant valt bort användandet av sin blodbändning. Hon hade tagit en titt på hanen, och sett segern som sin. Aldrig att han skulle ha vunnit om det berott på ren och skär styrka. Hade hon bara fått ett ordentligt grepp om honom så skulle han ha varit en våt fläck på det där arenagolvet, och hon skulle ha gått därifrån sin segrare.
Ett lågt väsande klämde sig ut mellan hennes sammanbitna käkar, och en besvärad grimas tog plast i det svarta ansiktet. Nog för att hon varit ilsken när hon väl kvicknat till, men hon hade även varit då desorienterad att hon inte kunnat sätta sig upp på egen hand. De som sett över hennes skador hade hunnit lägga tillbaka vänstra skuldran som åkt ur läge, mildra svullnaden på vänstra sidan av hennes ansikte och påbörja omplåstringen av några brutna revben - också på vänster sida, innan hon varit så pass klar i huvudet att hon kunnat tala om för dem att deras jobb inte var nödvändigt; att hon minsann inte behövde deras hjälp.
Dumt kanske, att neka vård när det gavs. Men å andra sidan, med en förmåga som hennes så var det svårt att intala sig att det fanns de som kunde göra ett bättre jobb med skadorna på hennes kropp än vad hon själv kunde.

En tung suck lämnade henne, och det var med haltande steg som hon nu rörde sig bort från arenan. Några strider var kvar, för att inte tala om avslutningen, men hon hade inga som helst avsikter att stanna kvar för att ta del av det. Hon kunde vara arg bäst hon ville, men längst bak på tungan dolde sig även en bitter smak av förnedring. Visa sig oövervinnerlig, sätta skräck i de som såg hennes strida... det var en skrattretande tanke nu i efterhand. Och om man skulle gå in på detaljer så var väl även det en anledning för henne att vara arg. Än mer än vad hon varit när hon med blottade tänder talat om för helarna att inte komma i närheten av henne.
En röst, inte alltför långt ifrån platsen där hon befann sig, nådde hennes öron och avbröt tankarna som aggressivt snurrade runt, runt i huvudet på henne. Vänster sida av ansiktet var fortfarande svullet, vilket resulterade i att hon endast kunde öppna vänsterögat halvvägs, så för att på bästa sätt kunna se vem det var som tycktes lika upprörd som hon själv var hon tvungen att vrida på hela huvudet. Det var en färggrann hona, som såg ut som att hon tagit bra mycket mer stryk än vad Selva själv gjort. Men hon hade inte sett henne inne på arenan. Kunde det vara en av dem som stridit just innan det varit hennes egen tur? Den matchen hade hon missat, då hon sett till att vara på plats och redo för när det var hennes egen tur att skrida in på arenan.
Ett brett grin sprack upp på de svarta läpparna, innan hon hann hejda sig själv, och trots smärtan som brände i ansiktet på henne kunde hon inte låta bli att tala.
"Du ser ut som jag känner mig." Tonen i den mörka rösten var road. Men orden raspade i strupen, om det var ett resultat av skadorna eller faktum att hon skrikit i rent ursinne gick inte att avgöra.

"Du ser ut som jag känner mig."


Adenas tankar avbröts av en annan tiks röst och hon höjde på huvudet och fick se en främmande tik. Främlingen röst lät lätt raspig, och Adena undrade om hon också hade slagits. Inferon granskade henne lätt innan hon rynkade på näsan, trots smärtan, och höjde på huvudet samtidigt som hon sträckte på sig och piskade lätt till med svansen. En irriterad grymtning lämnade henne och hon nickade åt främlingen.
"De vet inte hur man håller i ett riktigt spel", morrade hon irriterat fram. Hennes ilska var vid det här tillfällen inte riktat mot tiken, utan mot de naiva vargarna som höll i hela alltet. Adena var ilsken på de alla. De som bokstavligt talat hade dragit henne ifrån slagfältet, de som hade lappat ihop hennes sår så gott de kunde samt de tre vargarna som var presentörer.

Inferons nacke ryckte till, och smärtan spred sig genom hennes ansikte likt en eld. Dock kunde hon inte låta bli att låta ett skratt lämna henne.
"Vad är din anledning till att du känner såhär? Blev du också diskvalificerad?", frågade hon och lät sina brinnande ögon möta den andres. Av det hon hört var Adena den första och enda som faktiskt blivit utslängd, och faktum var att hon hade hört sitt namn nämnas ett flertal gånger. Bäst för dem att de skulle minnas henne, om inte, skulle hon få dem att minnas.

