Snöslättens sydvästra delar låg mer öppen och inte lika djup i snön som de mer centrala delarna av snöslätten. Höstluften var redan mycket kallare och man kunde känna lukten av nysnö i luften. Snö skulle falla inom de närmaste timmarna. Himlen hade tunga grå moln och en lätt vind fick den redan nuvarande snön att virvla kring marken. Ännu var det många timmar kvar av dagsljus innan nattens mörker skulle falla.

Akuma gick med tunga steg över den lät snöbeklädda marken. I munnen bar hon den lilla vita valpen försiktigt för att inte göra honom illa. Hennes violetta ögon hade en blank sorgsen hinna över sig. Hon hade en order att utföra och för första gången i sitt liv skulle hon motsätta sig den och ljuga för sin far. Hon skulle finna en en säker plats åt den lille och säga att hon utfört ordern. Hålla sig undan från de tankeläsare och hoppas han kunde få ett liv i trygghet och utanför TBBs sjuka ideal. Den hjärntvätt hennes far utfört på henne hela hennes liv hade gjort henne till en nickedocka utan egen vilja. Men något ännu starkare hade tagit grepp om hennes hjärta. Moderns starka kärlek till de valpar hon fött. Hon kände hur tårarna började rinna ner för hennes kinder men hon visste att valet var att stanna hos valpen och inte veta vad som hänt hennes andra valpar eller återvända och försöka motverka morfaderns inflytande och hoppas att de skulle hitta sin egen vilja. Valpen hon bar hängde lugnt med som alltid, en gång hade hans livsenergi varit svag och sakta hade den blivit svagare men så plötsligt hade den börjat bli starkare och valpen mer som sina syskon men faderns hade bestämt sig att valpen var ovärdig och måste dö trotts att Akuma hade försökt förklara att sonen inte var svag och detta hade resulterat i de djupa bitsår på bogen. Att säga emot fadern var något hon aldrig gjorde men nu hade hon insett vad fadern gjort hela hennes liv och hon skulle göra allt för att förhindra det från att hända hennes små.

Planlöst hade hjon vandrat. Osäker på vart hon skulle vända sig, vart hon skulle finna en säker plats för sin son. Men hon skulle vandra tills hon skulle finna den plats där han var trygg. Plötsligt stannade hon upp och vädrade. En doft, minnen av en doft fick henne att stanna upp. Hon såg sig omkring och såg kulen en bit längre bort. Snabbt satte hon tassarna i rörelse och såg snart den grå skepnaden bredvid den bruna och de lilla knyte mellan dem. Hon stannade upp. Satte försiktigt ner valpen och såg på de båda. "Mor?" kom över hennes läppar i en viskning men öronen på den grå ryckte till och de ärrade anletet vände sig mot henne. De violetta ögonen mötte två gråblanka men inom sig visste Akuma. "Du... Du var ju död"