Det var svårt att föreställa sig att det stått ett storslaget tempel här för inte allt så länge sedan. Dess tidigare gestalt hade under tiden som gått börjat smälta samman med omgivningen. Skogens grönska hade långsamt börjat äta upp kvarlevorna, som för att dölja tragedin och kanske för att hela.
     Hittills hade området sett så gott som orört ut. Det fanns inga spår efter några andra här. Lev hade hört om det mångfald vargar som bott här tidigare, och kunde inte komma över den egendomliga tomheten som bara ett övergivet hem kunde ge. Ändå fann han den fridfull, och framför allt tyst. Efter så lång tid i Civitas hade han kommit att njuta av tystnaden på ett helt annat sätt. Tankarna tycktes klarare bortom stadens myller. Kanske var det även därför han sett till att ta sin tid tillbaka till Norspiret och Cirkeln. Även om han självklart föredrog livet med sin flock och familj så visste han att det inte skulle finnas mycket tid över för stunder som dessa. Speciellt inte med Vasilisa borta från sin post.
     Tyst beundrande av omgivningen, försjunken i tankar, rundade han en stor rotvälta som han antog varit en del av templets stöttepelare. Lev frös i sina steg när han mötte åsynen av den ljusa, fläckiga skepnaden. Det avlägsna solljuset fick diset att falla guldskimrande och honungsfärgat runt henne. Lev kunde inte hindra det lite hänförda andetaget som undslapp honom när han kände igen hennes vänliga, varma ansikte. Precis så som han mindes henne. Innan han ens hann säga något kände han sig generad. Generad över att han mindes henne, att han ens tänkt på henne alls. Han ville så desperat vara vuxen och mogen, men kunde inte hindra den tonårsaktiga tafattheten som drabbade honom i hennes närvaro. Efter alla nätter som han legat vaken och ältat vad han sagt i deras sista möte hade han lovat sig själv, att om de någonsin skulle träffas igen, skulle han säga allting rätt. Trots alla repliker han övat in kunde han inte komma på någon alls nu. Stötar av brutna ord lämnade honom bara, innan han tillslut fick fram något.
     “Hur mår din mor?”

Det hade passerat en lång tid sedan Astrids tid i Civitas, och än längre tid sedan zimaernas fest. Livet hade rullat på som vanligt, hon hade vandrat tillsammans med sin familj och utväxlat sina gåvor till andra i utbyte mot mat eller andra varor precis som det brukade. Men till skillnad från då hade hon inte bara sin familj i åtanke, utan även andra. Det gick inte en dag utan att hon tänkte på de hon träffat på sin väg, den unga blomtiken, den främmande hanen som flörtat med hennes bror, och sen så var det Lev. Astrid hade försökt att få honom ur hennes skalle, hon hade till och med stått och slagit huvudet i ett träd i ett desperat försök men förgäves.
    Men när landskapet omkring henne förändrades från den karga slätten och övergick till en grönskande skog försvann alla hennes tankar. Det låg en tystnad över platsen, och det enda Astrid tycktes höra var hennes egna något andfådda andetag. Hennes blick rörde sig långsamt mellan de enorma trädstammarna och något som tycktes vara gamla ruiner. Vad var det här för plats?
    Hon hade stannat upp i sina steg, och var alltför upptagen att försöka lista ut vad det här var för ställe att märka av individen som närmade sig. Tills den välbekanta doften trängde sig in i hennes nos. I samma stund som hon vände sig om för att möta hans blick hade han redan talat.
    “Hur mår din mor?”
    Inget hej, hur mår du? Utan rak på sak. Det drog enkelt och varmt i hennes läppar. En värme hade börjat sprida sig i hennes bröst och ett litet skratt undslapp henne.
    “Hej på dig också du,” flinade hon retsamt innan seriositeten lade sig över henne. “Men det är bra med henne, hon nämner dig då och då, Lev.” Det var sanning, verkar som att det inte bara var Astrids egna hjärna som Lev hade fastnat i. “Hur är det med dig? Och din mor?” Det sistnämnda var menat som en retsam kommentar, men Astrid var genuint nyfiken på hur det var med dem.

Ett stelt skratt lämnade honom. Det dolde varken nervositeten eller skammen som fortsatte att skölja över honom. Ett lågt brummande läte lämnade honom i svars. På något sätt ärade vetskapen om att han lämnat ett avtryck hos hennes familj honom. Familj var viktigt för honom och han visste att det var desamma för Astrid.
     “Bra,” svarade han kort och avslutande, tydlig att han ville byta ämne. Han ville inte prata om sig själv. Han ville veta mer om henne.
     “Mår du bra?” frågade han, kanske för sakligt för att förmedla den vänlighet och värme han menade det med. “Ser ut att må bra,” konstaterade han, och insåg snabbt att han gett henne en omedveten komplimang igen. Öronen stelnade till lite på hans huvud och han harklade sig obekvämt.
      “Tycker du om Ötamon?” sade han och såg sig menande omkring. “Varit här förr? Trodde inte ni vandrade så långt söderut,” sade han tankfullt och lät blicken falla på henne igen.