Orden hade lämnat hennes läppar innan hon riktigt tänkt igenom dem, eller faktum att hon kanske inte borde lägga en kommentar om utseendet på en varg som uppenbarligen råkat riktigt illa ut under sin match. Men när de väl var sagda fanns det lite hon kunde göra för att få det ogjort. Tiken ser sargad ut. Vi kom lindrigt undan. Vi bär redan ärr i ansiktet. Kanske hade hon förväntat sig att den andra honan skulle ha ignorerat anmärkningen, men till hennes förvåning fick hon faktiskt svar. Det tunga huvudet tippades lätt åt sidan, en ytterst diskret rörelse då vänstra sidan ansiktet var så pass svullet att musklerna skrek så fort hon gjorde annat än att bara stirra rätt fram. Hade det inte varit uppenbart tidigare att den färggranna honan var upprörd över hur hon behandlats under denna invigning, så framkom det tydligt när hon tog till orda. Det ryckte lätt i de svarta mungiporna på den stora honan, men hon höll sig från att låta flinet krypa över läpparna. Det kunde misstolkas som att hon roade sig på den andres bekostnad, någonting som inte vore helt omöjligt med tanke på att det var Selva, men i just denna stund var det situationen hon fann komisk.
Vänstra framtassen flyttades framåt, i ett försök att fördela kroppstyngden bättre, och det var med en haltande rörelse som hon satte sig ned. Smärtan fick nosryggen att rynkas, och än en gång smög sig ett lågt väsande ut ur nosen på henne som talade för hennes irritation och missnöje. Det gjorde förbaskat ont att röra på sig. Skulle hon lix utbyta några ord med den andra honan kunde hon sitta ned och vila sitt ömmande ben, ge blodbändningen en chans att arbeta på skadorna under tiden.

Blev du också diskvalificerad?
Den övre läppen drogs uppåt, blottade hela övre tandraden, och någonting som kunde tolkas som ett torrt skratt lämnade hennes strupe. Kanske hade det varit att föredra? Att diskvalificeras för övervåld efter att ha slitit sin motståndare i stycken utan att ens röra vid denne, än att acceptera att hon faktiskt förlorat sin strid. För nog skar det djupt i henne, vetskapen att den där lilla hanen korats som segrare. Men vad som var värst var medvetenheten om att hon inte hade någon annan än sig själv att skylla. Hon hade velat slita strupen av honom med sina tänder, hade inte ansett att hon behövde sin kraft för att träda ut ur arenan som en solklar segrare. Överskattade oss. Bittert. Idiotiskt. Dumt. Patetiskt. Hon fuktade nosen med tungan, önskade inget annat än att rösterna kunde hålla käften för en gångs skull. Salt var inte nödvändigt att strö i hennes färska sår.
"Nej." Blicken lades återigen på den andre. De giftgröna pupillerna var vidgade, men lämnade gott om plats åt de orangea irisarna att lysa med sin kontrast.
"Jag förlorade." Hon ville himla med ögonen, hugga, spotta svära. Men vad löntes det?
"Mot någon som borde ha varit ett lätt offer."

Adena såg på främlingen att hon hade ont, men sade inget. Inga medlidande ord eller uttryck lämnade henne. Istället följde hon kallt främlingen med blicken när denne satte sig ned någon meter ifrån henne. För en stund övervägde hon själv att göra desamma, men Adena behövde sträcka på sina muskler trots smärtan. Faktum var att hon gillade det, gillade hur det pulserade genom kroppen. Det var likt en kick som fick henne att vilja ha mer.

Främlingen skratt fick Adena att knäcka på nacken och dras ur sina tankar. Vad hon skrattade åt fick henne att undra, men hon brydde sig inte tillräckligt mycket för att fråga. Någonting sade henne att det inte var henne själv främlingen skrattade åt, utan situationen, vilket bekräftades när tiken talade.

"Nej. Jag förlorade. Mot någon som borde ha varit ett lätt offer."

