Nordanskogen var tyst, så tyst som en skog bara kunde vara en vinternatt. Blairs egna steg och andetag tycktes vara det enda som störde tystnaden. Trots att snön dämpade många ljud kunde den inte dölja ljudet av hur den knarrade mjukt när han trampade ner. Amanita vandrade bredvid honom, lika tyst som skogen själv. Trots att vampyren var betydligt större än honom, var det som att lagarna som gällde alla andra inte nuddade henne. 
     De hade gett sig av så snart solen gått ner, vilket tack vare vintern inte dröjt särskilt länge. När lövträd bytts upp till väldiga stammar och barrtäckt snö hade det inte varit svårt att förstå att de redan kommit en bit på sin vandring.
     Han var glad att ha henne. Det kändes bekant, tryggt. För samma känsla hade han stannat länge i Lövskogen, men med henne vid sin sida hade han inga problem att ta sig vidare. Känslan av att känna kilometer efter kilometer rulla iväg under tassarna var befriande.
     Fakargen drog in den kalla nattluften genom nosen, och log svagt. Lite omväxling skulle göra honom gott. Och vem visste vad färden kunde föra med sig?

[Mest ett roll för att starta igång saker. Svar är valfritt <3]