Azhekaslättens råa och kalla omgivning hade blivit ersatt utav en stenig terräng. Solen sken klart på den blå himmelen och knappt en moln fanns att se. Då och då passerade en mindre fågel, glatt kvittrande, i skyn. Den karga omgivningen värmdes upp utav solens varma eftermiddagsstrålar.

Hjärtat bultade hårt i bröstet. Det kändes nästan som om det skulle lämna sin plats inne i henne. Det förra mötet hade skrämt upp Naira rejält. Ändå var det två dagar sen hon hade träffat den hemska tiken. Locura. Bara tanken på namnet fick Hellhounden att rysa till märkbart. Den enda glädje hon kände för tillfället var att det ljusa klotet uppe bland det blå värmde den steniga omgivningen. Här kände hon sig nästan som hemma - sten och värme. Kunde hon finna en sån här plats att bo på skulle hon vara en lycklig varelse. Ett stygn av saknad kom över henne. Hon saknade hem och sin familj. Men hon visste varför de hade förvisat henne. Hon var ingen riktig Hellhound.

En liten ödla sprang förskräckt över en sten i närheten utav Nairas tassar. Skrämt hoppade tiken åt sidan. Hjärtat slog sina slag snabbare. Hon stängde de fem ögonen. Tårarna var inte långt borta nu. Varför var allting tvunget att kännas såhär? Varför skulle hon vara så rädd för allting? Naira öppnade ögonen igen och såg sig om. En någorlunda hög sten fångade hennes ögon. Där kunde hon ligga och hämta andan och förhoppningsvis vara ur sikt för de som kan tänkas komma. Men trötta släpande steg närmade hon sig stenen. I två dagar och en natt hade hon färdats så snabbt hon förmått utan längre stunder utav vila. Mat och vätska hade hon inte heller fått i sig. Framme vid sitt nyfunna skydd lade hon sig ner. Hon drog in benen så långt inunder sig som hon kunde. Försökte göra sig så liten som hon förmådde. En skälvande djup suck lämnade tiken. Kunde hon få vila ut här ifred och få en natts sömn skulle hennes lycka vara gjord.

Stenslätten var en ny plats för den stora svarta hanen med de tofsprydda öronen och de isande blå ögonen. Han rörde sig dock snabbt och smidigt fram över de karga landskapet i jakt på något. Han hade inte lämnat reviret på länge sedan han tog över det men han hade insett att han måste ge sig ut i landet för att lära sig ner om det och dess invånare. Kanske till och med lyckas finna någon som ville ansluta sig till hans flock. En flock som sakta växte sig större. Plötsligt kilade en stor grågrön ödla förbi honom och i ren instinkt kastade han iväg en bendolk efter den. Ben dolken träffade ödlan rätt i nacken och den blev liggande med en ryckande svans. Tocho gick frma till den och bendolken blev till soft under han tass och sedan lyfte han upp ödlan i munnen och fortsatte gå.

Efter att ha gått en lång stund med ödlan dinglade från hans käftar fångade hans nos upp en främmande doft. Han stannade upp och klippte med öronen och vädrade i luften i jakt på dess ursprungliga källa. Då han fångat upp spåret så började han följa det mot dess källa.

Sakta började Nairas ögonlock bli tyngre och snart hade hon fallit in i en orolig sömn. Hon var tillbaka på den hemska mörka slätten hon varit tidigare. Hon kastade en blick uppåt. Där det skulle va varit små lysande prickar fanns nu bara ett totalt mörker. Inte ens den stora runda lös. En plötslig viskning fick Naira att våldsamt rycka till. Skrämt såg hon sig omkring, men förgäves. Inte en själ fanns att se.
Viskningen hade tystnat lika snabbt som den uppenbarat sig. Tystnad lade sig över slätten igen. Efter vad som kändes en hel evighet utav väntan började viskningar sakta och svagt dyka upp. Hon kunde inte höra vad de sa, hon förstod inte vad de sa. Rösterna kom närmare och närmare. Ljudnivån på viskningarna steg. Någonting verkade snabbt röra sig mellan hennes tassar och strök sig mot benen. Hon hoppade skrämt till. Hon tyckte sig se en varelse slingra bort från henne i hög hastighet. En bit bortåt stannade den upp och började forma sig till en välbekant gestalt. De röda ögonen lös som två glödande stenar i mörkret. Ett stort leende med stora vita tänder dök upp i mörkret. Naira ville röra sig, ville fly, men kunde inte. Hon kunde inte förmå benen att flytta sig. Hon kunde inte ens ropa på hjälp.

Det sista som Naira kunde se var en öppen käft som i hög hastighet flög mot henne, redo att slita henne i stycken.

[Om inte Tocho skulle få för sig att svara efter detta säger jag nu att detta roll är TVÅNGSAVSLUTAT]