Hon såg på henne två underbara söner. Navezgane och, Cetan? Nej det lät, inte fel men inte heller rätt. Hök. Hon kom och tänka på Nevezganes namn igen, kanske en mer sådan betydelse? Sedan mindes hon ännu en grej, Kenais historia. Avsikten med hans kull. "Vad sägs om något med Björn, för att knyta band till din historia?" Mumlade hon fundersamt. Fanns det något passande namn som hade med Kenais historia att göra? Hon visste inte, men Hon ville jätte gärna få lära sig litet av det där språket, hon fann orden vackra.

Björn? Kenai tittade på valpen. Björnar var något hans far sagt var en fiende - Kenai hade aldrig sett på björnar på det sättet. Men även om han inte följde sin faders riktlinjer i livet, så kunde han inte helt utesluta dem. Björn var ett djur av styrka och mod, han hade lärt sig att för att försörja sin familj och för att kunna leva ett gott liv var man tvungen att vara bättre än en björn - man var tvungen att hålla koll. Namnet slog honom från ingenstans.

"Nepotonje." Blicken slet sig från valpen till Loiana, och han log brett. "Det betyder björnväktare." Det kändes rätt - lika rätt som alla andra namnen hade känts. Han tittade på ner igen - Navezgane, Nepotonje. Ja, hur kunde Loiana neka det?

Då nästa namn alternativ lades upp log hon stort. Det passade, det blev nästan som om de hade ett tema på namnen, även om det först inte varit uttänkt så. "Nepotonje" Smakade hon på namnet. "Navezgane, Niyaha och Ciye" Hon log stort. Ivrigt plockade hon fram ännu en brun valp, men hon hade en vit ål över ryggen, svarta ben och svart nos. "Dotter nummer två" förkunnade hon glatt och lade ner henne invid sina två bröder. Hon var mörkare än resterande, mörkast i kullen.

"Dotter nummer två" 
Kenai såg storögt på henne. Hon var mörktbrun, med mörkare päls kring nosen och benen - men med en lång rand av vitt över ryggen och svansen. De andra krälade och pep något, men hon tycktes vara lugn och stilla. Undra hur länge det skulle hålla? Han skrattade inombords. Men hon såg så fridfull ut just nu.
"Nadie?" Nadie, Niyaha, Nepotonje, Navezgane och Ciye. Det lät rätt, det kändes rätt i hans hjärta. Han antog att Loiana skulle känna likadant - de hade haft så lika åsikter hela vägen, vilket gav bara fick honom att känna sig ännu säkrare på den väg han valt. 
"Det betyder vis." Namnen de hade delgetts hade haft en djupare betydelse, kanske en typ av önskan att de namnen innebar, styrkan de hade, skulle smitta av sig - så hade det alltid setts från hans mors sida, åtminstone.

Nadie. Det var vackert och kort. Innebörden verkade redan passa in på den unga som lugnt låg vid sina bröder. En kvar. Omedvetet hade hon sparat honom till sist. Den yngsta i kullen, och den som var mest lik henne själv. Hon lyfte upp honom och räckte honom mot Kenai. "Ännu en son" hon log smått. Hon började bli väldigt trött, men innan hon somnade ville hon att de alla skulle ha ett namn.

Kenai kunde smått se att Loiana började bli trött. Dagen var ännu inte slut och fåglarna kvittrade livligt utanför. Så fort den sista valpen hade ett namn, skulle han lämna lyan och låta Loiana sova ifred. Trots allt så förstod han att det måste vara påfrestande, även om Kenai inte skulle göra något, så skulle nog aldrig hennes moderinstinkter kunna slappna av helt om han var här nere när hon skulle sova. Åtminstone var det så han resonerade.

När Loiana lyfte upp den sista, slog det honom vad lik han var sin mor. De mörka partierna över nosen sträckte sig lite längre en hennes egna dock, och han hade en mörk undersida, tillsammans med ett par mörka strumpor på alla benen. Kenai log mjukt.
"Han är lik dig." påstod han med en lugn stämma. Det visste hon nog redan, men det kändes så surrealistiskt. Detta var hans barn, deras barn. 

Ciye, Nepotonje, Navezgane, Niyaha, Nadie och... vad skulle hans namn vara? 
"Bijii, Ozuye... " han mumlande prövande namnen, lite som för sig själv, men även menat för Loiana att kunna inflika något.
"Kanske, Natanh? Efter blomman blåklint. Det är en blomma som sades hela." Ännu pratade han lågmält, och log prövande emot henne.

Hon log. Ja han var lik henne. Kenai mumlade fram några namn, trots att de var vackra ord var det inget som fastnade för henne som ett namn. det sista som sades försökte hon tyst testa men nej. Inte heller hade Kenai sagt vad orden betydde, vilket fick henne att tro att de inte heller var några han föredrog som namn på valparna. Nästa namn som nämndes log hon åt. Det passade in med de andra namnen och så var det fint. Hon log trött mot Kenai, testade namnet litet lätt innan hon började lyfta tillbaka valparna som började gny allt mer. Så fort de låg intill henne igen, bredvid Ciye och Niyaha, så sökte de sig instinktivt till den varma buken efter mat. Kenai ursäktade sig och började ta sig ut ur lyan, för att låta henne vila. Hon log uppskattande emot honom och följde hans siluett med blicken tills han försvann. Sedan lindade hon sig krig de små knytena igen och slöt ögonlocken.

AVSLUTAT ~