[Utspelar sig på vandringen tillbaka från Skuggfall Teater till Sanctevra]

Timmen var sen. Mörkret hade långsamt krupit fram ur sina håliga gömmor. På ena sidan leden sträckte sig stäppens böljande landskap, endast sällskapat av tunna silhouetter av ensamma träd och buskar. Det påminde henne om Snöslätten, fastän det var rena skära motpolen till dess klimat. Åtminstone flyttade inte kullarna på sig här, det var lättare att navigera.
     Gruppen hade slagit läger. En liten eld hade tänts mest bara ljusets skull. Gruppen var spridd runt omkring. En del vilade alldeles i utkanten av skuggorna, andra satt klistrade vid flammorna.
     “Wonju,” sade Vera när hon med en mild haltning närmade sig lawaren, “nej, Wunjo,” Vera brummade till av skratt. “Förlåt mä. Ja å namn,” hon skakade uppgivet på huvudet med ett brett leende. Oberört, och utan att vänta på någon slags inbjudan, slog hon sig ner inför tiken.
     “Ja vet int om ja klive på nå elle va som e fel, men skulle du kunna ta en titt på tassa?” Menande sträckte hon fram ena framtassen. Kanske var det bara vandringen som slitit på hennes trampdynor, eller någon sticka som Vera inte kunnat se med egna ögon, men hon antog att Wunjo med sina helarkrafter skulle kunna hjälpa oavsett.

Wonju. 
"Vera." Wunjo vred blicken mot Vera och log när hon närmade sig. Blicken undgick inte den milda haltningen, även om hon besvarade Veras leende med sitt eget. Hon hade legat tillräckligt nära elden för att känna dess värme mot sin päls, men långt nog ifrån för att ljuset inte skulle störa. "Få se." Vera hade som misstänkt ett problem och Wunjo inspekterade noggrannt tassen hon presenterades med. Det dröjde en liten stund för Wunjo att identifiera problemet, möjligtvis pågrund av de långa skuggorna gruppen runt elden kastade över dem. "Du verkar ha fått ett sår i tassa-tassen. På trampdynan."
Det var något med Veras dialekt som smittade. Kanske för att den var så charmig. "Slappna av, det kommer inte kännas."
Kraften flödade genom Wunjo, lös upp hennes bjärta kam, och styrdes till Vera genom kontakt. Wunjo höll hennes skadade tass med sin egen, helt lätt. Från hakan och över magen glödde hennes märke, hennes kännetäcken som Lawar, allt medans hon ansträngde helandet för att dra ihop såret och dämpa smärtan. Det var så litet, men djupt, men skulle inte ärra eller orsaka bestående men. "Du måste ha trampat på något vasst. Så, nu borde det vara ordnat. Känns det bättre?"