[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack. Inlägget är en uppföljare till "Mot nya äventyr" med Sei.]

Himlen kläddes av bleka moln som snabbt rörde sig över den grånade ytan. Havets vågor kastade sig av och an i ett försök att följa dem, när vinden rev genom luften. Ett hårt regn piskade ytan och fick det redan stormande havet att fläckas av ringar. Ett dovt brummande fyllde hans öron när han sjönk under ytan igen. Ögonen sved när han försökte se genom det salta vattnet. Världen smakade salt och järn. Han hostade kraftigt gång på gång i ett försök att hosta vattnet ur lungorna.
     Tårna som tidigare sjunkit i sanden och lämnat så tydliga avtryck spretade nu brett och kämpade för att fånga vattnet. Kämpade för att vända honom rätt igen när strömmarna fick honom att tumla runt. Han hade lämnat ön, lämnat sjön och bergen. Han hade lämnat sin skatt bland vindar och krokiga träd. Han hade vetat att vågorna skulle sluta sig, vetat att de skulle kasta sig av och an och tvinga ned honom under sig själva. Det var det som skrämt honom, det som hindrat honom från att försöka tidigare. Men nu var han på väg hem. Han utkämpade en strid han inte kunde vinna, men han var på väg hem.
     Benen paddlade febrilt under hans kropp, och ibland över den när vattnets glimmande, brusande yta plötsligt befann sig under honom. Det sved i ögonen, sved i hans nos och hals, värkte i lungorna. Men han hade sett trädranden innan han sjunkit på nytt. Han hade sett dem och visste att han var nära. Nästan där. Det var inte långt kvar. Nu kunde han bara se det blåa runtom, det mörka dunklet och de vita molnen av bubblor som för var hostning lämnade hans kropp. Stora, vita moln som pressade sin väg mot ytan. Han önskade att han kunnat flyta på dem, låta dem hålla honom ovan vattnet där han kunde andas. Men det gick inte. Var gång han slog efter dem så försvann de mellan hans tår.
     Svansen slog av och an bakom honom i ett försök att föra honom framåt. I ett försök att vända honom rätt och lyfta honom till ytan igen. Men hur han än försökte så tycktes ytan försvinna längre och längre bort. Han var nära, så nära, men inte nära nog. Nästan där. Han lyckades vända sig rätt igen med ytan ovanför och tassarna under sig. Det var som om han hade vunnit en omöjlig kamp när tårna plötsligt vidrörde bottnen, även om det inte var mer än ett ögonblick. Det tryckte något förfärligt i hans huvud, spände bakom ögonen på insidan av skallen. Smärtade inuti öronen. Han hostade en sista gång, endast för att dra in mer vatten i lungorna innan han kunde hindra impulsen. Tårna sjönk i den mjuka bottnen. Benen lydde inte riktigt längre, men det gjorde inget. Han var nästan där. Den redan mörka världen blev svart. Den glimmande ytan bleknade bort och försvann för hans syn. Det dova brummandet var allt. Han var nästan där.
     Nästan…



[Avslutat]