Inferotiken nickade lätt. Den andra tiken var stor, rättare sagt enorm. Man tyckte att hon borde kunna krossa vem som helst. Dock visste hon inte vem motståndaren hade varit. Kanske var det en lika stor eller ännu större individ. Men fakrum var att storleken kanske inte spelade så stor roll efter allt. Adena hade nästan dräpt sin motståndare som varit nästan dubbelt så stor som hon själv. Hade de inte hindrat henne, skulle han varit död vid det här läget.

"Att förlora kan ibland vara en vinst", började hon lågt. Kloka ord, för en tik som hon. Adena insåg hur ironisk och dum hennes kommentar lät och ett giftigt skratt lämnade henne. Att förlora var en svaghet. Hon var inte svag. Hade aldrig varit det och skulle aldrig bli det. "Vem försöker jag lura? Det viktigaste är att vinna." Döda, ville hon lägga till. Hon hade faktiskt lett i sin match, hade hon backat när hannen gett sig, hade hon vunnit. Men det var inte den slags vinsten hon hade varit ute efter.

Några sekunder passerade innan Adena närmade sig något den andra. Bredvid henne såg hon ut som ett litet barn, men det gjorde henne inget. Hon slog sig ned, höjde huvudet och mötte den andres giftiga blick. Det var något med den andra som intresserade Adena. Om det var hennes galna blick, hennes storlek eller helt enkelt hennes personlighet var oklart, men något var det.
"Vad är ditt namn?", frågade hon samtidigt som hon slickade sig själv om munnen, kände åter den brännande smärtan från sina sår.

De svarta öronen spetsades ovanpå huvudet när den andre tikens ord nådde henne, och uttrycket som drog över det halvt svullna ansiktet var en blandning av förvåning och misstro. Det var inte direkt ord hon förväntade sig ur en hona med uppenbart temperament, och en ilska för hur hennes match hanterats så att det lett till att hon diskvalificerats. Inte för att orden var spunna som en lögn, måhända var det ord som mödrar intalade sina små under deras uppväxt så att de inte skulle känna sina förluster lika hårda, men i just detta sammanhang verkade det endast skrattretande. Och tydligen tyckte den andra tiken likadant, för det gick inte långt stund från det att hon talat till punkt till att hon skrattade. Selva rynkade på nosryggen, en gest som kunde tas som både missnöje, eller ett svagt instämmande till den andres skratt, innan hon vek huvudet åt sidan och fnös högt.
Vem försöker jag lura? Det viktigaste är att vinna.
Hon kunde inte påstå att hon inte höll med. Seger var det enda som betydde någonting i livet. Vare sig det gällde en strid man givit sig in i, eller det långsiktiga mål som drev en i livet. Därför smakade förlust extra bittert när man väl var tvungen att bita i det. När hon visste att hon skulle ha vunnit, om hon bara inte låtit hanen flänga runt så mycket. Endast oss själv att skylla. Gör inte saken bättre. Ser vi hanen flår vi honom. Utanför arenan är han ingenting. Utanför arenan är vi oslagbara. Så de mal. Rösterna försökte borra hål i huvudet på henne, endera spottade och svor över hennes misslyckande medan andra kom med silkeslena ord, försökte göra situationen bättre än den var. En dov morrning lämnade henne, och den skadade framtassen lyftes upp för att placeras över hennes ansikte. Om de kunde hålla tyst i fem minuter, så skulle hon ha tid att sortera känslorna ordentligt så hon kunde lista ut hur hon skulle ta sig från denna plats. Vad nästa plan var. Om hon skulle låta blodbändningen reparera henne, hela alla skador, innan hon fortsatte sin vandring eller om det var lika bra att fortsätta på en gång.
Vi är svaga som vi är nu. Vi borde vila. Finna en lugn plats där vi får vara ifred. Läka såren. Återställa oss. Så ingen vågar ställa sig i vår väg. Men då slösar vi tid. Tid är värdefullt. Men vi är svaga nu. Ögonen som varit hård sammanpressade öppnades långsamt. Det gick inte, de gav henne inte en chans att fånga tag i en tanke som ursprungligen var hennes egen. Men så knackade blodbändningen på bakhuvudet på henne, uppmärksammade henne om vad som pågick utanför hennes huvud, och när hon åter sänkte tassen till marken blev hon aningen förvånad över att den andra honan rört sig närmare. Det var ytterst få individer som vågade sig nära henne, kanske för hennes storlek, kanske för det stabila psyke hon visade upp... men hur det än var, så verkade denna lilla hona tuff. Inte endast för att hon tycktes helt okej med sitt sargade ansikte, och var mer upprörd över hur hon blivit utslängd istället för att de inte gjort ett bättre jobb med hennes sår, men också för att hon nu stod aningen för nära den större honan med rak rygg och bad om hennes namn. En tuff hona. Mycket ryggrad. Är hon inte rädd? Gillar henne. Ett snett flin sprack upp på läpparna, och det tunga huvudet lutades aningen åt sidan medan hon noga studerade honan framför sig.
"Selva." Pupillerna vidgades, och hon lutade sig lite närmare den andre. Om det var för att få en bättre titt på henne, eller helt enkelt testa och se om hon kunde få någon som helst reaktion som talade för att hon fann obehag i hennes närhet, det gick inte att avgöra.
"Och ditt?"