”Jag mår bra,” log hon. En liten rodnad spred sig på hennes kinder när han kommenterade hennes utseende, och hon blickade skamset ner i marken för ett par sekunder. Det märktes att han ville undvika ämnet, och det gjorde henne ingenting.
    ”Det här är min första gång här faktiskt,” nickade hon instämmande. Asker hade talat med ett par andra handlare, och de hade rekommenderat dem att passera denna väg innan de återvände norrut mot bergen igen. Ingen av dem hade nog ångrat sig, då intrycken var nya och unika. En del av Astrid var nyfiken på att utforska mer, ge sig av söderut i stället och se havet. Hon hade alltid velat se havet. Men hon tänkte inte ge vika från sin familjs väg, utan följde dem varthän dem bestämde.
    ”Det är väldigt vackert, jag har aldrig sett något liknande.” Den bleka blicken gled längs de enorma trädstammarna innan de återvände till Lev. ”Dudå? Hur kommer det sig att du är här?” Hon lade huvudet på sned. Var det bara en inbillning eller såg Lev större, vuxnare ut? Astrid kom på sig själv med att stirra på honom, och slog skamset undan blicken.

Lev nickade instämmande. Ötamon var egendomligt. Inte bara till sin slående natur men också dess atmosfär. När man var riktigt långt in under den uråldriga skogens tak kunde det bli svårt att avgöra tiden på dygnet, och man tappade tid och rum. Uppslukad av den förtrollande stämningen och alla dess hemligheter. Lev hade erfarit det många gånger som ung.
     “Är på väg hem,” förklarade han. “Bor i Norspiret, om du vet vart det är,” erkände han lättsamt. Lev såg på henne med en forskande blick, osäker på hur han skulle tolka hennes gester. Trivdes hon inte i hans sällskap? Var det något han gjort, eller sagt? Blicken sökte sig bort från henne.
     “Kan det här stället väl. Kan visa dig omkring ruinerna,” föreslog han förläget, och sneglade på henne med ett oroligt leende i mungiporna. Innan han hann avgöra vad hennes blick antydde fyllde han snabbt i: “Men vill inte ta dig ifrån din familj.” Lev visste inte vad han var mest rädd för; att hon skulle avvisa honom eller att hon skulle tacka ja.

”Nårsiret?” Upprepade hon och lade huvudet på sned. Det lät inte bekant i hennes huvud, men kanske var det något hon borde känna till. Ett förvirrande litet uttryck spred sig över hennes anlete samtidigt som något nyfiket sken till i hennes blick när hon insåg att hon var nära Levs hem. 
    ”Min familj är upptagen med att leta efter några sällsynta stenar”, ett litet busigt leende spred sig på hennes läppar. ”Jag smet iväg.” Astrid brukade alltid hjälpa sig familj med alla slags uppdrag, men om det var någonting hon inte fann speciellt intressant så var det att gräva efter sten. Det fick Asker unna sig med istället.
    ”Så du behöver inte oroa dig för det,” förtydligade hon. ”Jag följer gärna med på en guidad tour, du är väl bästa guiden i området?” Leendet spred sig större på hennes läppar samtidigt som hon rörde sig fram mot honom. Det slog henne inte ens att han kanske var upptagen, eller att han kanske inte ville vara i hennes sällskap. I stället buffade hon lät i sidan på honom, ivrigt på att få se sig omkring, men framförallt att få spendera tid med honom.
    ”Kom igen, herr guide!”

