::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Solen hade vid det här laget nästan helt sjunkit undan för världen, och lämnade endast en fullmåne att lysa upp världen. Vissa skulle nog säga att det låg någonting spöklikt över Ken-Yak under denna tidpunkt, då alla de stenar reflekterade ljuset på ett väldigt tankeställande vis. Andra skulle kalla det vackert, men så fanns det ju även de som inte brydde sig. Den svartvita tvättbjörnsmönstrade hanen var nog för tillfället en av dem, han brydde sig blankt om omgivningen, förutom att han hela tiden höll koll på om det skulle dyka upp någon varg i närheten, men inte mycket mer än så. Tankarna befann sig på en helt annan plats än just den stenslätt han nu vandrat in på, ännu en gång satte han sina tassar på denna plats, en som på ett sätt var fylld av mysterier och tankeställande, men som nu inte var annat än marken under hans tassar. Han var satt till att hålla ett öga på revirsgränserna i Ken-Yak, och det var väll det han gjorde, eller i alla fall hade som mål att göra, han kunde inte hjälpa tankarna från att vandra iväg till plågsamma saker, sådana som han verkligen inte ville tänka på samtidigt som han nästan tvingade sig själv till det. Stegen stannade upp och den nu lysande skogsgröna blicken vändes ut över omgivningen, världen var allt bra grym ibland, och för vissa mer än för andra. Smärtan från det knäckta revbenet var inte längre lika påtaglig utan kändes bara när han rörde på sig istället för hela tiden, men den psykiska smärtan hade inte lättat det minsta, den ena dottern var fortfarande försvunnen, och tanken på det hela fortfarande lika plågsam. Visst fanns där även andra tankar, men det var de som huvudsakligen kretsade genom hans hjärna, natt som dag, och det var väldigt sällan som de inte fanns där, plågade och smärtade honom. Blicken fästes vid ett halvstort stenblock en bit bort och han lät stegen styras åt det hållet, med skuggorna svepandes omkring honom i stillsamma rörelser, de var för tillfället rätt tysta, hade ingenting vidare att dela med sig av, och det verkade lite som att de ändå visste att han behövde tänka just de tankar han tänkte, de var mer levande än vid första anblicken, hade varit under en lång tid, och det var någonting som hanen uppskattade. Utan större svårighet så tog han sig upp på stenblocket och slog sig ner för att sedan låta framtassarna sjunka ner även de. Han hade lagt märke till att en främmande varg befann sig i närheten, skuggornas viskande röster talade om det för honom, men det var ingenting som han direkt funderade över, blicken vreds dock åt det håll som vargen befann sig, i väntan på att få skymten av denne, eller vad som nu skulle komma till att ske, han var inte särskilt brydd vilket som, han sökte inte sällskap, men sökte sig inte heller iväg ifrån det.

| Paxat till Colosseum |

**Colosseum** Spelas av : Gagga

Månen var det ända som lyste upp platsen, endast det runda vita klotet med sina kalla långa nakna sken.
Den blev inte hjälpt av stjärnor, såsom många andra kvällar.
Klipporna såg ljust lysande ut på långt håll när det kyliga skenet nått dem och de kastade tillbaka det.
Säkert var det många varelser som lade märke till detta, som såg hur himlen bytte sken, hela tiden, i all evighet.
Från ljust till mörkt, mjukt till hårt, klart till dunket.
Säkert var det många...
Just denna natt höll en mörk figur dem andra sällskap, men utan att de visste om honom, och utan att han visste om dem.
Hans päls var koppsvart, utan tecken, bara svart.
Det enda som skiljde sig från hans mörka mängder var ögonen, kattgula kyliga ögon som ständigt svepte över landskapet var han varndrade.