Adena såg på den andra tiken när ett snett flin landade på henmes läppar, vilket smittade av sig på henne. I hennes huvud fanns de ingen tanke att den andra kunde vara farlig för henne; något som gjort att hon råkat illa ut några gånger för mycket. Kanske borde hon lära sig av sina misstag, men ack. Främlingen hade fångat hennes intresse, och Adena tänkte ta reda på så mycket hon kunde om henne.

Några sekunder passerade innan den andra presenterade sig. Selva. Samtidigt som hon talade hade hon lutat sig närmare Adena, och spänt blicken i henne. De var mycket nära varandra, men Adena rörde sig inte en millimeter. Istället fortsatte hon att se på tiken, mötte nu intensivt hennes egna blick. En nickning lämnade henne för att bekräfta att hon hade uppfattat vad den andra, Selva, sagt. Namnet var passande. Det lät mystiskt, galet. Precis som tiken framför henne.

"Och ditt?"

Selva talade igen, fortfarande lika nära. Om någon av dem rörde på sig, skulle de kunna snudda vid varandra. Adena undrade vad som skulle ske om hon gjorde ett utfall där och då med fokus på den andres ansikte. Vem hade vunnit en fight mellan de båda? I det här fallet hade det nog varit en relativt jämn match, då de båda verkade vara fullt lika utslitna och skadade. Speciellt inferotiken med hennes uppslitna käke.

Men det var inte i hennes intresse nu; att skada den andra de vill säga. Adena var alldeles för nyfiken på henne.
"Adena", svarade hon och det ryckte lätt i hennes  mungipa som inte hade fått smällen. Hon sträckte på sig, lät öronen vinklas framåt. Kanske borde hon frukta den andra, känna rädsla inför att bli skadad, dödad. Det intrycket hon fick av Selva var inte direkt att hon var den mest stabila vargen i Numoori. Men Adena fruktade inte. Istället fann hon det roande, att hon hade hittat någon som nästan befann sig på hennes egna, sjuka nivå.

Den mindre honan rörde sig inte, trots att avståndet som fanns kvar mellan dem lätt skulle kunna slutas om den ena av dem så bara tappade balansen för en kort sekund. Men hon hade heller inte väntat sig att den mindre skulle vara den som backade. Hennes blick brann för starkt för det. Det var tydligt att det var inferoblod som pulserade genom hennes ådror - det behövde man inte besitta blodbändning för att lista ut. Modig hona. Orädd. Intensiv. Gillar henne. Är inte rädd oss. Borde kanske vara. Karghonan blinkade långsamt, det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra, innan hon fuktade nosen med tungan. Rösterna var mer lågmälda nu än vad hon upplevt dem på flera veckor, kanske månader, om det berodde på slagit i huvudet eller att hon fortfarande inte var helt återställd visste hon inte. Men ett som var säkert var att hur hett de än diskuterade innanför pannbenet på henne, fann hon dem inte överväldigande. Sinnet var fortfarande kaosartat, lika stormigt som alltid, men någonting hade förändrats sedan hon släpats ut från arenan - och det ansåg hon endast vara positivt. Så medan rösterna bytte av varandra, väste och viskade, kände hon sig ha tillräckligt med kontroll för att fösa dem åt sidan och tillrättavisa de som önskade hugga hårdast. Nej, den mindre var inte rädd henne. Någonting hon fann väldigt tillfredsställande. Hon hade mött tillräckligt med individer som backade undan så fort hon spände blicken i dem, vem kunde egentligen klandra dem med tanke på hennes storlek och instabilitet?, och om än hon många gånger använde det till sin fördel så började hon bli trött på det. Det fanns alldeles för få som vågade stå rakryggade och möta henne när hon utmanade deras självsäkerhet. Men här stod en framför henne. Och hon fann henne mycket intressant.
Adena. Det var ett vackert namn. Lätt att komma ihåg, med lite ansträngning. Det fanns så många namn på så många olika vargar i landet som hon låtit falla i glömska endast för att hon inte funnit dem det minsta intressanta. Vissa så rädda att de krupit ihop likt rådjurskid i hopp om att deras stillhet skulle hindra henne från att hugga, medan andra helt enkelt spelat på att de ansett sig vara bättre än henne. Sådant kunde vara roande, till en viss punkt. Men det gick en fin linje mellan att vara naiv och roande, och att endast vara dryg. Men denna lilla hona. Adena. Var nog värd att lägga på minnet.

