[privat mellan Nilo och Prospero. Utspelar sig efter Ouvertyr]

Nilo hade nyfiket reagerat på blodspåret i luften. Den söta metalliska doften brände fortfarande hårt i henne så fort den gjorde sig till känna, men hon hade fått hård träning av Even, och de avstängda känslorna hjälpte henne ännu mer att även kunna kontrollera hungern, men det var sannerligen som att leka med elden. För så fort hon insåg vilka det var det gällde behövde hon skärpa sitt fokus för att inte råka gå över gränsen.

"Åh Prospero.." Nilo log för sig själv när hon hade varit på väg att kliva in i hans och Malvas minst sagt livliga diskussion. Självklart var det högst ofint att stå och tjuvlyssna på andras samtal likt lömska rävar, men nog var det hennes plikt allt att ta reda på hur läget var med alla efter de många.. incidenter som har varit. Vilka var fortfarande lojala? Vilka var kanske inte längre tillräckligt stabila? Kanske någon behövde mer motivation än andra för att kunna fullfölja sina skyldigheter? Var där nu några som kanske var rent av farliga att ha kvar i Tenebris kretsar? Riskerna behövde minimeras så långt det gick. Och även om Nilo egentligen inte kände någon oro för varken Prospero och Malva utöver eventuella oberäkneliga känslostormar, så hade hon valt att vänta kvar dold ute den regndova kvällen för att höra. Nilo sneglade ner på sig själv och sin päls. Mmm nog var hon allt snyggare än en räv ändå åtminstone. Alltid något.

När Prospero sedan passerade tvekade Nilo för nån sekund om hon borde gå in till Malva eller tala med Prospero, men Nilo valde att ljudlöst följa efter Prospero. Hon och Malva kunde alltid tala vid ett annat tillfälle, och de talade nog vid oftare än vad hon gjorde med sina söner. Det var nog klokt att prioritera så, långsikrigt.

När de vandrat iväg tillräckligt långt iväg för att Malva skulle vara utom räckhåll gjorde hon sig till känna.
"Min son." Prospero hade stannat upp och vänt sig om och deras ögon möttes. Hans eldiga ögon som tidigare alltid varit en smärtsam påminnelse om hennes valpars sanna härstamning kunde hon nu för första gången se in i utan att känna behovet av att ge vika. Hm. Intressant. Kraftfullt.

Nilo stegade fram för att omfamna honom som en moder skulle gjort. Blod. Det blev en hastig omfamning innan hon stelt backade något igen medan hon bet ihop käkarna.
"Jag hörde erat samtal. Delar av det." Hon hade nog mer eller mindre hört allt, men ja ja detaljer.

 "Jag blir orolig för dig. Vill du tala om ditt samtal med Malva? Jag vill inte att det ska tynga dig mer än nödvändigt. Jag vill att du ska vara lycklig." Varför var det så svårt att tala helt plötsligt? Tidigare kom allt så naturligt, nu behövde hon plötsligt anstränga sig. Hon visste att hon inte riktigt lät eller kände sig som sig själv, men saknade förmågan fortfarande att riktigt förstå varför.

Han visste inte riktigt vart han var på väg, men kylan från regnet hjälpte lite för att lugna hans känslor. Bedövande. Det gjorde dock inget för hans rusande tankar. Maksims ord. Malvas anklagelser. Vad han själv sagt fel. Malva, igen. Barnunge. Korkad. Förblindad idiot. Lögner. Värdelös. Patetisk. Borde ha hoppat. Det hade varit-. Prospero skakade hårt på huvudet i ett försök att skingra orden. Han visste vad han behövde göra. Håll ut. Han drog ett djupt, rosslande andetag.
     När ljudet av hans moders röst ljöd bakom honom så hoppade Prosperos hjärta över ett slag. Han såg över axeln på Nilo när hon slöt upp vid hans sida. Hon gav honom en hastig kram, och Prospero kände ett stygn av saknad när hon släppte honom igen. Helst av allt hade han velat begrava sig i hennes päls, som så många gånger förr, men det var svårt att avgöra i kvällens och regnets dunkel om ögonen som mötte hans var moderns gröna eller vampyrens röda. Det kändes som en förolämpning att fråga, och han ville inte göra mötet svårare för henne.
     "Malva är Malva", lyckades han få fram med svag stämma, skrovlig av gråt och hostande. Han var tacksam att modern kunde höra även utan att han behövde höja rösten över regnet. "Hon tror att hon vet allt." Ett litet, glädjelöst leende ryckte i hans läppar. Han var inte säker på hur han skulle fortsätta. Vad annat han kunde säga. Malva var Malva, och minsta antydan att något inte föll i exakt de rutor hon bestämt att världen hörde hemma i så kräktes hon anklagelser åt de runt henne och söp sig stupfull där vem som helst kunde höra hennes högljudda svammel. Rykten färdades snabbt i Civitas.
     Prospero suckade, tyngd av den plötsliga utmattning som följde panik och gråt. Han satte sig ner, och motstod lusten att luta sig mot modern för stöd. För tröst. Håll ut. Hans sidor och bringa värkte fortfarande. Han mindes vagt att Jodano nog sagt något om att hämta…
     "Vet du var Grendel är?" Prospero lyfte blicken från där den fallit till den blöta stenläggningen, och såg på modern igen. Han gjorde ett tappert försök att inte se allt för ynklig ut, trots regnblöt päls och rödgråten blick. "Behöver prata med honom. Jag tror Jodano skulle hämta… men vet inte om han hittat honom än." Eller om Prospero hade råkat missa dem när han inte väntat kvar i huvudsätet. Med Malva. Tanken på vad Malva kunde tänkas säga fick ett stygn av is att sticka i Prosperos inre. Han tog ett nytt, djupt och metodist andetag. In. Ut. Om han missat Jodano och Grendel så kunde de säkert följa stanken av hans blöta päls.