Försiktigt... försiktigt... tänk på andingen. Upprepade den unga stäpparen i sitt huvud. Den tunna kroppen smög lågt efter marken med blicken fäst vid sitt mål, Zygeria. Donja hade sett systern vandra ut till skogen helt själv och hon kunde inte låta bli att vilja spela ett spratt på henne. Zygge hade en tendens att ge väldigt starka reaktioner vilket var roligt, speciellt eftersom både hon och Devaron hade märkt att de inte kunde känna hennes starka känslor som med de andra. Vilket var tur det, Donja hade nog inte kunnat vara i närheten av Zygeria om hon kunde känna av hennes känslor. 

Sakta men säkert smög hon sig närmre systern, nog med att kolla vad hon satte tassarna och försökte inte andas för högt. Perfekt, tänkte hon. Systern gick bredvid ett litet vattenhål, inte speciellt djupt men helt perfekt för det hon hade planerat. Iridonia tog sats med bakbenen och tryckte sedan ifrån med ett kraftigt språng och sprang fram framför nosen på systern som hoppa bak i från Donjas plötsliga uppkomst. Ett litet plask hördes, inte tillräckligt för få systern genomblöt men tillräckligt för Donja för att skratta sitt ljudlösa skratt.

Vattenhålet var inte särskilt stort men räckte för Zygerias ändamål. Idag skulle hon besegra vattnet, åtminstone tillräckligt för att kunna dricka utan att riskera att få sig en propp. Hennes kraft var oberäknelig, utom kontroll. Hon visste att syskonen skulle skratta om de såg henne – de gjorde dem redan nog mycket – och Zygeria hade gått iväg i hopp om att få träna ostört. Bortom revirets gränser hade hon sett ut den perfekta platsen och cirklade vattensamlingen, övervägandes hur hon skulle ta sig an utmaningen. Att ta ett kliv ut skrämde henne mer än hon ville erkänna, och hon var inte sugen på att starta träningen med att få sig en ordentlig stöt. Hon ogillade vatten nog mycket som det var.
     Zygeria såg sig vilset om för idéer och vred ut blicken mot lövträdens stammar, ovetandes om det som lurade i ögonvrån. Något flög upp framför henne. Plötsligt, ljudlöst och praktiskt taget i hennes ansikte. Zygeria gallskrek och kastade sig bakåt, med tassar som försvann under henne när hon träffade vattnet bakom sig. Det fick henne att tappa balansen och hon landade med ett plask, sittandes drypande blöt med hjärtat hårt klappandes innanför bröstkorgen.
    "Du DIN uppnosade– fiskögda– IRI!", skrek hon när insikten träffade henne som ett slag i ansiktet och hon faktiskt kunde registrera vad som precis hänt. "Jag är ju sjöblöt! Är du dum i huvvet?! VARFÖR gör du så?!" Hon ville gråta i ren ilska och skam. "MEN SLUTA SKRATTA DÅ! Jag kunde ha dött!"