Glädjen över att återvända hem hade lagt sig under ett täcke av kall is. Alek var glad att Vasilisa kommit hem, att hon var vid liv och skulle återhämta sig från sina skador - men omständigheterna var allt annat än glada. Han fick ingen ro, kunde inte tänka klart, han behövde luft. Stegen bar honom utomhus där sval luft väntade. Så många ansikten han sett fram emot att se, som inte längre var kvar. Så många han saknades. Trian var borta. Lev var borta. Så många fler som försvunnit under tidens gång. Maksim var borta, Kolzak var borta. Sezja, Tenn. Som det såg ut nu skulle Vasilisa kanske också tvingas lämna dem. Hur många fler skulle försvinna? Varför kunde han inte hålla någon kvar?

Luften var sval men rensade inte hans tankar ett dugg. De var ett surr, ett virrvarr som härjade utan att tystna. Han fick ur sig ett frustrerat ljud. 
     "Lugn. Lugn."
Alek blickade mot bergen, mot borgen, försökte rensa huvudet, men så skymtade han ryggtavlan av Radagast lämna borgen. Fortsätta bort. Rynkor bildades i Aleks panna och han skyndade efter. Något stod inte rätt till. En tung, svart klump började ta form i hans bröst.
     "Gast? Ey, ey, Gast, vart ska du ta vägen?"
Han skyndade på stegen för att komma ifatt, försökte dölja ångesten och desperationen med ett snett leende. Det fick inte vara som han trodde. "Heh, jag fattar, promenad, rensa tankarna." Snälla gå inte. "Jag kan haka, om du vill ha sällskap alltså?"


[ Till Gast   ]