De befann sig tillsammans utanför fästningens ingång och Vasilisa gjorde sig redo för att ansluta sig till resten av gruppen som redan börjat sin vandring. Ungdomarnas iver gick inte att ta miste på, och hon ville inte uppehålla dem med ett samtal hon skulle ta med Radagast. Av någon anledning hade han bestämt sig för att stanna hemma, och Vasilisa tänkte inte tvinga på honom något han inte ville. Hon kände sina barn mer än sig själv ibland, och kunde se i son sons ansikte att något inte stod rätt till. 
    “Min son, vad tynger ditt hjärta?” Viskade hon lågt. "Du vet att det som tynger dig, tynger mig. Ditt hjärta är mitt." Ett litet moderligt och varmt leende spred sig på hennes läppar samtidigt som hon slog sig ned bredvid Radagast. Hon visste att hon skulle hinna ikapp gruppen senare, inte tänkte hon lämna Radagast ensam utan att ge honom en chans till att berätta vad som bekymrade honom.
    Vasilisa vände på huvudet för att se på honom. Det kramade åt hennes hjärta när han såg hur han vuxit, precis som sina syskon. Kroppen var större, vuxnare likt hornen som krökte längs hans huvud hade växt sig stora och starka. Vasilisa kunde se sig själv i honom, men än mer Tenn.

När de andra skulle bege sig iväg hade han valt att stanna hemma och hjälpa de kvarvarande flockmedlemmarna att hålla uppsikt över reviret. Radagast hade inte på något sätt gett upp hoppet om att hitta Maksim, men när så många andra ur flocken redan skulle iväg tvivlade han på att hans egen närvaro skulle vara nödvändig för att lyckas. Troligast var att han mest skulle känna sig överflödig, och han hade aldrig varit överdrivet förtjust i storstaden i vilket fall som helst. Då verkade han ha en viktigare uppgift här; nämligen att ta hand om hemmet tills de andra var tillbaka. Ett par stycken var ju ändå tvungna att stanna och då kunde det lika gärna vara han. 
    När Vasilisa slog sig ner bredvid honom svalde han lätt, till hälften generad över att behöva erkänna sin oro även om han trots allt ansåg den vara ganska befogad. 
    "Jag funderar bara på ... att ni ska ge er av allihop." Radagast mötte sin mors blick. Hennes varma ögon hade tröstat honom så många gånger, hade alltid funnits där när han var liten och fanns där nu också. Men ändå — eller kanske just därför — var det något som gnagde. 
    "Jag menar, med tanke på vad som hänt. Alla som har försvunnit. Jag vill inte att någon av er ska råka ut för något. Du och pappa och de andra …" Han rynkade pannan och tog blicken från Vasilisa för att se ut över landskapet som bredde ut sig framför dem. "Jag vet att ni alla kan ta hand om er själva, såklart, men …" I brist på en tillräcklig förklaring lät han meningen dö ut och hänga oavslutad i luften mellan dem.

Under tystnad lyssnade hon på sin sons ord. Hon kände igen och förstod hans oro, för liksom honom hade hon känt av det. Vasilisa visste mycket väl att det inte längre gick att lova något som inte stod i hennes makt att bestämma, men hon skulle göra allt för att skydda sina nära.
    "Mitt hjärta," viskade hon lågt samtidigt som hon flyttade sig närmare. Det spelade ingen roll att Radagast i princip var vuxen att klara sig själv, för henne skulle han alltid vara hennes lille son. Mjukt stötte hon sin nos och panna mot hans kind, andades in hans doft. "jag förstår din oro, det gör jag verkligen." Hon sökte sig till hans blick från sidan för att visa hur mycket hon menade det hon sade. "Jag kommer göra allt i min makt för att hålla oss trygga." Det drog försäkrande i hennes mungipor. Det var ingen lögn. Vasilisa skulle korsa alla gränser, om än lite mer, för att göra det som krävdes för att skydda sin familj - oavsett konsekvenserna.
    "Ibland händer det saker," Vasilisa pausade och drog ett djupt andetag. Hon var väl medveten om att de vuxna inte skött Maksim och Kolzaks försvinnande på det bästa sättet. De hade utelämnat saker för barnen, som än varit små, istället för att förklara för dem vad det var som pågick. I efterhand var det någon hon ångrade, men också något som inte gick att förändra. Huvudsaken var att de lärde sig av sina misstag, och gjorde det bättre.
    Hon drog ett djupt andetag för att försöka samla sina tankar. Det var svårt, och hon visste inte hur hon skulle formulera sig. Dock visste hon att Radagast var stor nog att förstå och tänka efter själv.
    "Ibland händer det saker som är utom ens kontroll." En ton av hjälplöshet hördes i rösten, men övergick i en varmare och mer hoppfull röst. "Men med det sagt, så kommer vi tillbaka snabbare än du tror. Fästningen är i goda händer tills dess, da?"