Öronen klippte på Colosseum's huvud, knäppande ljud hördes inte långt borta, ett smådjur.
Hanen såg mot det motsatte hållet, en ensam buske stack upp, omringat av det annars så kala landskapet.
En vind svepte längs marken och busken lutade sig med vinden, grenarna knakade ogillande och löverna prasslade ljudligt.
Ytterst få hade kvar sin fräscha gröna färg, de flesta hade gått över till en gul-röd höstfärg, några lossnade och följde med vinden som lösa fjädrar.
En bit bort landade de mjukt mot stenunderlaget, det för att sen rulla vidare över marken emd nästa vind.
Seu's ögon tog in allt detta, men det var inget han registrerade, det var inget som var nödvändigt att registrera.
Hösten var så gott som här, en tjockare päls höll på att växa fram mellan sommarpälsens tunna strån.
Inom kort skulle de vita mjuka flingorna falla ner från skyn, singla ner mot marken, kyla ner den och frysa den.
Då skulle han vandra uppåt, mot norr.
Han skulle se till så att han kunde göra det, trots att han då antagligen var medlem i The Dark Nation, han skulle ta sig till Snöslätten.
Vandra däröver och komma ihåg det föregående året. Minnas, gå tillbaka, låta tankarna flyta iväg med stormens drag.

En mörk lukt av varg nådde Seu, han såg mot hållet därifrån det kom och såg en mörk fläck lite ovanför markytan en bit bort.
Den låg vilande över ett upphöjt klippblock, inte bekymrad eller uppretad över hans närhet, men den andre visste om honom, det syntes.
Vinden hade fört Seu's doft emd sig mot den andre, förde bort den andres från Seu. Det avr saken till att han inte käntn den tidigare, han hade inte varit uppmärksam och inte heller
haft vinden på sin sida.
De gula ögonen vilade över den andre, granskade dess vita ränder, dess gröna ögon...
Seu gick närmare, stannade ett tiotal meter bort, höjde huvudet och lät öronen vinklas bakåt, inte strukna, bara vinklat.
Hans svans svepte till bakom honom en gång innan även den stillnade och han stod med vinden i nacken och såg mot den andre.
Han sa inget, bara stod och väntade, väntade ifall den andre skulle säga något.
Sen, efter en stund, en stund så pass lång att de båda hunnit mäta varandra, en stund så pass kort att närmare känslor inte hunnit bryta fram.
- Var hälsad främling, hans röst var mörk och dov, inte hånande eller falsk. Barra tom och aningen hård.
Den innehöll inte mycket euntuniasm för den andre, orderna var egentligen bara yttrade för att få en början, för att visa respekt för den andres närvaro.

| ....muuuuu |

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Så fort som han kunde lägga blicken på den främmande vargen så gjorde han det nästan per automatik, det var väll så, att blicken drogs åt håll där vars det skedde saker, ofta utan att man ens strävade efter eller ville det. Det var helt enkelt bara en sådan där sak. Han hade en god mörkersyn, bättre än många andra vargar, och nästan så att hans syn var bättre om natten än om dagen, av en enda enkel anledning, han var född till att leva i mörker och skugga. På just det planet så var det skuggvargsblodet som dominerade, giftvargens blod hade inte många sådana attributer, det var endast de lysande ögonen som var framträdande, gjorde det rätt uppenbart för den kunniga vad för sorts blod som flöt i hans ådror. Den andra delen kunde knappast vara mer uppenbar, nåväl, kanske inte i mörkret, men ändå. Skuggorna tycktes helt obekymrat flyta runt omkring honom, och höll sig för ovanlighetens skull längs med underlaget av sten han låg på, en rätt så ovanlig syn i sällskap av en främling, varför de nu valde att bete sig på det sättet hade han ingen aning om, han styrde dem inte för tillfället, men han lade inga vidare tankar på det utan lät den delade uppmärksamheten granska den mörka hanen framför honom, trots alla de tankar som fortfarande näst intill överväldigade honom. Främlingen hälsade, klassiskt, stelt, känslolöst och nästan hårt, på så sätt som han själv brukade tilltala främlingar, för nog hade den vanliga stelheten lagt sig över honom ännu en gång, tankar eller ej så var den där, nästan så att det var lite av ett karaktäristiskt drag hos honom. De skogsgröna ögonen mötte för en kort sekund hanens gula innan den vreds ut över stenslätten, ''Var hälsad'' svarade han stelt och känslolöst och det klippte kort till i hans öron innan de tippades framåt ifrån sitt tidigare bakåtvinklade läge. Då tystnaden ännu en gång lade sig mellan de bägge vargarna så började hans tankar att vandra igen, även om han inte släppte hanen med uppmärksamheten, han visste bättre än att göra det i närheten av en främling, rätt som det var så kunde den tidigare rätt lugna stämningen utan förvarning slå över till en aggressiv och hotfull sådan, man kunde aldrig veta. ''Vad är din anledning till att beträda Qu:s marker?? Är du månne en varg med ett ändamål eller en av många att betrakta det som en enkel genomresa??'' sättet som han talade på var inte riktigt hans vanliga, han brukade inte lägga fram sina tankar utan låta de förbli osagda, som endast en mening bakom de övriga orden, men nu gjorde han av någon anledning det, en som han inte ens var medveten om själv. Kanske hade det lite att göra med att flocken inte var så stor för tillfället, svag skulle han inte säga, men det kunde löna sig att vara lite mer på sin vakt, helt enkelt, han visste inte, tänkte inte så långt ens utan tankarna låg som vanligt på det som ständigt fyllde hans tankar, men han lät det inte heller denna gången ta överhanden och försätta honom i någon sorts sårbar eller svag position, han var inte sådan.

