Om än vintern gripit landet Numoori fast i sina isande käkar, så var just denna vinterdag mild. På ön Shendu bortanför Numooris östra kust så yttrade sig detta i ett uppehåll av det regn som fallit nästan konstant i fem dagar. Stråk i djupt lila och midnattsblått färgade himlavalvet ovan havet, Shendu och vargen som satt på dess västra udde, med ett mörker som långsamt skingrades för den uppgående solens framtåg. Strax invid den skymmande bergskullen på öns andra hälft syntes horisonten, en obruten linje av hav milsvitt sträckt åt nord och syd. Havet som omfamnade ön låg lugnt i morgontimmen, mörkt och otalande om alla de vidder det dolde.

Ronan hyste en mycket svårförklarad hatkärlek för torra land, eller, åtminstone i den grad han förmådde hysa hat. Trots hur sanden letade sig in under hans trubbiga klor och mellan hans tår, trots hur ruggigt vinden blåste och trots hur svårt hans korta ben förde honom över de torra markerna, så var land vackert. Så väldigt vackert. Han hade alltid tyckt om det. Tyckt om att se hur långt det sträckte dig. Stranden var en perfekt plats att vänta på, då han lät solen bryta sitt ljus över horisonten i en kaskad av guld över vågorna. Det midnattsblå och lila bleknade till ett djupblått och skirt rosa, som lät ön under sig färgas i milda toner. Så hade ytterligare en morgon grytt.

Med ett plötsligt bestämt ryck så hoppade den lilla rultiga vargen upp på benen, och med en lugn min så promenerade han ned i havet. När vattnet nådde upp till en viss punkt ovanför magen på hans bastanta lilla kropp så mindes Ronan också varför havet var så tryggt och fantastiskt och vänligt, och i samma ögonblick som han slog till med labbarna på svansen och skjöt ned i vattendjupet så glömde han allt vad landsdrömmar och soluppgångar hette. För nu mindes han vad han egentligen hade suttit på stranden för att göra, och det fick det att darra i hans klor av iver.

Som en liten gråspräcklig torped gled sälvargen genom vattnet, frampaddlad med sina korta ben tätt längs sidorna och svansen piskande bakom sig. Han hade valt platsen redan igår, dit han trodde det var, dit den fantastiskt mystiska kartan ledde, men det hade redan börjat bli mörkt då. Det var så svårt att leta i mörkt vatten, så han hade beslutat sig för att vänta till nästa gryning istället. Dessutom tyckte han inte om att simma i mörkret, speciellt inte efter den där gången muränan bet honom i labben.

Stenpelarna reste sig stora ur djupet, dit solljuset ännu inte riktigt nått. Med ett djupt andetag - så att säga - ilade Ronan djupare och djupare. Letande. Tyst, ivrigt, ensamt. Det måste vara här. Fiskarna pilade åt alla håll där han simmade runt i skuggorna och ljuset, skrämda av den lilla vargens oförsiktiga jakt.