Sommardagen avr varm och solen sken klart från en för stunden klarblå himel. Något enstaka vitt och fluffigt moln letade sig sakta fram över den blå himlen. En lätt bris fick löven att mjukt rassla och de grän som växte i denna glänta att bölja som ett grönt hav. Här och var sjöng fåglarna och några ekorrar lekte i ett träd en bit bort, troligen årsungar som började bli stora.

I skuggan av några träd vid gläntans början låg en stor svart hane med röda tecken och vilade. Den svarta nosen vilade mot de svarta tassarna och den lätta brisen fick den röda manen och luggen att mjukt svaja. Det ryckte då och då i hans ena öra då en envis fluga surrade runt honom. Han låg helt avslappnad och vilade i värmen. Skuggan gav en viss lingrind mot den västa värmen.

(Pax Sombra)

Den lilla valpen skuttar omkring i skogen som vanligt. Hon tycker det är kul att utforska fars revir. Flockens revir. Men denna dagen känner hon sig lite djärvare än vanligt. Så länge hon stannar i skogen borde det väl inte vara så farligt om hon smet utanför revirets gränser en stund. Ingen behöver ju veta. Hon skuttar glatt på. Faktiskt kan hon ha överträtt revirets gränser många gånger. För hon vet ju inte var revirgränsen går. Hon kan ju inte känna lukterna. De små öronen klipper till på det lilla huvudet och den violetta blicken med stänk av silver söker sig mot grenarna i ett träd. En liten fågel sitter där och kvittrar glatt. Den lilla valpen skrattar till och springer sedan in mellan två buskar och hon fortsätter springa tills det är något som stoppar henne. Hon tvärnitar och sätter sig ner i farten. Svansen viftat nyfiket bakom henne och hon ser sig omkring.

Hon känner någonting. Värmen är jobbig. Men inte är det hon som tycker det. Det finns någon annan i denna skog. Och hon känner inte igen känslornas färgning. Hon kan känna igen flockmedlemmarna på hur deras känslor känns. Det är svårt att förklara men hon kan särskilja individerna i alla fall. Denna som befinner sig någonstans längre fram har hon inte stött på förut. Det känns helt annorlunda. Men nyfiken som valpen är reser hon på sig och smyger närmare.

Han var helt avslappnad denna lugna dag. Kände ingen oro över något just nu. Bara lugnet som skogen ingav. Dock hade en doft letat sig in i hans känsliga svarta nos och han klippte till med öronen men mer gjorde han inte. Man må se ut att sova men han var ändå uppmärksam på omgivningen. Trotts att han avr avslappnad så var han van att ständigt vara på sin vakt, ständigt vara beredd på det värsta.

Snart kunde han ana hur det var en förändrigt i under vegitationen en bit bort. Kunde höra de vaga prasslert av något mindre som rörde sig i bland buskarna. Han suckade till och öppnade de röda ögonen och lät blicken leta sig till buskaget som han hörde ljudet ifrån. Väntade sig att något eller någon snart skulle dyka upp.

Hon smyger. Hon är en mästare på att smyga. Fast det låter lite mycket när all växtlighet är i vägen. hehe. Förmodligen behöver hon mer träning. Mycket mer träning. Hon smyger närmare. Men det prasslar rätt bra. Hon gör en lätt grimas för sig själv innan hon lyckas trassla sig ur busken och gör en kullerbytta ut på öppnare mark. Hon sitter där och den violetta blicken med stänk av silver faller på en stor svart hane som ligger där i skuggan. Öronen lägger sig mot nacken och hon kryper ihop. Man vet aldrig vad främmande vargar kan ha för sig och man kan inte lita på någon förutom flocken. Far och mor har sagt till henne många gånger att vara på sin vakt mot främlingar. Men även behandla dem med vänlighet. Då kanske främlingarna med slappnar av och en liten valp är ju inget direkt hot. Hon ser nyfiket på hanen och sätter sig lite rakare.
"Hej. Vem är du?" Frågar hon sedan när nyfiken tar överhanden igen.

Han hörde hur det rasslade i buskarna och snart kom det en valp utrullande ur buskarna och han höjde huvudet lite. Såg med en smått road blick på valpen då denne satte sig men genast sjönk ihop lite då hon fick syn på honom. Han klippte lite med öronen men valpen verkade för nyfiken för att vara rädd så den satte sig lite rakare och frågade vem han var. Han lade huvudet lite på sned. Drog lite på ena mungipan.