**Colosseum** Spelas av : Gagga

Seu stod med höjt huvud och mötte den andres gröne blick,
hans öron klippte till vid ljudet av den andres hälsning, rätt likt hans egen. Okänslofylld, stel.
De var till utseende också rätt lika, mörk hårrem, utstackande stark färg på ögonen.
Men efter i vintras hade Seu lärt sig, det var mycket mer än utsidan som räknades.
Han gick stilla lite närmare, nu med huvudet sänkt i höjd med manken, det för att inte visa sig som ett hot.
Ändå hölls hans kattgula blick hela tiden på den andre, lugnt och sansat men vakande.
Han stannade upp och lystrade när han hörde att den andre talade igen.
Han hade egentligen inte ens tänkt på vart hans tassar fört honom när han gått över Ken-Yak, att han kommit så långt ner mot Qu's revir hade inte slagit hans tankar.
En virvelvind vrivlade till bredvid honom, färgat svart, nästan genomskinlig. Den dök upp från ingenting och försvann lika snabbt genom att lösas upp.
~monuit~ , viskade en röst ekande i hans huvud, så som det ofta gjorde när en av hans Wager blottade sig.
Han visste vad ordet betydde, men det var inte många ord på det främmande språket han lärt sig.
Han granskade den andre, han visste att han avr på fel område, han visste också att han borde bege sig därifrån...
Ändå hade den andre inte ännu börjat verka fientlig, det gjorde att Seu ännu inte heller började föra tabnkarna över till att gå vidare.
-Colosseum, sa han kort och rörde huvudet i en rörelse som var knappt märkbar men som skulle föreställa en nickning.
Hans ord skar genom tystnaden efter den andres.
Han lät det sjunka in i en stund innan han höjde huvuudet och glesade på käftarna för att yttra sig igen.
- Jag tänkte gå längs utkanten, orderna var tomma, utan större eutuniasm och utan "rörelse".
En hunger rann genom honom som en våg som startade från ett okänt ställe.
De klargula ögonen söökte sig längs den andres kropp, efter pulserande blodådror, päälsen var i vägen och lät honom inte hitta något.
För ett ögonblick blundade han hårt, varför hade han sökt med blicken efter pulsådror, han åt inte varg, så hungrig var han inte.
Han flyttade upp blicken till den andres ögon men såg framför sig honom död med blodet växande i en pöl på stenen.

