Solen stod högt på den klarblå himlen, endast några få fluffiga vita moln seglade fram, då och då seglade något förbi den klara solen. I en liten träddunge satt en ung varg ensam. De stora tassarna såg nästan komiska ut, ur proportion till övriga kroppen som var spänstig. gonen en mjuk lavendel till färgen var riktade ut över slätten, fäst på en liten grå varelse som rörde sig i de höga gräsen. Mest bara de långa öronen man såg och då och då ett litet huvud som tittade upp. 

Moya hade dragit sig lite undan från de övriga unga vargarna. De hade lekt men Moya hade snubblat på sina stora tassar och inte haft en möjlighet att hänga med de övriga så hon hade tröttnat och ingen av de övriga verkade lägga märke till att hon dragit sig undan. Hon drog med en av dessa över nosen som hon slog i då hon föll och hon muttrade ohörbara ord för sig själv.

Astrid höll på att svettas ihjäl i värmen. Kanske var det en blandning av dräktighet och det faktum att hon var en zimaer på en slätt utan skugga. Hon hade försökt att få med sig valparna till vattnet för att svalka sig, men de var alla upptagna med att leka med några pinnar och gräva gropar. Deras fällar var inte lika tjocka som hennes vilket gjorde att de soligare dagarna inte var något större problem för dem om de höll sig i skuggan.
    Eftersom hon höll på att få värmeslag hade hon tvingat Asker och Hedvig att hålla koll på ungarna medan hon fick doppa sig. Men på vägen tillbaka till lägret hade hon upptäckt en liten valp ensam.
     “Hej Moya,” Astrids röst var varm och kärleksfull - så som bara en mors kunde vara. “Är du här själv och njuter av utsikten?”
    Hon tog några kliv fram till valpen, och såg på den tomma platsen bredvid henne i skuggan.
    “Får jag slå mig ner, här hos dig?”

[Utspelar sig innan Malva kommit till barnhemmet]

Moya hade inte hört Atrid närma sig utan vände förvånat på huvudet då hennes vänliga varma röst ljöd snett bakom henne. "Åh mamma" Sade hon med en dämpad röst. Hon vände bort blicken och såg efter kaninen men denna var nu försvunnen någonstans i gräset. Kanske hade den hört Atrid komma. 

Vid Astrids fråga om hon fick slå sig ner nickade hon om svar men blicken var fortfarande fäst på slätten. Hon sneglade lite på Astrid med hennes allt större mage. Moya undrade hur det skulle bli då Astrids egna valpar föddes, även om Astrid alltid behandlade valparna med kärlek och som om de vore hennes egna fanns ändå ett strå av osäkerhet hos den Moya. 

"Varför är jag och Mydra så annorlunda än de andra valparna?" Detta var något som Moya tänkt på ofta men inte vågat yttra sig om förrän nu. Hon hade själv allt svårare att hålla reda på sina stora tassar och snubblade allt mer på dem.

Astrid väntade på ett okej från den yngre innan hon slog sig ned i det torra gräset. Hon gav Moya en försiktig puss på hjässan innan hennes blå blick följde valpens. I fjärran kunde hon se något som rörde sig i det höga gräset. En hare som hade överlevt ytterligare en dag.
    Vid Moyas fråga tog hon ett djupt andetag. Hon visste att frågorna förr eller senare skulle komma, och Astrid hade alltid varit öppen med dem att deras riktiga föräldrar inte fanns med i bilden - av orsaker ingen kunde förklara.
    “Ingen är den andre lik,” började hon mjukt. “Visste du att man ärver sitt utseende efter sina föräldrar? Du ser förmodligen ut som din biologiska mamma, eller din biologiska pappa. Kanske hade han stora tassar, som du.” Astrid sänkte huvudet för att komma i höjd med Moya. Hon var mindre än de andra, och växte inte lika fort. “Ni är inte mer annorlunda de andra valparna än vad de är annorlunda er.”
    Astrid kunde själv inte föreställa sig hur det måste kännas, att bli övergiven av de som gett en liv. Hon hade varit öppen med dem från början, att hon inte var deras biologiska mamma. Hon hade också lagt vikten på att det inte spelade någon roll. Hon älskade dem med hela sitt hjärta, och skulle dö för dem utan att tveka.
    “Jag tror till exempel att Odd är lite avundsjuk på dig och dina tassar, för bara tänk hur stora hål han hade kunnat gräva. Vi kanske bara har Gudarna att tacka att han inte fick dem, tror du inte det?”

Moya såg på Atrid då hon talade. Hon hade hört berättelsen om hur Atrid funnit och tagit hand om henne och syskonen och med åldern började allt fler frågor och tankar om hennes ´riktiga´ mamma och pappa komma till ytan. Men samtidigt ville Moya inte såra Atrid med frågor. Atrid var mamma och skulle alltid vara det i Moyas ögon.

Då hon talade om hennes biologiska föräldrar. Att utseendet kom från dem så vek hon bak öronen lite. "Mackie är mer som de andra. Hon snubblar inte och kan leka som alla anda." De violetta ögonen mötte Astrids ljusa blå. "Odd kanske hade gillat stora tassar men jag gör det inte." Hon hade fått en lite butter ton i rösten. "Jag hade hellre haft Odds normala tassar." Hade hon vuxit som de andra hade tassarna nog inte varit så stora men hon var liten, lite klent byggd i förhållande till tassarna. Lite dålig koordination hade hon också, som om hon hade stannat lite i utvecklingen. 

"Mamma då dina valpar kommer...." Tvekan fanns i rösten nu. "Kommer du ha tid för oss då?" Moya hade vänt ner blicken mot sina tassar. Såg på de smutsiga mörka tassarna. Rösten grötig av undanhållna känslor. Vem skulle vilja ha en valp med stora tassar som inte ens kunde springa som de andra, hon och Mydra med sina problem.