Selva flinade brett för sig själv, innan hon i en lugn rörelse lutade sig bakåt så att tyngden från den tunga kroppen åter skiftades till bakbenen. Hon lyfte lätt på vänstra frambenet, önskade ge det en chans att vila efter att hon förlitat sig på det under tiden hon studerat inferotiken närmare. Honan hade inte ryggat, och det hade givit henne många pluspoäng hos den större tiken.
"Så, Adena." Hon smakade på namnet, tog sin tid att uttala det. Inte hånande. Inte ironiskt. Endast ett sätt att prova hur honans namn smakade på hennes tunga.
"Hur kom det sig att du blev diskvalificerad?" Flinet låg kvar på läpparna, men i den kontrastrika blicken brann en uppriktig nyfikenhet som suddade ut alla tvivel på att hon ville ha ett ärligt svar. Nog hade hon hört att det bråkats innan hon själv trätt in på arenan, men då hon inväntat klartecken för sin egen match hade hon varit avskärmad från allt som hände runtikring.

"Så, Adena. Hur kom det sig att du blev diskvalificerad?"

Ingen hade förmodligen räknat med att Adena skulle bli ett sådant hot, men vad kunde man förvänta sig? Ynkrygg till motståndare. Fega arrangörer. Ilsken, brinnande infero. Redan innan slagsmålet tyckte hon att man kunde haft aningar att saker och ting skulle kunna gå fel. Att hon svurit på att slåss hederligt hade för henne endast varit en fånig regel som nästan var gjord för att brytas; vilket arrangören borde ha insett. Istället hade de släppt in henne på arenan och låtit henne möta sin motståndare; den enorma hanen och saker hade lett till det andra.

"Jag mördade nästan min motståndare", började hon lågmält med sin dova röst och slöt sina ögon för några sekunder. Adena knäckte återigen på nacken och flinet på läpparna försvann. Det förvandlades istället till ett mer irriterat, argsint uttryck. Hon blev återigen påmind om varför hon blivit diskvalificerad och förlorat sin titel som vinnare. Men faktum var att det som gjorde henne ilsken inte var det att hon hade blivit diskvalificerad, utan att hon inte lyckats ta död på sin motståndare. Och det faktum att hon varit så otroligt nära. Ett hugg till och han hade varit blott ett minne på denna jord. Adena hade misslyckats. Och det irriterade henne. "Hade de gett mig bara någon sekund till... Men nej. Istället valde det att avbryta."

Återigen knyckte hon på nacken, slog upp sin brinnande blick och lade fullt fokus på den andra tiken. Adenas röst var hatisk. 

"Mammutens satmara till flickvän störtade ned på scen och gav mig detta", Adena nickade mot sin högersida av ryggen där ett stort öppet sår bultade i takt till hennes puls. Vartenda ord hon uttalade berättade om besvikelsen och ilskan av att hon blivit utkastad; nästan förnedrad. Dock hade hon älskat att folket hade talat om henne i efterhand; vulkanens juvel hade spridit sig genom folkmassorna. Inferotiken kände sig mäktig när hon passerade och de andra ryggade tillbaka av rädsla. Det fick henne att känna sig... allsmäktig. "Av det jag har hört överlevde han. Ser jag honom och den där hyndan igen, dödar jag dem. Och allt det dem håller kärt."