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

De svarta framtassarna med de vita ringarna kring anklarna korsades där han låg och blicken sökte sig tillbaka emot främlingen, inväntade ett svar eller någon sorts reaktion ifrån denne, han själv gjorde ingenting annat förutom just det, väntade. Han var varken dömande eller förstående, bara likgiltig och stel med en hård fasad, en som inte förändrades. Inte heller hade han några tankar på att göra varken det ena eller det andra, han tänkte inte jaga iväg hanen, och inte heller anfalla denne, han hade ingen anledning till att göra så, och på just den punkten så spelade inte hans skador in alls, det skulle inte hindra honom ifall han fann det nödvändigt, det visste han mycket väl. Dessutom så hade han sina skuggor och sitt gift till sin hjälp, om så skulle behövas. För tillfället dock så låg han endast kvar där han låg med en helt oläsbar blick riktad emot hanen, väntade på dennes svar, förklaring, eller vad som helst egentligen. Hanen svarade inte direkt på hans fråga, utan valde istället att presentera sig själv, inte direkt det han sökt, och främlingens namn intresserade honom inte heller så värst mycket, inte heller lät det på något sätt bekant. ''Sleazoid'' presenterade han sig kort utan att lägga speciellt mycket känsla bakom det hela, men han höll fast vid sina vanliga principer, man behandlade andra som de behandlade en själv, och om denne presenterade sig så var det inte mer än rätt att göra detsamma. Han var dock fortfarande på sin vakt, för någonting sade honom att det här mötet lika gärna kunde sluta illa såväl som inte, allting var en balansgång mellan de bägge utgångarna, och minsta snedsteg kunde sluta upp i ett mindre trevligt blodbad. Kanske inte riktigt så extremt, men man kunde som sagt aldrig veta med främlingar, och de känslor som skuggorna förmedlade honom av misstänksamhet gjorde knappast saken bättre, ställde inte hanen i bättre dager. Han må vara skadad, men han var då verkligen inte svag för den sakens skull. Inte heller dömde han den andres styrka efter endast det yttre, det skulle man aldrig göra, för man kunde aldrig veta vad som dolde sig under ytan, det kunde lika gärna vara en fredsälskande hippievarg så som en kallblodig hänsynslös mördare. Då hanen slutligen svarade på hans tidigare ställda fråga så klippte det vagt till i de svartvita öronen på honom, men inget mer tecken på att han hade uppfattat det han sade kunde skymtas. Någonting sade honom att det svar han gett honom endast var ett sådant som man slängde in när man inte hade någonting annat att säga, men han valde att inte kommentera det något mycket mer. Hur som helst så låg den där misstänksamma känslan kvar över honom, och han kunde känna den lite syrliga smaken av gift i munnen, det var inget han styrde för tillfället, och om han tänkte använda det kunde endast framtiden utvisa.

**Colosseum** Spelas av : Gagga

Seu stod kvar, den andre verkade överraskande lugn trots hans närvaro.
Trots att han stod på den andres revir, lekande tankar sökte sig upp i hanens huvud.
Med irriterad känsla bannade han sig, han visste inget om den andre, den kunde spela lugn och sen om Seu gjorde nått "förbjudet" attackera direkt..
Men den kunde också vara en som var slöfattad och blev mer aggresiv till sättet efter en lång stund, så att hans stubin därmed var rätt lång.
Det var det som var frågan, hade denne Sleazoid lång eller kort stubin.
Seu flinade kyligt, ögonen smlnade när läpparna drogs upp i sidan i flinet.
-Jag hade tänkt gå längs utkanten..., upprepade han igen och tog några steg fram på samma gång.
-Men man måste ju stanna och få fråga sig..., fortsatte han sen men slutade mitt i sin mening på samma gång som han stannade upp, nu bara ca. 4 meter från Sleazoid.
Han stod en stund och lät orden sjunka in, innan han sakta började gå i vad som skulle likna en början till en ring runt den andre,
han fortsatte på samma gång-
-...hur en varg vars uppgift i sin flock är att vakta reviret, kan vara så lugn, även om en annan går runt den..
Colosseum hade nu gått bakom vargen och kommit till dess andra sida.
-...En som kan vara dess fiende, hans ord avslutade hans tal och under hela tiden han gått runt den andre,
under hela tiden han talat, hade han låtit den gula blicken vila på Sleazoid.
Inte ilsket eller aggesivt, bara kyligt, vilande och aningen hånande lekfullt.
Han insåg att allternativ nummer ett fortfarande kunde hålla i, Sleazoid kunde fortfarande vara en aggresiv varg som bara lurade på rätt ögonblick.
Än en gång svepte Seu's ögon över den andres kropp, pulserande blodådror, utstickande muskler..
Vad som helst annat än skinn och hår, nått som avslöjade den andres innerkropp. Dess muskler, dess blod, hjärta, ben, tarmar.
Allt som fanns därinne, Seu ville ha det, en känsla han inte kännt förut men nu var han berusad av den.
Varje stund som gick avr förlorad tid, varje minut, varje sekund gick han miste om något han kunant få.
Hela tiden, hela livet.
I all evighet,

