Dagen hade sakta börjat övergå i skymning och solens strålar som sken igenom trädens lövverk fick vattnet nedanför Byomifallet att glittra som tusen ädelstenar. Fåglarna satt i träden i träden och kvittrade och med vattnets brus gav det hela platsen en väldigt fridfull harmoni.

Den vita tiken satt på en sten vid vattenbrynet, en grå tass svepte mjukt över vattenytan medan de flerfärgade ögonen såg ut över vattenfallet och hon satte och nynnade mjukt på en melodi från förr. Svansen var svept över de tre övriga tassarna. Det var något mycket fridfullt men även lite sorligt över den ensamma vita tiken som satt där ensam och nynnade mjukt för sig själv.

Dathomir hade suttit i buskaget en stund och studerat Lunula där hon ensam satt vid vattenfallet och verkade nynna på någon melodi. Som Stjärnkrigare måste Dath bli bra på att smyga och hålla sig gömd samtidigt som han spionerar på andra. Så det här är bra övning och det verkar inte som att Lunula har märkt att han är där. Det går en stund och snart tröttnar Dath dock på att sitta där och han behöver helt enkelt ta reda på vad den äldre tiken sysslar med i sin ensamhet. Så han kliver fram, försiktigt och på så lätta tassar hans lilla valpkropp förmår. Så går han närmare.
”Vad är det du gör?” Frågar han och stannar upp bakom Lunula. Dath tippar huvudet på sned.