"Vem jag är... Det är en fråga jag ställer mig varje dag men jag ahr inget bra svar på den frågan" Han låg kvar i skuggen men hade höjt huvudet. Var med ens helt vaken och medveten om omgivningen. "Just nu är jag bara en varg som ligger och vilar i skuggorna" Hans röst ahde fått en djupare ton, mer mogen ton än då han anlänt till Numoori. Han gäsoade lite och skaade lite på huvudet så den lite längre manen lade sig till rätta.

Hon tippar huvudet på sne då hanen talar. Han talar så hon inte riktigt förstår. Vet han inte vem han är? Sombra skrattar lite lätt. Hon är en väldigt glad liten valp. Hon reser sig upp och tar några steg närmare. Svansen står rakt upp och viftar väldigt glatt. Öronen står spetsade på hennes lilla huvud.
"Jag menade vad är ditt namn?" Frågar hon men kom på att om han inte vet vem han är så kanske han inte vet om sitt namn heller? Vad underligt. Att inte veta om sitt eget namn. Det går inte ihop i valpens lilla huvud.
"Mitt namn är Sombra". Säger hon och presentera sig artigt. Man måste vara artig. Inte bete sig oartigt för då kan man dra på sig fiender. Men hon vet inte vem fienden är.

Han såg på henne. Hon förstod uppenbarligen inte riktigt vad han hade menat så han såg ut över gläntan. Den röda blicken blev lite frånvarande. "Namnet min mor gav mig är Chi, namnet min kidnappare gav mig är Blood. Jag har levt med båda så vilket namn du kallar mig spelar ingen roll." Han talade med en dämpad stämma nu. Hennes glada attityd smitatde inte av sig på honom. Han var bara lugn och lite fundersam. Mycket hade hänt sedna han återvänt till Numoori.

Åter föll den röda blicken på valpen och mötte hennes violetta blick. "Så säg mig Sombra. Vad gör du här ensam i skogen.. Har du ingen fmailj som saknar dig?"

Hon blir lugn av hans lugn. Hon är tyst och sätter sig ner. Svansen lägger sig på marken bakom henne och hon ser ut att verkligen lyssna på honom. Och det gör hon. Chi? Blood? Kidnappare? Hon förstod inte men han kanske inte uppskattar om hon frågar.
"Du har ett fint namn, Chi". Säger hon och väljer att använda det namn han sagt att hans mor gett honom.
Sedan skakar hon lätt på huvudet.
"Jag är inte ensam. Du är ju här". Hon ler lätt mot honom.
"Jag bor här i skogen. Min far är ledare över flocken Cierzo och vi har vårat revir i den här skogen". Så inte är hon ensam nej.

[Tycker det är kul att båda hans namn betyder Blod. x3]

Han lyssnad epå valpen och kunde inte låta bli att le lite lätt. Nej hon avr ju inte ensam. Men frågan är hur säker hon är emd honom här. "Kanske det inte är så bra att du är här ensam emd mig... Många skulle undvika mig" Han svepte till med svansne över gräset och de röda ögonen vilade på valpen.

"Många skulle frukta mig bara för den jag föddes till" Han gäspade sean och förstörde hela intrycket av att vara farlig.

Hon tippar huvudet lätt på sne och studerar hanen. Förstår inte riktigt vad han menar?
"Vad menar du?" Frågar hon och sätter ord på frågan. Hanen ser väldigt avslappnad och snäll ut. Han känns inte elak eller så. Men hon vet att man inte kan lita på sådant. Men hon brukar alltid bli varse i förväg om hanen skulle ändra humör. Men han är mycket större än henne och såklart vet hon att hon inte skulle ha mycket chans. Men han verkar inte så farlig som han verkar vilja få henne att tro genom att yttra de orden han just yttrat.
"Vill du vara fruktad?" Frågar hon och ser frågande på honom.

Han hörde på henne att hon inte förstått och huvudet tippades på sned. Sedan då hon frågade om han ville bli fruktad så såg han åter ut över gläntan och dess böljande gräs. Ville han verkligen bli fruktad? Han låg tyst en stund innan han sedna lungt började tala. "Många skulle nog frukta mig för vilka mina föräldrar var, eller är. Men om jag vill bli fruktad." Han vände den röda blicken mot valpen. "Att bli fruktad är nog väldigt ensamt. Jag vill att andra ska ge mig den respekt jag förtjänar men om man är fruktad har man nog svårt att umgås med andra på ett ärligt sätt." Han såg på henne då han slutade tala.

"Om alla fruktade mig skulle du ju itne vara här och tala emd mig eller hur" Han log lite igen. Hade ingen anlednign att hota eller reta en liten valp. En valp hade livet framför sig och han ville itne förstöra det för en så oskyldig liten varelse.