Radagast kunde inte låta bli att känna sig en aning skamsen; som modern sa var det självklart att de skulle göra allt de kunde för att saker skulle gå bra, men när det kom till kritan fanns det alltid en osäkerhetsfaktor som gjorde det omöjligt att garantera någonting. Det hade ju blivit väldigt tydligt när det gällde de tidigare försvinnandena. Men det kändes ändå bättre att lufta sin oro, även om Vasilisa inte kunde göra mycket för att stilla den. 
    "Da", svarade han, ryckte upp sig och nickade. "Jag vet att ni är försiktiga, det kommer säkert gå bra. Jag överreagerar nog." Han log svagt, som för att muntra upp både sig själv och Vasilisa. Det fanns nog ingen anledning att oroa sig, det var bara hans egna katastroftankar. Säkert. Han borde kanske försöka tänka lite mindre; han hade en viss läggning för att grubbla — och följaktligen oroa sig — som han ibland tyckte att de mer impulsiva syskonen verkade sakna. Radagast suckade lätt. 
   "Det är bara det att ni betyder så mycket för mig allihop, och jag ... jag vill inte förlora någon mer." Han mötte Vasilisas trygga blick — han hade ärvt ögonfärgen av henne. Radagast ryckte på axlarna. "Äsch, det är bara dumt att oroa sig i förskott egentligen. Jag ska försöka låta bli."

Vasilisa skakade långsamt på huvudet. För henne var det viktigt att hennes barn kunde vara ärliga, både för sin omgivning men framförallt sig själva. Det fanns ingen anledning till att skämmas för sina tankar som hon såg Radagast brottades med.
    “Ingen mer ska gå förlorad.” Försäkrade hon honom. Mjukt pressade hon sin panna gentemot sonens. “Och det är aldrig fel att oroa sig, hjärtat.” Deras ögon möttes likt en spegelbild. “men låt den inte ta överhand.”
    Vasilisa rätade på ryggen och drog sig undan för att lättare kunna se Radagast ansikte. Återigen kramade det åt hårt i hennes hjärta. Så lik sin far.
    “Det är dags för mig att ge mig av också,” log hon varmt. “så jag hinner ikapp innan Aleksandr har gått Mara på nerverna.” Ett hjärtligt skratt lämnade henne samtidigt som hon reste sig upp. Vasilisa tog ett par kliv ifrån stenavsatsen och såg bak mot sonen. Hon längtade redan till deras återvändo för att få se honom sitta där.
    “Glöm inte hur mycket du betyder för oss, för mig.”

Han lutade pannan mot Vasilisas, lyssnade och tog in vad hon sa. Aldrig fel att oroa sig om man inte lät det ta överhanden. Hon hade naturligtvis rätt, som vanligt. Om sanningen skulle fram litade han mer på sin mammas ord än någon annans, men vissa saker stod alla ändå maktlösa inför. Tyvärr. 
   "… innan Aleksandr har gått Mara på nerverna."
   "Det gör han nog redan", sa Radagast leende. Det vore ett smärre mirakel om syskonen kunnat gå så här länge utan att gnabbas. 
    Hon reste sig; ett ögonblick senare gjorde han det också. Det knöt sig lite i magen när hon bad honom minnas vad han betydde. Ibland råkade han glömma det. Det hade kanske att göra med hans självförtroende, som mer sällan än ofta var på topp, eller hans tillbakadragna personlighet som gjorde att han hamnade lite i skymundan — eller åtminstone fick det att kännas så. Och även om skymundan inte nödvändigtvis var världens sämsta ställe att vara (det var ganska skönt ibland) önskade han då och då att han kunde ta för sig lite mer. Om så bara för sin egen skull; för att få känna sig lite viktigare. 
    "Det gör jag inte", lovade han i det han sa åt sig själv att den här gången verkligen hålla fast vid det. "Vi ses snart. Ta hand om er." Trots allt, tiden gick fortare än man kunde tro. Snart skulle de vara här igen, tänkte han och tillade för sig själv: allihopa.

[Avslutat <3]