Ett elakt flin spred sig på hennes läppar igen och hon lutade sig lätt bakåt för att lättare kunna möta den andras blick. Smärtan stack i hennes käke, hennes läppar och rygg. Samtidigt som det gjorde ont, rann en våg av adrenalin och spänning igenom henne likt elektricitet. Och hon kunde inte låta bli att gilla det.

"Jag mördade nästan min motståndare."
Inferotikens ord fick de svarta öronen ovanpå karghonans breda huvud att spetsas, och de mörka ögonbrynen lyftes i ett förvånat uttryck - tja, så uttrycksfullt som den svullna, vänstra sidan av hennes ansikte tillät. Den lilla honan hade alltså nästan mördat sin motståndare. Hade inte hela dagen bestått av vargar som slet varandra i bitar, spillde blod och rev sönder kroppar i sådan brutalitet att det mer ofta än sällan resulterat i att matchen avslutades med död? Fast någonstans tycktes hon minnas sig att... död inte var en nödvändig del av spelet. Hur var det, motståndaren kunde erkänna sig besegrad och där och då skulle matchen vara avgjord. Regler. Rösten som drog genom huvudet på henne var så hånfull att hon fick bita sig i tungan för att inte brista ut i ett öppet gapskratt. Ja. Just det. Regler. Invigningen krävde regler. För att beskydda de som deltog. För att göra det rättvist. Skona liv. Skrattretande. Tragiskt. De massiva käkarna rörde sig, fortfarande sammanpressade, fick det att se ut som att hon tuggade på någonting. Men rörelsen var endast ett resultat av hennes desperata försök att inte bryta den seriösa stämningen som lagt sig mellan dem med det högljudda skratt som fortfarande låg väntande i bröstkorgen. För visst var det väl skrattretande. Hon kunde vara den enda som tyckte det. Det anordnades gladiatorspel för majoriteten av landets befolkning att ta del av, och under dagen hade massorna visat sig så blodtörstiga att alla regler som skonade liv skulle ha kastats och ignorerats allt eftersom spelen pågick. Ju mer blod som fläckat marken och väggarna, desto intensivare och mer högljudda hade skriken blivit. Massorna krävde blod och död. Varför inte ge dem det?

Den mindre honan knyckte på nacken, spände blicken i henne på ett sätt som bröt cirkeln av tankar som börjat spinna snabbare och snabbare innanför pannbenet på henne. Orden hade eldat på henne, väckt den där längtan efter känslan av blod i käftarna, den metalliska stanken av smärta och död. Denna plats var beviset på att landet ville ha blod. Vem var hon att gå emot majoritetens önskning? Om det var ond bråd död de ville ha... skulle hon gladeligen servera dem det.
Det tog henne en sekund att ta in vad det var den andre sagt, trots allt hade hennes egna tankar henne i ett sådant järngrepp att den pågående konversationen inte längre var lika lockande. Men när hon väl fått en sekund på sig att återspela inferohonans ord, så kunde hon denna gång inte hejda sig. En grymtning, en återhållsam fnysning, lämnade henne innan hon böjde sig fram och med vidöppna käftar skrattade. För en förbipasserande kunde det kanske verka som ett hjärtligt skratt, men med tanke på situationen så var nog en mer korrekt beskrivning... hysteriskt. Skrattet gjorde ont, skar i revbenen, men hon kunde inte låta bli. Nu i efterhand önskade hon att hon fått se matchen, se den utspela sig framför hennes egna ögon. Det hade varit ovärderligt att få se en utomstående kasta sig in, flickvännen i fråga, för att rädda utmanaren som varit nära att mista livet.
Det tog en bra stund för henne innan hon lyckades få luft igen, lyckades samla sig. Hon drog ryckiga andetag i försök att åter fylla lungorna med luft, och den skadade tassen placerades över ansiktet - kanske för att hjälpa henne lugna sig ytterligare, kanske för att den svullna kinden nu gjorde ännu ondare än tidigare.
"Du lyckades nästan döda din motståndare... och hans flickvän var tvungen att rycka in..." Den breda tassen drogs över ansiktet, och när den åter placerades på marken så att hon än en gång kunde placera blicken på inferotiken, så fullkomligt glänste ögonen av belåtenhet.
"Du får ursäkta, Adena..." Hon hostade lätt, det hade gjort riktigt ont i hennes vänstra sidan, men det var det värt. Så värt. "Bilden du målar upp för mig är alldeles för underhållande för att jag skulle kunna låta bli. Men jag håller dock med dig," ytterligare en fnysning lämnade henne, hon försökte trots allt återfå sin sansade hållning från tidigare, "När spelet tar en sådan vändning att den ena utmanaren riskerar att förlora sitt liv, borde det inte avbrytas. Det borde få fullföljas."
I ren nyfikenhet sträckte sig blodbändningen från hennes egen kropp, vandrade över den mindre inferon för att smeka över det öppna såret hon just visat upp på sin högra sida. Det var ett sår som utan tvekan gjorde ont. Än tydligare var det att helarna velat bli av med denna hetska lilla hona så fort som möjligt, annars skulle de aldrig ha låtit henne lämna dem i detta skick. En skugga lade sig över karghonans svarta ansikte, och det var med nytt samlat lugn som hon mötte den andres blick.
"Hur lustig jag än finner den situationen, så ser ditt sår ut att göra mycket ont." Huvudet lades lätt åt sidan, med tanke på dess tyngd såg rörelsen plågsam ut för hennes nacke - men då hela honan var kraftig var det ingenting som störde henne.
"Det är knappt så att helarna försökte lappa ihop dig."