Skuggan av förvåning sprang över hans ansikte för ett ögonblick. Ett kvävt skratt lämnade honom i form av ett lågt brummande.
    “Dåså,” harklade han sig lite och rätade hållningen i försök att på någotvis gestalta sin roll som guide på ett självsäkert sätt. Det här var väl ändå inte en så dum idé, försökte han betrygga sig själv med. Nu skulle han ha något att prata om, ett skyddsnät till ämne som han kunde falla tillbaka till när han blev osäker.
     Lev ledde dem fram på den övervuxna stigen kantade av rötter och rester från Måntemplet. Det smaragdgröna dunklet och den frodiga växtligheten tycktes nästan kapsla in dem i en egen bubbla. Deras röster nådde bara varandra innan omgivningen åt upp dem, nästan som om de vore i ett ljudisolerat rum.
     “Det här är ruinerna av Måntemplet,” förklarade han med en tankfull ton. Templet som en gång varit byggt ur stammar och trä hade mest bara omkullkastats. De stora stöttepelare som format templet som inte brunnit ner hade blivit stora rotvältor. Men Ötamon hade snabbt tagit emot ruinerna som sina egna, och klätt allt i sin grönska. Månblommorna klättrade upp för vad som en gång varit en stor trappa. Känslan av helgedom låg ändå på något sätt kvar över platsen.
     “Måntemplet attackerades och förstördes av några extremister, inte så länge innan jag föddes,” fortsatte han. Skogen hade återhämtat sig snabbt, och fick händelsen att se uråldrig ut. Det var svårt att föreställa sig att det ändå inte var så pass länge sedan. Lev hade trots allt några minnen där han sett kvarlevor av förödelsen.
     “Ni har nog hört om det?” Lev riktade blicken åt Astrids håll igen. Det var en allmänt känd händelse, och det skulle förvåna honom om de inte vetat. Deras kringresande natur borde hålla dem relativt uppdaterade om vad som försiggick runt om i Numoori. Lev kunde inte avgöra om det han sade var totalt ointressant eller inte.
     “Извинение,” hans läppar blev ett stramt sträck, “det här är inte så… spännande.” Han kunde känna hans hjärta börja slå fortare. “Måste erkänna,” började han långsamt för att hålla hans röst stadig, “är lite nervös. Vill lära känna dig men…” Han såg bort, rädd att se hennes reaktion. Skulle hon tycka han var en fulländad idiot nu? “Vet inte hur,” erkände han med en tung utandning. Ansiktet hettade i skam, men det var sant. Han kände sig fullständigt tafatt i situationer som dessa, där han ville imponera och lämna ett gott intryck. Hur gjorde man?

*förlåt

Med intresserade steg följde Astrid efter honom. Hon såg till att vara så tyst som möjligt för att inte avbryta honom. Deras steg var nästan helt synkade när de rörde sig bredvid varandra, genom de överväxta ruinerna.
   Hennes blick följde hans, och intresserat lyssnade hon på vad han hade att säga. Det märktes att Lev visste vad han pratade om, att det här var hans trakter. Astrid hade hört talas om det när de hänt, och hon och hennes familj hade stött på flera som varit på flykt i sök efter nytt hem. De hade hjälpt dem på flera sätt, med mat, värme och bara gästfrihet. Att hon nu befann sig här kändes nästan lite overkligt.
   “Извинение,”
   Astrid rycktes ur sina tankar när Lev talade på deras modersmål. Hon lade huvudet tydligt på sned, som för att visa att hon verkligen inte förstod varför han bad om ursäkt.
   “Det är spännande för mig!” Inflikade hon snabbt, innan han fick chansen att säga mer. Det kanske inte verkade som ett intressant samtalsämne, men faktum var att hon uppskattade det mer än vad han kanske trodde. Astrid hade alltid haft intresse för historia, och att få besöka en plats som alldeles nyligen varit med om något stort var för henne fängslande.
   Men Lev fortsatte tala, och Astrid kände genast hur hennes egna kinder började att skifta i rött. Nu fick hon det faktiskt bekräftat att Lev ville lära känna henne. Det hade endast varit i hennes vildaste fantasier tidigare, men nu fick hon det bekräftat från honom. En liten värme spred sig i bröstet på henne.
   “Jag…”, en djup rynka bildades i hennes panna när hon tänkte igenom Levs ord. Hur lärde man ens känna någon annan? “Jag tycker vi ändå har kommit en god väg.” Astrid sökte efter hans blick. “Jag menar, jag hade inte låtit vem som helst visa mig den här platsen.” Det kanske var en lögn, för hon visste att hennes nyfikenhet lätt hade tagit över i en liknande situation med en främling. Men hon ville bara försöka få Lev att inte känna sig så osäker.
    “Du är den bästa guide jag har haft hittills.” Det drog i hennes läppar. “Inte ens min bror kan tävla med dig!” Astrid visste att när hon blev nervös så talade hon för mycket, och kanske var detta ett sådant tillfälle där hon bara babblade på. “Du verkar ju veta allt om det här stället, det är väldigt imponerande da.” Hon nickade instämmande.
    “Jag vill lära känna dig också. Och för mig är det här mer än tillräckligt.” Det drog i hennes läppar.

