Gänget hade lärt sig av sina misstag och följt öknens enda vattenkälla uppåt. De hade som på ett under klarat sig rakt igenom sandvargarnas revir utan att upptäckas, en risk de avgjort var värt det på grund utav vattnet. Dessutom hade Dew talat sig varm om att Kremla, den underliga lilla vargen som fortfarande konsekvent kallade honom Inte-Pond, verkligen behövde få se Fungoria. Han hade inte känt henne längre men det verkade som att det bara fanns en enda sak hon var lika besatt av som den gul-gröna glasbit hon lyckats sno åt sig av stjärnan och det var svamp. Så den här platsen, nästan lika udda som hon var, var som skapt för henne personligen. Kremla hade gjort alla möjliga uppspelta ljud och pladdrat konstant och högst osammanhängande om sin mamma. Hon verkade helt övertygad om att det var denna Freja.. Frenja? Som planterat skogen. Katya hade blivit mer än irriterad på henne vid det här laget, och Dew hade gjort misstaget att försöka invända och förklara att det var högst otroligt att en vanligt dödlig planterat en hel skog. Att ryktena sa att det var Kaiito som skapat platsen, men det gick inte i den rosa skallen och avfärdades med fnysningar och upprört frästa motargument.
Nu var det dags för gruppen att skiljas åt. Kremla behövde återvända hem till sin flock eftersom hennes uppdrag var avklarat, och Katya och Alek skulle vandra norrut mot Yanamore och deras flockuppdrag. Dew kände sig med ens mycket ensam, och det blev väldigt påtagligt att han var den enda i gruppen som varken hade familj, flock eller något högre syfte. Men han hade en plan iallafall, han skulle följa syskonen norrut och sedan vika av mot Shendu. Synen av havet hade knockat honom helt och tanken på att det fanns en plats som var som Islagunen eller Civitas men vid vatten fick det att bubbla inom honom. Kanske kunde han finna sitt syfte där? De tog sina avsked, Alek kramade tårögt Kremla i femton evigheter och lät som en riktig gammal morsa då han bad henne intyga att hon skulle klara sig och verkligen hittade minst tusen gånger. Dew gav också honan en kram, medan Katya mest verkade vänta otåligt på att få gå vidare.
"Du sa att ni bor i Blodbergen?"
Frågade han Kremla ännu en gång och hon nickade ivrigt.
"Och min bror Pond bor där med er?"
En suck kunde höras från Katya, för varje gång han nämnt Pond hittills hade Kremla brutit ut i en lång osammanhängande monolog om sin bästa vän Pond och himlen och framtidssyner och Devils och gudarna visste vad. Men Dew behövde fråga, han behövde veta, få det helt och hållet förtydligat en sista gång innan de skiljdes åt. För om Shendu inte var platsen han sökte, kanske han kunde finna sitt sammanhang hos Devils. Med sin faktiska familj.

[Privat med Grävlingarna way back i tidslinjen, funkar också som ensaminlägg.]