Hon tippar huvudet på sne igen.
"Men du är inte dina föräldrar. Lika lite som jag är mina föräldrar". Säger hon med ett leende. Faktiskt är ingen av hennes syskon heller lika mor och far. Både mor och far är svarta. Gavin är vit och Kyeema är grå. Själv är Sombra gråbrun. Inte alls lik mor och far. Men mor har sagt att det ligger i blodet. Hur nu det fungerar.
"Om du vill att andra ska respektera dig så är det inte svårare än att behandla andra med respekt". Säger hon. Hon är faktiskt en väldigt förståndig liten valp trots sin ålder. Hon har nog fått det av mor och far.
Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag tycker du verkar snäll". Säger hon och ler sött mot honom.

Han såg på henne och nickade. "Nej jag är inte mina föräldrar men många kan ta en för att vara som de bara för att vi delar blod..." Han reste sig sakta upp och sträckte sedan på sin ännu rätt slanka kropp. Han satte sig sedna och svepte svansne om sina mörka tassar. Hon var inte som andra denna valp. nog för att han inte träffat så många valpar men ändå. Valapr brukade bara vara flyktiga små själar men denna varkade väldigt jordnära.

"Du har rätt i detta med att vill man ha respekt så bör man visa respekt. Men ibland behöver man visa att man är värd respekt." Han tänkte tillbak på sin förra flock och på sin kidnappare. "Men man kommer långt med lite vänlighet har jag märkt" HAn log lite och betraktade den mycket annorlunda valpen.

Hon försöker förstå orden. Men hon är trots allt ännu en valp som har mycket kvar att lära. Väldigt mycket kvar att lära. Även om hon är väldigt smart och förståndig redan.
"Om man vill lägga tid på det kan man försöka visa att man inte är som sina föräldrar. Annars är det väl bara att hitta andra som ser på en annorlunda?" Hon försöker komma på något smart att säga men vet inte om hon lyckas. Hon bara säger vad hon känner. Och hon påverkas av hanens lugn.

"Man kan inte tvinga någon annan att respektera en. Det kan lätt gå över styr och man blir fruktad istället". Hon har ingen aning om vad hon talar om. Men det låter rimligt i alla fall. Hon har lyssnat mycket på mor och far och Gavin och påverkats av dem. Hon ler glatt mot Chi.
"Vänlighet är alltid bra". Och åter låter hon som en dumglad lite valp igen och svansen viftar glatt bakom henne.

Han såg lite på henne då hon talade. Han förstod avd hon menade men samtiigt fanns de avrgar som behövde bli satt på plats för att de skulle inse att en ömsesidig respekt skulle vara bra för båda. Valpen hade mycket kvar att lära men han skulle inte vara den som lärde henne det. Han var ännu ung och även han hade mycket att lära.

"Jag lever mitt eget liv. Vill andra döma mig för mina blodsbnad så kan jag inte göra så mycket mer än att fortsätta leva som jag vill så de kan få chansen att ändra uppfattning eller låta den tro vad de vill." Han gäspade igen. "Jag kan itne ändra vilka blodsband jag har mer än jag kan ändra på den färg jag hr på ögonen..." Han log snett. "Man är född in i den familj man föds in i. Vissa har mer tur än andra"

De ryckte lite i den svartröda svansne och öronen kliptpe lite. Han kände att något var på väg på doften men osäker på vad det var.

Hon ler mot honom.
"Man kan inte leva något annat liv än sitt eget. Och det ska man göra det bästa utav". Hon tycker hon låter så smart. Men hon är en valp och apar oftast efter vad andra gör och säger. Men det är då man lär sig eller hur?
"Jag tycker dina ögon är fina". Säger hon ärligt.

Hon känner en förändring hos honom. Hon tippar huvudet på sne.
"Vad är det?" Frågar hon. Hon kan inte själv känna lukter. Men hon kan känna när andra känner lukter som berättar att det är något på gång för hon känner skiftningen i deras känslor. Även om hon inte vet vad skiftningen beror på.

Hna hörde valpen säga att han ahde fina ögon men det var en kommentar han lät gå förbi. Allt för lik sin morg ögon. Dock så såg han sig omkring i skogen. "Något är på väg hit... Något stort.." Han reste sig upp och kände denna främmande doft. Han svepte till med svansne och sänkte huvudet lite. Han sneglade på valpen. Kände hon inte denna främmande doft elelr var det en för henne bekant doft?

Han ruskade smått på sig. om det avr en stor varg som var på väg kunde denne vara valpens far eller någon helt främmande. Annars kunde dte vara något annat djur, något rovdjur troligen.