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Han lade inte överdrivet mycket uppmärksamhet på främlingen, bara precis nog för att ha koll på honom, utifall att han skulle få för sig att attackera honom eller liknande, resten av tankarna låg på helt andra saker, någonting som gick att klassa som nästan vanligt nu för tiden, och ingen utväg eller lösning kunde han finna. I och för sig så var det väll sådan han alltid varit, underlig och en sådan som man inte riktigt kunde förstå sig på, han förstod sig knappt på sig själv emellanåt, så hur skulle någon annan kunna? Då främlingens stämma återigen gjorde sig hörd så himlade han kort med ögonen, även om det inte gick att urskilja då hans pupiller helt och hållet var dolda bakom skenet i ögonen. Hanen återupprepade det han redan yttrat en gång, endast för att fortsätta på ett spår som nästan gick att klassa som att han ville få fram en reaktion ifrån honom, trigga fram någonting som låg dolt under ytan. Nog fanns det där hos honom, en mörkare och mer aggressiv sida, andra hade blivit förvånade, men det var inte den sortens varg han var eller ville vara, inte heller hade många skymtat den sidan av honom, vanligtvis så var det ingenting annat än en hård och kall fasad som främlingar såg hos honom, så även nu, i alla fall än så länge. Han var dock inte en sådan som backade undan sådant, nej nog hade han blod på sina tassar alltid. Då han hörde vad hanen sade där han nu cirkulerade kring den sten han låg på så lade sig ett vagt flin på hans läppar för någon kort sekund innan han slutligen vred blicken emot honom, ''Det går inte att veta vad livet för med sig förrän man står där'' ännu en gång så hade hans sätt att tala övergått i det som man skulle kunna kalla gåtor, för det gick inte riktigt att veta på vad exakt han syftade på med de orden. ''En fiende finns i många skepnader och former, kan gömma sig vart helst man vrider blicken'' fortsatte han innan han reste sig upp och hoppade ner ifrån stenen han befann sig på, landade endast en kort bit ifrån hanen. Främlingen var en aning större än honom själv, men när någonsin hade det hindrat honom? Aldrig var svaret på den frågan i alla fall. ''Världen härdar ska du veta, och efter tillräckligt lång tid så är inte tanken på en eventuell fiende lika, skrämmande'' han valde just ordet skrämmande för att det inte passade in på det hela, han hade aldrig varit den som räddes att konfrontera andra, eller slå tillbaka om det gick så pass långt, visserligen så var han inte en av dem som uppskattade och sökte efter sådana saker i livet, men vissa saker var helt enkelt nödvändiga ibland. Han talade med en sorts mystik över rösten, en som gjorde det svårt att veta vad det var för sorts tankar som flög igenom hans hjärna, kanske hade han en baktanke med det hela, kanske inte, men det var nog för att få en att tänka efter, för nog fanns det kanske en antydan till slughet där. Skuggornas rörelser omkring honom hade vid det här laget blivit allt mer påtagliga, och deras vanliga livlighet gick inte att ta miste på, nog var de annat än vanliga skuggor, det gick att se bara man lade blicken på dem. Han tog ett steg fram emot hanen innan han återigen stannade upp, kanske så ville han se vad denna hane nu var för något.