Adena granskade den andra tiken medan hon reagerade på hennes senaste kommentar. Själv visste hon inte om hon skulle skratta eller gråta. Selva verkade åtminstone ha funnit det roande; då hon hade skrattat under en bra stund trots smärtan även hon måste känna av.

"Du får ursäkta, Adena... Bilden du målar upp för mig är alldeles för underhållande för att jag skulle kunna låta bli. Men jag håller dock med dig. När spelet tar en sådan vändning att den ena utmanaren riskerar att förlora sitt liv, borde det inte avbrytas. Det borde få fullföljas."

Hon nickade instämmande. Precis. Att avsluta i ett sådant drastiskt och dramatiskt läge... var en förlust för både kämpare och åskådare. En främmande känsla fick Adena att ryckas ur sina tankar och åter lägga fokus på den andra tiken. Det var dags att försöka lägga matchen åt sidan, och fokusera på mer viktigare saker som skulle ske inom den närmsta tiden.

"Hur lustig jag än finner den situationen, så ser ditt sår ut att göra mycket ont. Det är knappt så att helarna försökte lappa ihop dig."

Adena nickade återigen instämmande. Smärtan i hennes kind var obeskrivlig. Det kändes lika illa, om inte mer, än hur det faktiskt såg ut. Ilsken av sin förlust hade helarna knappt lagt någon tid på att försöka hjälpa henne; det var förmodligen ett av straffen hon fått för att försökt dödat sin motståndare. 

Visst gjorde det ont, men inferotiken gillade det. Det fick henne att känna sig levande på ett sätt hon inte känt förut.
"Det gör det...", började hon lågmält. Hon lutade sig aningen närmare den andra tiken och ett kort skratt lämnade henne. "Men vill du veta en hemlighet? Jag gillar det."