Hon ser på Chi säger att något stort är på väg. Sombra backar undan ett steg när hanen reser på sig.
"Vad är det?" Frågar hon och vänder blicken in mot skogen. Hon försöker känna vad det kan vara som rör sig mot dem men än verkar denne någon eller vad det nu är vara för långt borta för hennes räckvidd.
Hon ser på Chi igen.
"Är det något farligt?" Frågar hon honom och tar det där steget närmare honom igen.

Han såg på valpen då denne först gick undan och sedan kom närmare. Han klippte lite med öronen. Hon verkade inte kunna känna vad det var. Han vädrade. "Det är en varg..." Han kunde känna en nyans i doften som påminde om valpens. Han satte sig ner igen. "Antagligen någon från din flock" Han såg på den lilla tiken och undrade om hon inte kände igen doften.

"Känner du inte igen doften?" Frågade han sedan dämpat. Han slappnade av lite då han kände att det avr en varg som var på väg och var det en ur henens flock så var denne troligen ingen hotfull varg.

Mycket snart känner hon igen nyansen i känslorna på den varg som kommer närmare i skogens grönska. Svansen börjar vifta glatt bakom henne och hon ger ifrån sig ett glatt skratt. Ett kort ljud ändå.
"Det är bror". Säger hon glatt och ser på Chi igen. Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag kan inte känna några dofter alls. Min nos fungerar inte". Svarar hon honom. Men inte är hon ledsen för det. Hon klarar sig ändå bra utan luktsinnet. Hon kan inte sakna det för hon har aldrig haft det. Hon vet inte hur det är att känna dofter.
"Jag har aldrig kunnat känna dofter. Det är medfött. Min syster är född blind". Hon sätter sig ner.

Då valpen sade att det var hennes bror nickade han. Han avr inte förvånad över att denne varg var släkt. MEen då hon sade att hon inte kunde känna dofter, att hon aldrig kunnat det och att hennes syster var blind. han klippte med öronen. Så chaoset drabbade även små oskyldiga liv som dessa.

"Är det inte svårt tat inte känna doter? Han kunde inte riktigt tänka sig ett liv utan dofter. "OCh om du inte känner din brors doft, hur vet du att det är han?"

Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag har aldrig kunnat känna dofter. Så jag vet inte hur det är att kunna känna dofter". Hon ler mot honom.
"Jag kan känna honom på annat sätt. Jag kan känna dig oxå". Hon ser på Chi.
"Jag vet alltid hur en annan mår och känner sig". Öronen klipper till på huvudet på henne. Mor kan påverka andra med sin kraft. Andra påverkar Sombra med hennes kraft. Hon känner allt vad andra känner och ofta påverkas hon själv av det med. Det har både sina fördelar och nackdelar.

Han lade huvudet lite på sned och nickade sedna. Han förstod inte riktigt vad hon menade men han tänkte inte fråga mer och det avr ju rätt uppenbart att har man aldrig känt dofter vet man ju itne hur det är.

Snart hörde han hur en varg närmade sig och han vände blicken ot skogen och såg något vitt närma sig. Han satte bara tyst och betraktade den vite.

Gavin hade följt Sombras doft. ännu en gång hade hon försvunnit och han hade tagit på sig att leta rätt på henne. Han rörde sig lugnt fram igenom skogen och han visste att de nu var utanför reviret. Sombra borde inte bege sig så långt...

Snart kunde han höra Sombras röst men även en främmande röst så han ökade på stegen lite och snart kom han fram till en glänta. Där satte Sombra rätt nära en stor främmande svart och röd hane. Han stannade upp och vek bak öronen lite. "Sombra" Sade han bara dämpat.

Hon ser på Chi och förstår om han inte kan förstå. För han verkar ha sitt luktsinne intakt så han skulle aldrig kunna förstå hur det är att inte kunna känna några dofter om han själv inte råkade ut för det. Och inte ens då skulle han kunna veta hur hon känner det.
Sombra vänder sedan blicken mot Gavin när han kommer traskande och hon viftar glatt på svansen.
"Hej, bror". Hälsar hon glatt men sitter kvar. Hon är alltid lika glad att se sin bror.
"Det här är Chi". Säger hon och känner sig duktig att hon presenterar Chi inför bror. För nog kan det kännas konstigt om man som tredje part hamnar i ett sällskap där alla känner alla utan att man själv riktigt känner någon. Men hon påverkas av Gavin's känslor som inte verkar vara särskilt ljusa och glada. Hennes små öron lägger sig mot nacken och det darrar lätt i läppen innan hon låter Chi's lugn påverka henne igen. För att jämna ut det hela.