Det var kallt. Det var riktigt kallt. Hon hade frusit hela vägen ner från bergen och då hon till slut tagit sig till utposten och sett en ensam svag eld hade hon beslutat sig för att stanna. Om så bara för natten. Den enda andra varg som befann sig vid lägret var lika tyst och sammanbiten som hon själv, men antagligen av andra orsaker.
”Du har..”
Hennes röst var hes och grötig, ovan, och fick främlingen på andra sidan elden att se upp.
”Du har inte sett en vit fakarg? Ett öra, halvblind..”
Det var ju värt ett försök. Främlingen skakade på huvudet. Hon suckade och blundade.
Kylan var utmattande, den sög ur all livskraft ur henne. Hon hade aldrig saknat sin kärleks varma päls och praktiska magiska förmågor mer. Med matta ögon studerade hon den andre som verkade lika pinad som henne av klimatet, långsamt började en plan formas i henne sinne.
Vinden tilltog och det kändes som att det blåste rakt igenom henne, den fjuttiga elden fräste då snö drev in i den. Hon såg sig om, landskapet var kargt och sikten dålig i mörkret men det kändes ändå lite för utsatt.
”Jag tror jag såg lite grenar någon samlat på vägen hit, vill du följa med mig och hämta dem.. Till elden?”
Vädjande sökte hon den andres blick. Han såg förvånad och tveksam ut, ovillig att lämna den lilla bekvämlighet som elden och vindskydden erbjöd.
”Jag är mörkrädd… och den där kommer slockna innan gryningen. Det var inte långt bort.”
Hon nickade mot de svaga lågorna. Argumenten verkade gå hem och han nickade och reste sig.

Det hade gått fort, precis då de kommit bortanför Kallan, där få skulle finna en kropp, hade hon anfallit. Snabbt, bakifrån, han hade inte haft en chans. Hon hade knockat honom och sedan snabbt låtit en vindpiska skära upp en gapande sår i hans hals. Blod pumpade rytmiskt ut ur det, färgade snön under dem röd. Hon slöt ögonen.
”Gudar, se mitt offer, hör min bön.”
Hon viskade.
”Ta emot denna gåva i utbyte mot er hjälp, låt mig inte vandra i blindo. Vägled mig, ge mig ett tecken.”
Tystnad. En lång, iskall tystnad. Hon kände hur all energi lämnade kroppen, hur det snart skulle bli omöjligt att orka ta sig tillbaka till elden. Men hon vägrade lämna platsen innan hon fått ett svar. Allt för många gånger hade hon bett för döva öron, och senast hon fått ett svar hade det lett henne fel. Hon tänkte inte göra det misstaget igen. Beslutsamt stod hon kvar, kände hur blodet under hennes tassar frös.
Så fick ett svagt ljussken henne att öppna ögonen. Rakt sydost såg hon en stjärna falla, den föll och och föll och himlen blev allt ljusare. Ett svagt visslande ljud kunde höras och sedan en explosion långt där borta i fjärran.
Bambra log, ögonen skinande av lycka.
”YES!”
Ett tjut lämnade henne och hon studsade på stället, dansade med blicken fäst vid stjärnorna.
”Tack, tack, jag ska aldrig mer tvivla, tack!”
Hon visste vad det här betydde. Sydöst om här låg Kawazatri.

[Ensamroll. Utspelar sig när en meteor slår ner i öknen, se roll här: "Blod fick Er att lyssna"]