Det hade så gott som blivit mörkt innan Esseles och Zygeria hade hunnit tillbaka till lyan. De hade fått tillåtelse att stanna lite längre med sin morfar och några andra ur flocken. Esseles hade varit så trött att hon slumrat till sittandes vid elden till de andras historier, när de slutligen blivit tillsagda att gå hem. Esseles hade muttrat surt och bestämt avböjt att någon skulle följa dem tillbaka till lyan. Det var bara i närområdet ändå.
     Esseles blev nästan förvånad över hur mörkt det faktiskt kunde bli. När månen gick i moln blev allt bara svart innan ögonen vande sig. Ess tittade på Zygeria som gick bredvid henne. Hon tycktes ana oro i hennes uppsyn.
     “Är du rädd?” frågade hon hånfullt. “Varför är du rädd? Vad tror du ska hända? Att ett monster ska komma eller?” Skrattet kunde höras i hennes retsamma röst.

Zygeria hade sömndrucket lunkat efter systern när de börjat gå tillbaka mot lyan men utanför eldens sken byttes snart tröttheten ut mot vaksamhet. Hon kände sig allt annat än trött. Det var så mörkt. Och med mörkret skenade tankarna till vad som kunde lura i natten. Varje litet ljud fick henne att kika över axeln och upp mot trädtopparna, något Esseles oturligt nog uppmärksammat.
    "Va? Nä, är inte rädd", fräste hon stött och sträckte på sig, illusionen långt från övertygande. Zygeria var i själva verket jätterädd. "Det är ju du som är det. Monstret där bak b-berättade att den vill äta dig. Bra, tycker jag. Då slipper jag höra ditt fula skratt." Hon räckte ut tungan åt sin syster. En annan tid på dygnet hade hon sprungit i väg från henne men det vågade hon inte göra nu.

Ess fnissade lågt åt Zygerias mothugg. Även om hon nekade så var det inte svårt att se igenom det. Sanningen var den att även Ess tyckte mörkret var lite väl påtagligt, men hon fokuserade på att reta systern så hade hon inte tid att tänka på hur mörkt det var.
     “Jag har hört att det spökar här omkring,” pressade Ess vidare med ett illmarigt flin. “Såna där onda spöken, som rövar bort små valpar som oss. Du vet väl att det försvunnit valpar från flocken?” Den spända blicken mjuknade upp igen och hon rätade på sig.
     “Men om du inte är rädd…” började hon långdraget och nonchalant, “så har du väl ingenting emot om jag lämnar dig här!” Esseles kastade sig iväg med orden fortfarande i munnen. Den välanvända stigen var perfekt för en språngmarsch, även om mörkret gjorde den en aning förrädisk. Hon kunde inte hålla tillbaka ett skratt när det började kittla i magen av iver.

Det bästa hade varit att ignorera systern helt och hållet. Hon visste att Ess bara retades men det var något med hennes skratt som fick Zygeria att vilja radera det där fula flinet från hennes läppar. "Hoppas du försvinner", muttrande hon. Det var en lögn så klart. Det sista hon ville var att vara ensam med alla monster och spöken.
     När Esseles plötsligt lämnade henne i sticket med ytterligare ett skratt skrek hon i panik ut i natten. "ESS! NÄ, ESS SLUTA! Det är inte roligt!" Hon skyndade efter, halvt snubblandes över sina tassar. Det dröjde inte länge innan systern var uppslukad av mörkret, säkert redan långt borta. Hon hade lämnat henne. Zygeria saktade ner för att slutligen stanna. Totalt vilsen. Hon snurrade skrämt runt på stället och tyckte sig se ögon och allt möjligt som rörde sig uppe i träden. "ESSELES!", skrek hon med tårar i ögonen. Hon var så arg och så, så rädd. "Jag säger till mamma, hör du det?! MAMMA! MAMMA HJÄLP!"

När Esseless inte kunde höra sin systers steg komma ikapp henne såg hon sig tillslut om och insåg att hon inte följt med. Hennes namn ljöd med gäll stämma mellan trädstammarna. Zygeria skulle väl knappast våga gå hem själv. Det var ju trots allt rätt mörkt. Ess som hade stannat upp spanade ut i natten. Det var ju faktiskt rätt mörkt… Det var nog lika bra att hon hämtade henne. Hon ville heller inte att mamma skulle få reda på hennes spratt. Då kanske hon inte fick stanna uppe sent igen.
     Esseless rörde sig tillbaka, noga med att hålla sig undan månens bleka sken. Hon smög, men hennes ljudlöshet var inte speciellt nödvändig då hon kunde höra hur Zygeria i praktiskt taget snyftade. Var hon så rädd? Ess som tänkt skrämma henne, beslöt sig för att - om än motvilligt - att inte göra situationen ännu värre. Hon ville ju som sagt inte att mamma skulle få reda på det här.
     “Amen, Zya!” suckade hon högt när hon gav sig till känna ur skuggorna. “Trodde du på riktigt att jag skulle lämna dig här?” Ess skrattade igen och skakade på huvudet. “Du är en sån barnrumpa som börjar gråta över ett litet skämt.” Även om Ess helst inte ville erkänna det kunde hon inte låta bli att få lite dåligt samvete när hon såg hennes tårögda blick. Så farligt var det väl inte... Eller?

Zygeria sjönk ihop i den upptrampade stigens mitt, besegrad och snyftandes. Hon skulle aldrig ha stannat uppe med Esseles. Om hon bara hade stannat med de andra så hade det här aldrig hänt. Skulle någon ens märka att hon var borta? Var skulle hon sova? Ensamheten kändes som en evighet delad med nattens onda skepnader. Redo att sätta tänderna i henne.
    Det var en blandning av känslor som sköljde över hennes ansikte när Ess plötsligt lösgjorde sig från skuggorna. Tydligast de av lättnad och tacksamhet. "Ess, du är tillbaka", snörvlade hon och sprang systern till mötes. Tryckte sig nära hennes kropp medan hon blinkade tårar ur ögonen. "Du lämnade mig inte." Men Esseles skratt fick ödmjukheten att växa till skam i hennes bröst. Hon kändes sig dum och larvig som tagit åt sig så. Som att allt var hennes fel. "Okej, förlåt", gav hon som svar på systerns påstående. "Jag ska inte gråta mer. Ska försöka i alla fall." Åtminstone tills de var hemma i lyan igen. Då skulle hon klämma fram alla tårar hon kunde under tiden hon berättade för mamma hur dum Ess hade varit.
     Zygerias blick var fortfarande storögd och våt när hon såg på Esseles. "Du följer med hem, visst? Snälla, jag vill inte vara ensam igen."

“Bra. Du är så ful när du gråter,” retades Ess och gav sin syster en skämtsam, om än lite hård, knuff i sidan.
     “Såklart,” försäkrade hon med en min som nästan verkade lite stött av att hon nu inte trodde på henne. “Det var ju bara ett skämt,” upprepade hon lite frustrerat. “Seriöst, du måste lära dig skillnaden på ett skämt och allvar.” Esseles brydde sig inte riktigt om vad sanningen bakom hennes handling var längre. Nu var allt som spelade någon roll att försöka kontrollera skadan, så hon slapp få skäll av mamma. Inte för att det var någon mening att ljuga inför henne, men om Zygeria inte nämnde något så skulle hon kanske aldrig få veta.
     “Vi pratar inte om det här va? För din skull, tänker jag. Pinsamt liksom.” Ess log ett stelt leende innan hon gestikulerade åt henne att de skulle börja gå.
     “Kom nu, så går vi hem.”

[Avslutat]