Värkande tassar och bultande hjärta.
Den stora hanen vandrade fram i den gröna skogen. Stora träd slöt upp intill honom och tycktes nästan växa på varandra. På de få ställen de fanns ordentligt rum emellan fylldes det istället utav buskar. Blicken försökte avläsa området, granska igenom det men möttes bara utav grönt kludd. Allting tycktes blandas samman för honom och han visste inte vart han skulle ta vägen. De gråa ögonen speglade paniken som växte inom honom, rädslan över att fastna i denna labyrint. Trots detta verkade han i övrigt helt lugn, uttryckte inga andra tecken på oro utan stegade med bestämda kliv fram igenom grönskan. Han hade vandrat i evigheter, vandrat ständigt. Han var trött, för trött för att stanna. Det fanns ingenting att stanna för men knappast något att fortsätta för. Han önskade sig tillbaka till lövskogen, till de lugna träden som inte rörde sig för den vilda vinden. Saknade de sprakande löven som hade börjat falla omkring honom. Det hade dock varit hans tecken att ge sig av. Då löven började falla hade han sagt till sig själv, då skulle han återvända hem.
Intresset låg inte i att hitta tillbaka till hans barndoms hem. Han sökte varken mor eller far och inte heller sina systrar. Självklart saknade han dem, saknaden bet honom men nej det var inte de han sökte. Hanen hade planerat det länge, återvända hem för att förstå.
Saknaden just nu var dock enorm, träden tycktes nästan tryckas emot honom vilket gav honom en obehaglig känsla. Han vandrade utan en min igenom buskar och över fallna grenar, lät ingenting stoppa honom. Detta gjorde att saknaden växte. När han kände sig orolig, stressad eller obekväm hjälpte en liten kommentar ifrån hans systrar. De hade alltid varit mer... Färgglada än honom. De flesta av dem i alla fall.
Chentl lät dock tanken på dem tona ut, det fanns ingenting han kunde göra åt det just nu. Han var bara tvungen att komma ut härifrån.

Hon hade äntligen vant sig att Kawazatriskogen är hennes nya hem,fast enligt henne är det mer en djungel än en skog.Ny exotiska arter ser hon varje dag och nya ställen med fantastiska växter och överraskningar. Och äntligen kunde hon djungeln "typ" bättre än innan i alla fall, nu går hon inte vilse längre. 

Naturen var otrolig, vackra växter med stark fulla färger i små flockar och ibland har någon enstaka växt ensam som om den skulle vara lite speciellare än de andra. Träd som växer täta in till varandra och gör ett tak av sina grenar och färg fulla löv. När solen stod som högst på himlen var det bara några få solstrålar som lyckades gå igenom de täta trädkronorna. När de hände var hon i sin egen lilla värd,allt var perfekt och hon önskade att just de ögonblicket kunde stanna. 

(Inte det bästa men var längre sedan jag skrev så är lite ringrostig)