Astrids uppmuntrande kom inte som något oväntat. Hon var alldeles för snäll och tillmötesgående för att Lev kunde förvänta sig något annat. Men det tog inte ifrån något av dess genuinitet. Ett försynt leende började dra i hans läppar åt hennes prat innan ett lågt skrockande lämnade honom. Lev visste inte om hennes uppförande var en nervös reaktion på vad han sagt, men på något sätt fick det honom att känna sig lite bättre till mods. Han vågade slappna av lite och hans ansträngda sätt följdes åt.
     “Bästa guiden du haft?” frågade han med ett leende på läpparna och höjda ögonbryn. “О, дорогой*, trodde zimaer skulle vara beresta.” Den spelade förvåningen i hans röst underströk den lätta retsamma tonen. Han skakade lätt på huvudet men leendet höll sig snabbt kvar. Astrids glädje smittade av sig på honom så enkelt. Lev förstod inte vad det var som gjorde honom så mottaglig inför hennes värmande vänlighet. Hon påminde honom om något, en familjär, trygg känsla, som att de varit vänner i ett annat liv.
     “зайка*,” suckade han i ett lågt andetag åt henne. Trots att hans uppsyn spelade något nonchalant var det tydligt att det sades med tillgivenhet. Lev kunde känna hur hans kinder hettade till igen.
     “Vill du fortsätta då? Finns en plats lite längre som är speciell.”

*kära nån
*bunny

Astrid nickade instämmande. Den bästa guiden. Att hon jämförde honom med hennes bror, som var en katastrofal guide, behövde hon dock inte nämna. Vem som helst hade förmodligen varit bättre än Asker.
    Зайка. En lätt rodnad spred sig över hennes anlete när han nämnde ordet. Var det ett smeknamn? Hon slog ner blicken i marken för ett par sekunder. Lev kunde inte veta att hon hade förmågan till att faktiskt ändra form till en liten kanin, eller rättare sagt en liten hare. Ett litet busigt flin spred sig på hennes läppar. Kanske kunde hon spela honom ett spratt?  Det kanske inte var någonting han uppskattade… men Astrid tänkte inte ändra på sig själv oavsett hur mycket hon ville vara hans vän. Det hade inte varit rätt varken mot henne eller honom.
    ”Visa du vägen, jag följer efter dig, mister guide.” Det drog i hennes läppar. Lev var inte långsam med att börja röra sig framåt, och medan han gjorde det, lät hon kroppen omvandlas. Till en början när hon insett att hon ärvt sin fars kraft hade det varit mycket krävande att skifta form, men med tiden hade hon behärskat det mer och mer. Hon hade övat och övat och kunde nu behålla formskiftet längre än tidigare. Det var alltid till en fördel när de behövde leta efter saker i små, trånga områden. Nackdelen var att hon i sin andra form inte kunde tala på samma sätt som vanligt, eller snarare ingenting.
    Därför var det med tystnad som hon följde efter Lev, som var betydligt större ur den här vinkeln. Precis när han vände sig skuttade hon ur synhåll från honom, för att gömma sig precis under honom. Nu så, smart.

När han inte kunde höra Astrids steg bakom honom vände han frågande blicken bakom sig, bara för att upptäcka att hon inte var där. Förvirringen bildade en rynka mellan hans ögonbryn och han såg sig omkring. Hade han sagt något fel? Han kunde känna en oro börja fladdra i bröstet på honom.
     “‘Strid?” frågade han försiktigt, oförstående. Vart hade hon tagit vägen? Han blev stående på plats, villrådig. Ville hon att han skulle leta efter henne? Eller hade hon lämnat honom för att hon inte alls var nöjd med hans sällskap.
     “‘S-strid,” började han lika osäkert igen, rösten knappt högre än vanlig samtalston, “förstår inte. Är du här? Ska jag-,” han avbröt sig och kände hur hettan sprang över hela hans ansikte i skam. Han hade gjort sig till totalt åtlöje. Såklart Astrid inte hade någon intresse av att vara hans vän - hon var bara för snäll för att säga det till hans ansikte. Lev slog blicken i marken under honom, och då märkte han hur någon rörde sig under honom. Förvirrat höjde han på ögonbrynen innan han sänkte huvudet och såg in under sig. Där satt en ljuspälsad, fluffig hare och stirrade rakt på honom. Överraskad, och lite skrämd skuttade han till och haren tog fart. Men den flydde inte.
     “‘Strid? Är det…” Han var nästan rädd att yttra tanken högt, rädd att den skulle vara helt vansinnig. Men han hade hört om vargar med formskiftande krafter, om än aldrig träffat en. Lev mötte den lillas blick igen. Den höll samma värmande vänlighet, och insikten som långsamt sjönk in fick honom slutligen att brista ut i skratt. Ett högt, rungande skratt som fick hela honom att röra sig med det. Han kunde inte minnas senast han skrattat så innerligt. När han slutligen samlat sig tillräckligt igen sade han med varsam värme i rösten:
     “зайка.”

[Avslutat]