**Colosseum** Spelas av : Gagga

Seu lyssnade emd ett öra till den andre,
ögonen sökte sig längs den andres hårrem.
Han började nästan kunna känna lukten av blod, när han såg upp i den andres ögon kunde
han framför sig se den andre ligga död på sidan med ett öppet sår vid strupen, blod forsade ut genom de avslitna ådrorna och
dess kropp höll sakta på att kylas ner när hjärtat inte längre kunde pumpa ut blod.
Hans ögon var slutna och det enda över hans kropp som rörde sig var de svarta håren på hans sida som slåg neråt böjd för vindens nordliga vindar.
Seu'sögon glittrade, avslöjade hemlighetens närvaro.
Han såg nått den andre inte såg, sa ögonen.
Man såg det, i glansen, i ögonens bortkopplade blick.
Han koncentrerade dem igen och flinade kort,
den andre hade nu tystnat.
-välvalda ord, berömde han med ond skämtsamhet.
-Men jag undrar ännu om detta är ni, Qu. Är ni så lugna när såna som akn avara era värsta fiender trampar runt vid er gräns..?, hans huvud tippade mjukt på sned
och ett lekfullt hånande leende spred sig över hans läpapr, avslöjade en glans i en hörntands blanka yta.
Svansen svepte bakom honom, han hade egentligen ingen aning vem denne hane var.
Sleazoid från Qu, det sa honom ingenting mer än orderna som kom.
Hans ben ville inget hellre än ta ett hopp fram och bita den andre i nacken, få känna blod, få känna den söta, varma tjockan rinna över hans tunga.
Hans tanakr seglade mot Aideen, skulle hon varit inne i hans huvud och sett bilderna som spelades upp, hört tanakrna som svamlade drömmande,
då skulle hon stuckit.
Stuckit bort från honom, bort från hans närhet, lämnat den där delen tom igen.
Han tänkte på hur han skulle ha handskat emd det, han skulle antagligen kännt raseri mot sig själv, eller smärta och sorg.
Det onda inom honom, det som utvecklats till bilder av döende vargar med strömmande blod som flöt in i hans mun, sade åt honom att han bara skulle känna tomhet.
Ingen sorg och ingen smärta, lita på den.
Strunta i henne, det skulle fixa sig.
Hålet skulle slutas, tomheten upphöra.
Hon avr ignen stor speciell, hon var ingen för honom.
Hon skulle i framtiden bara vara ivägen och till besvär, med flocken, med känslorna, med Key.
Bara till besvär.
Ändå visste han inom sig att det här bara avr ord, uttryckslösa ord som försökte sluta om honom, men han kunde inte.
Den omslutande mörka filten hade blivit för liten.
Ändå visste han också att orderna "älskar någon" också var förgivet att lägga tanke på.
Tomma ord, tomma uttryck, utan mening, bara till besvär.
Det var vad som va rtill besvär, orderna, alla invecklade ord som bara ställde till det.
För honom var det Aideen.
Aideen och Han.
Inga ord, inga ramsor.
Men inte länge till skulle det hålla, inte länge till alls.
Han kände på sig det, endel skulle det ena eller det andra i hans tilltrasslade samhälle ställa till det, det skulle aldrig vara hon. Det kände han, det var han som förstörde det.
Blodet skulle bedöva.
Ögonenkoncentrerades ännu en gång på vargen han hade framför sig.
Hans tankar hade varit ute på djupt vatten, mycket djupt vatten med läckande båt.
Hans sinne för blod blev starkare, hans ögon stirrade mot den andre.
Nått måste hända.
Och det nu.

| ååh, min fjollfjolliga lilla Seuuuu |

» The Ending
» Thoughts and Wonder. [P]
» Evening thoughts (P)
» Thoughts of monsters [E]
» Confusing thoughts

::: IC: NUMOORI :::

Ken-Yak

These never ending thoughts (P)

::: IC: NUMOORI :::

Ken-Yak