[Pax till Sombra]

Elden reste sig högt över trädens kronor och gjorde så de måste böja sig inför dens värme. Den slickade trädens stammar och tog deras energi och lämnade endast död efter sig. Yl, skräckslagna yl ekade långt inne i skogen, domedagen var nära. Meilyr sprang genom skogen med eldens vrålande bakom honom, han var snabb, men elden var snabbare. Den tog in på honom mer för mer. Paniken tog honom i ett järngrepp, han ville stanna och vända sig om och se den sluka honom med sina egna ögon. Men rädslan styrde honom framåt fast han visste att det var lönlöst. Den skulle precis bita honom i en av svansarna då han föll ner, ner ner i ett ändlöst mörker. Först kände han den stora lättnaden som sköljde över honom, han var fri från eldens bojor. Men det varade inte länge, han var fången i ett mörker. Utan ljud eller rörelser, det var som om han hade börjat sväva. Sen ett grymt skratt och han rycktes bort från sina drömmar.

Meilyrs bröstkorg rörde sig snabbt och ögonen var uppspärrade. En snabb tanke om att han fastnat kvar i drömmen då mörkret fortfarande var runt honom, men sedan kände hans vindens mjuka smekning och en ugglas hoande långt borta. Han låg alltid i ett mörker, eller nej, han var alltid i sin egna värld. Snart förstod han att det hela bara varit en mardröm. Solen var inte på himlen och skulle troligen inte dyka upp på ett tag ändå, det var natt. Han kände det på det kyligare vädret, den slumrande tystnaden i skogen och natt daggen i gräset. Men han skulle inte somna om på ett tag och det var väl bäst att ta och röra på sig då. Meilyr höjde sig upp på alla fyra och ruskade på sig och ställde sig sen med blicken vilande framåt.
Vart skulle han gå nu?

Den lilla unga tiken vandrade fram genom den Lövskogen. Det var natt och hon kände sig lite våghalsig som tagit sig ut från lyans skydd för att ta en nattlig promenad. Förmodligen är det dumdristigt av henne men hon är fortfarande äventyrslysten trots allt hon varit med om. Det är dock lite svårare att se vart hon ska gå och var hon sätter tassarna och vad som står i hennes väg när det är så mörkt. Särskilt som hennes seende är begränsat till hälften. Hon går med huvudet lätt vridet. Så att det friska högra ögat kan se framåt men ändå något åt vänster. Det är svårt men hon börjar lära sig att leva med det.

Hon vandrar långt under månens sken och en ugglas hoande. Hur länge hon vandrat har hon tappat räkningen på i mörkret. Men det är ändå spännande. Inte vill hon gå tillbaka till lyorna ännu. Men skulle något hända så skulle hon snabbt kunna ta sig tillbaka till säkerheten. Om hon inte krockar med något träd på vägen då vill säga.

Snart lägger hon märke till att hon inte är ensam i skogen. Det befinner sig någon annan i närheten. En känsla som kan beskrivas som att bli jagad griper henne för en stund. Hon kommer att tänka på kaninerna hon skrämt upp på lek. Men det här är ändå inte samma känsla. Öronen klipper till på hennes huvud och nyfikenheten griper tag. Hon rör sig närmare vem det än är som kan befinna sig i skogen nattetid.

Han började tyst tassa framåt och omslut ljudet av sina tassar mot mark i ett kraftfällt medan han lyssnade till skogens alla ljud. Det småblöta gräset under tassarna och skogens friska doft i lungorna. Det var så stillsamt. Han gick ett tag utan större planer på vart han skulle ta vägen. Målade endast rofullt upp en bild på omgivningen i sin inre syn och försökte få allt så detaljerat som han trodde det såg ut. Några har ungar lekte en bit bort, dumt omedvetna om att en varg gick i deras närhet. Men han skulle låta dem vara för stunden, han kände ändå ingen hunger riva i magen och var inte intresserad av deras magra kött.

Men något mer intressant vidgade hans sinnen, en varg tik i skogen, eller en valp. Stegen som han svagt kunde höra var kortare än en vuxen vargs. Doften hade han inte kunnat känna fören nu, då vinden inte varit på hans sida. Meilyr spetsade öronen och svansarna hade alla sin egna rytm bakom honom då han snabbade på stegen. Han kände att han ville se vem denna var, ett möte var inte alltid dåligt och sen smög nyfikenheten på honom och höll honom i ett fast grepp. Ett litet leende hade smygit sig upp på hans läppar då han började gå främlingen till mötes.

Den där känslan färgas över till nyfikenhet och den griper även tag om Sombra. Hon måst verkligen ta reda på vem denna främling är så hon ökar steget lite. Till trav och med spetsade öron och höjt huvud tar hon sig fram mellan träden. Tar ibland plötsliga skutt åt sidan när ett träd eller buske råkar komma för nära.
Snart är det något mörkt som rör sig inom hennes blickfång och hon stannar upp. Står stilla och bara tittar. Tittar med sitt hela öga och har huvudet lite lätt på sne för att se bättre. Svansen hålls stilla framför henne och hon försöker urskilja främlingen i mörkret. Denne verkar inte ser ut som andra riktigt.

Han kunde nu höra hennes steg mer tydligt nu och förstod att han snart om han kunnat se skulle kunnat börja skymta henne. Han tog några steg till då hennes steg hade tystnat men stannade själv sen där. Han höjde huvudet och lade huvudet en aning på sned.
"Hallå där" sade han och höll blicken riktad framåt mot valpens håll. Han gillade valpar, de var ofta så omedvetna om världen och ondska som härjar där och spelade upp det på sitt vis. Fast det fans ju undantag.... Hans leende bleknade en aning.

[Gah vad det blev kort Cx ]

Hon studerar nyfiket främlingen som verkar ha... 9 svansar?! Det har hon aldrig sett på en varg förut. Hon hade aldrig ens tänkt tanken på att det kunde finnas vargar med fler än en svans. Men här står en mörk ung hane och han har massor med svansar. Sombra är så nyfiken. Men hon har lärt sig att inte alla är vänligt inställda så hon står kvar där hon står. Känner en viss misstänksamhet mot främlingen trots att nyfikenheten är starkare. Hon får inte släppa på misstänksamheten. Hon måste vara på sin vakt. Beredd på att springa åt andra hållet om främlingen skulle visa sig aggressiv. Ena örat ligger mot hennes nacke medan det andra står spetsat på huvudet.
"Goddag" Hälsar hon och med det fungerande ögat synar hon främlingen.

Han tittar mot valpens håll, fast han inte kunde se henne så kände han att hon var en aning misstänksam. Han drog lite på munnen i ett lugnt leende. Och lyssnade då hon hälsade och nickade som att bekräfta att han lyssnade.
"Mitt namn är Meilyr, vem är du?" frågade han trevligt och lade huvudet en aning på sne. Han försökte få till någon sorts synande blick, hur bra han nu lyckats visste han inte. Men han gillade att verka mer normal i vissa tillfällen. Och sen gillade han inte att visa sig svagare på grund av sin syn.
"Det skulle vara vänligt av dig om du skulle kunna upplysa mig vart jag har vandrat in någon stans?" sade han sen efter en korts stunds funderande. Såklart visste han att han var i en skog, han hade som inte krockat in i ett träd eller två, men det fanns flera skogar i Numoori.