Ögonen smalnade av medan hon fortsatte att studera den andra tikens sår. Reglerna hade varit många, och tydliga, under eventet som de just lämnat efter sig. För många regler. Men med tanke på vad det fanns för individer i detta land, inklusive henne själv det skulle hon inte förneka, så kunde det betraktas som ett mindre mirakel att det inte skett fler regelbrott och bråk som allmänheten fått veta av. Påstår vi är sjuk? Inte sjuk. Oense. Mäktig. ... Nosryggen veckades lätt vid tanken på den hane som i princip kallat henne fet och påstått henne stå i vägen för honom. Hade det inte varit för att hon sett framemot sin match i arenan så skulle hon antagligen krossat skallbenet på honom där och då, och inte nöjt sig med att knuffa lite lätt i honom. Respektlös hane. Skulle slitit ut hans tunga. Skulle dragit med honom in i arenan. Men då hon varit noga med att iaktta alla vakter, och andra inblandade som såg ut att vara ansvarstagande vid eventet, så hade hon inte velat förlora sin chans bara för att någon inte uppfostrats på rätt sätt. Eller kanske han tappats på huvudet som valp. Sådant där beteende var inte acceptabelt, oavsett vad det berodde på.
Den lilla inferon tog till orda igen, innan hon lutade sig närmare. Det var utan tvekan en hetlevrad liten varelse, men om det endast varit temperament och inget mod det rörde sig om så skulle hon aldrig ha låtit avståndet mellan dem vara så kort som det var just nu. Selva kanske inte var det största vargen som vandrade över markerna i landet, men hon var bra mycket större än många andra. Och om man tog sig tid att fundera över hur instabil hon faktiskt var med ett psyke så infekterat, så var det ett under att hon träffat individer under åren som hon kunde betrakta som bekanta. Men kanske det också var ett tecken på att detta land var fyllt av sjuka och sinnesvridna personligheter - att det existerade vargar som aldrig skyggade när hon råkade komma lite för nära. Tanken fick det att rycka lätt i den högra mungipan. Måhända att det fanns någon än mer sinnessjuk än henne själv där ute.

"Men vill du veta en hemlighet? Jag gillar det."
Adenas ord fick de svarta läpparna att spricka upp i ett brett grin, och ett dovt skratt kunde höras i botten av den breda bröstkorgen. Ah. Hur kunde hon ha haft lyckan att träffa på just denna tik i vimlet av alla som deltagit och åskådat vid eventet? Här framför henne stod en hona som skitit fullständigt i alla regler som satts upp, som stod rakryggad inför någon som kunde bryta ryggen på henne med en tass och klargjorde att smärtan som fick huden runt hennes sår att pulsera var någonting hon faktiskt tyckte om. En låg fnysning undslapp karghonan.
"Du är inte klok, Adena." Sagt med det breda grinet fortfarande på läpparna, och en blick som lyste av allt annat än illvilja.
"Detta land behöver fler individer som dig." Hon släppte tiken med blicken, för att titta bort mot massorna av vargar som fortfarande rörde sig runt arenan. "Jag behöver individer som dig." Tonen i rösten sjönk, men ansiktsuttrycket förändrades inte märkbart.
"Det var inte endast löftet om att få slåss inne på arenan som lockade mig hit. Detta är en utmärkt plats för att leta efter goda krigare. Vargar med rätt inställning. Sådana som du." Hon sneglade tillbaka på inferon, och de gröna pupillerna var nu så vidgade att det nästan inte gick att se de orangea irisarna.
"Jag är i stort behov av krigare utan ett uns av rädsla i kroppen."

“Du är inte klok, Adena. Detta land behöver fler individer som dig. Jag behöver individer som dig”
    Det Selva sade var sant, och en instämmande nickning lämnade henne. Adena var inte klok; hon var på gränsen till sinnessjuk i sitt beteende och det faktum att hon var medveten om det gjorde henne än värre. Adena följde den andra tikens blick bort mot en grupp vargar.
    “Det är inte endast löftet om att få slåss inne på arenan som lockade mig hit. Detta är en utmärkt plats för att leta efter goda krigare. Vargar med rätt inställningen. Sådana som du. Jag är i stort behov av krigare utan ett uns av rädsla i kroppen”
    Ett intresse väcktes. Att få slåss, döda och skada var vad Adena brann för. Selvas ord lät lockande, men inferotiken visste inte om det skulle fungera. För det första var hon inte den som följde andras order eller fungera i grupp för den delen, samt att hennes intresse låg hos Blair. Adena hade inte lovat att följa med honom, men hon var nyfiken på vad han hade planerat och hade därför tagit beslutet att följa honom tills slutet.
    “Du verkar inte vara den enda som letar efter starka krigare”, svarade hon med ett flin. Adena lutade sig tillbaka och knyckte på nacken innan hon reste sig upp med en långsam rörelse.  “Jag har ett annat uppdrag jag måste slutföra först. Men när jag är klar där, var inte rädd för att söka upp mig.”
    Adena vände sig bort från Selva, kände smärtan sticka till i hennes muskler. Det hon behövde nu var att vila innan vandringen. Hon började att ta några kliv framåt innan hon stannade upp och vände blicken mot den större tiken igen.
    “Det var ett trevligt att träffas, Selva. Jag hoppas att vi ses igen.”