Stämningen var låg i Cirkelns fästning dagarna efter att Lev valt att lämna dem. Hans frånvaro ersatt av modfälldhet. Tonen var allvarsam och Cirkelns bröder och systrar kändes frånvarande, som om var och en var upptagen på eget håll med sina tankar. Fay hatade det. Om än hon förstod och till viss del delade deras saknad så blev hon inte av med känslan av att allt stannat upp. Lev var deras bror, son och vän – en del av familjen – men det var inte precis som att han hade gått och dött. Han levde fortfarande, något Fay inte kunde säga om majoriteten av sin egen familj. Och kanske var det därför hon kände sig så konstig. Arg nästan. För medan flocken hade alternativet att återförenas med Lev så hade hon och Gary inte den möjligheten med vare sig Elphaba eller Endor. Det kändes orättvist men hon ville samtidigt inte vara den till att dra ner stämningen ännu mer. Speciellt med tanke på att hon inte pratat med flocken om sina föräldrars öden. Djupt inne visste hon nog att de visste – om än kanske inte i sin grymmaste detalj – men låtsades inte om det.
    Vid tiden flocken delat sin sista måltid för dagen stod solen lågt på himlen. Den färgade Norspiret gyllene och fick långa skuggor att spänna över marken. Vinden var mild mot hennes kind när Fay lämnade borgens skyddande murar för att gå mot den enda levande elden i området, där en broder satt i sin ensamhet. Radagast såg sliten ut, som om han inte fått tillräckligt med sömn och Fay kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom där han satt. "Hej du", hälsade hon och satte sig vid sidan av honom efter att han gjort plats på skinnen som låg runt eldstaden. Tystnad sträckte sig mellan dem, avbruten endast av eldens sällsamma sprakande. Fay petade in ännu ett vedträ och såg lågorna blossa upp på nytt.
    "Du vet, han är inte död", sade hon utan att se bort från elden. "Du beter dig lite som att han är död." Orden lät kallare än hon tänkt, på gränsen till anklagande. Hon bet sig själv i kinden åt att inte kunna hålla frustrationen borta ur sin röst. Det här var inte anledningen till varför hon kommit hit. Hon ville bara försöka få honom på andra tankar men som vanligt så tänkte hon sig inte för innan hon öppnade munnen. "Förlåt, det var dumt", mumlade hon och följde upp sin ursäkt med att sucka. Djupt och utdraget. "Det var inte meningen att det skulle låta så där. Jag bara... äh, jag vet inte." Hon ryckte på axlarna och sänkte blicken till att vila mellan sina framtassar.