"Kolla pappa, vad jag har gjort! Rätt fin va? Du ser vad det är visst?"
     Oberon mötte sonens hoppfulla ögon och skrattade mjukt när Vargon visade upp metallföremålet han arbetat på tillsammans med Arno. Metallen var vriden i en ojämn böj, ytan bucklig och överarbetad. "Vilken grej! Vilken fin eh–"  Han hade ingen aning om vad det skulle föreställa. Panikartat kastade han en blick åt Arnos håll som stumt formade ordet "mås" med läpparna. "–fågel du har gjort. Säg, det ser nästan ut som måsarna som brukar flyga över här ibland. Kan det vara en sån?"
    Vargon rynkade på nosen. "Men näe, pappa. Det är ju en gås!"
    "Gås! GÅS! Sa jag mås? Dumma mig, det var ju gås jag menade, så klart. Du får ursäkta pappa din, han börjar bli gammal." Valpen verkade godta hans räddning. Krissituation avvärjd. Oberon gav Arno en omisskännlig blick. Den alla föräldrar kände igen. En det var nära ögat-blick. Brodern vibrerade av det skratt han desperat försökte hålla inne och Oberon fick själv bita sig i tungan. Himla pappskalle. "Hörru du, grabben." Han rufsade om sonens lilla kam på huvudet med tassen. "Vad sägs om att låta Arno vila lite nu? Ni har hållit på hela kvällen. Han kanske vill göra annat en stund."
    "Men vi har roligt ju! Visst har vi det?!", försökte Vargon och sökte medhåll hos farbrorn. "Snart är jag lika bra som dig, farbror Arno!"
    Oberon skrattade. Beata hade rätt, det var verkligen dags att rädda Arno från det här. "Åh, det är ju det som är problemet." Han hukade sig ner och drog valpen till sig, som för att delge honom en hemlis. "Du förstår, din farbror har inte så mycket annat som går hans väg annat än den här metallkraften. Om du blir bättre än honom kommer han bli jätte, jätteledsen." Vargons protester var kortvariga och efter lite övertalning gick han med på att leta upp sin mor. Oberon såg efter sonen och när han var utom hörhåll armbågade han Arno i sidan. "Trimma mustaschen, du får mig ju att framstå som fienden här."

[Don't mind me, vill bara ha lite ful far och son-interaktion  ]