Solen hade försvunnit bakom världens kant för länge sedan, men det varma, eldiga skenet låg fortfarande kvar i horisonten som en kvarleva. Resten av himlavalvet hade mörknat, från en djup, sammetsblå i öst till en blek silverblå i väst, där den möttes av det efterhängsna solljuset. Inga stjärnor hade ännu tinat fram. Bara en ensam, tunn månskära. Ensam. Precis som honom. Gräset han vandrade över var ungt och mjukt, försvann under hans tyngd. Skulle det hitta styrkan att resa sig igen? Precis som honom?
      Tomheten som infunnit sig inom honom sedan Skuggfall hade bestått. En ihålig villrådighet, en slags motvilja till att fortsätta; fortsätta mot vad än som väntade. Den känslan var honom fullkomligt främmande, och lika skrämmande. Hur hårt han än sköt ifrån sig tankar som ifrågasatte honom och framtiden, så kom de ekande tillbaka. Ekande med sorg, tvivel. Otillräcklighet. Känslorna i sig var inte obekanta, men de kom slående med en helt ny kraft. Det driv som tidigare alltid kämpat emot fanns inte längre kvar för att mota bort dem. De rev djupare nu, och det gjorde honom livrädd. Var hittade man styrkan, när man inte längre hade något att kämpa för?
     En flock gäss kom flygande över himlen. Lev stannade upp och lät blicken följa dem. De såg ut att vara i sån enhetlighet med varandra, men fria, på samma gång. Spridda, men sjungandes på samma sång.
      “Ey!” Rösten drunknade i gässens tutande. “Eyyyy!” Lev såg sig överraskat om. Rösten var bekant, men han hade aldrig kunnat placera den utan åsynen av honom. Asker. Den fluffiga lunsen kom emot honom i en slapp trav. Häpenheten byttes snabbt ut mot glädje.
     “Jag tyckte väl det var du, din bjässe.” Lev skrattade till svars. Blicken letade bland de andra ansiktena bakom honom. Hon var inte med dem. Kanske syntes oron i hans anlete, för zimaern fyllde snabbt i.
     “Hon är inte här, hon stannade medan vi drog för att jaga.” Lev slog generat ner blicken i marken, skamsen över att han varit så lätt att läsa av.
     “Понимаю*,” mumlade han förläget. Asker skrattade åt honom.
     “Du måste följa med oss tillbaka. Hon skulle aldrig förlåta mig om jag sa att jag träffat dig och inte åtminstone bjudit med dig tillbaka.” Lev skrattade lite, osäker på om han menade det eller bara retade honom. “Jag menar mamma alltså.” Lev frustade till och gav honom en spelat sträng blick.
     “замолчи*,” skrattade han och stötte till honom i en lekfull knuff. Asker besvarade knuffen med samma styrka.
     De andra ur gruppen hälsade på honom med välkomnande blickar och värme. Så som de alltid gjort. Det var som att tiden stått stilla sedan sist, och deras skämtsamma och hjärtliga stämning blev som en läkande hand över hans öppna sår av ensamhet.

* jag förstår
* håll käften

[Tillåtelse att PP:a NPC:n Asker, mfl.]

Zimaerfamiljen hade börjat jaga när solen klättrat lägre på himlen. Kvällarna eller till och med nätterna var de bästa tillfällena att jaga då det var kyligare än mitt på dagen. Det märktes att klimatet inte var för dem. De senaste veckorna hade de haft svårt att ens orka jaga på grund av de stigande temperaturerna och det var bara en tidsfråga innan större delen av familjen behövde ge sig av.
    Den här kvällen hade Astrid valt att stanna hemma tillsammans med sin mor och sina systrar. Det var längesedan de hade haft en kväll med endast dem, och de hade tillsammans fnissat och berättat skvaller som bara de kunde göra. De hade fixat med några ädelstenar och Oda hade berättat vilken rutt de skulle ta härnäst.
    Trots att det inte var så sent hade valparna redan somnat tätt intill Oda. Två av de små låg på rygg och snarkade så det hördes i hela tältet.
    “Hoppas de kommer hem med något riktigt smarrigt idag”, fnissade Astrid hoppfullt. “Är lite trött på att bara äta vildsvin.”
    “Med din far och Asker i täten så vet man aldrig vad man kan förvänta sig.” Oda log. Hon hade tidigare berättat om den gång hennes far kommit tillbaka med en randig varelse, seg som koda och inte särskilt god. Men Tryggve hade varit så stolt att han lyckats fånga något så exotiskt.
    Röster utanför tältet fick dem att bli knäpptysta, fram tills Vega exalterat flög ur sin position bredvid Astrid och Oda - vilket i sin tur fick valparna att vakna till liv.
    “När man talar om trollen!” Svansen viftade glatt bakom henne, men överröstades snabbt av valpar som tjöt av att bli väckta. Vega hade alltid varit den som handlade först, och sen tänkte efter. “Oj, var det jag som väckte dem?”
    Astrid gav henne en blick som ersattes av ett lurigt lite leende.
    “Grattis, du har vunnit priset att försöka få dem att somna om.” Utan att ge systern något mer smet Astrid ur tältet. Hon visste att valparna egentligen var hennes ansvar, men hon tänkte ta vara på varje sekund som familjen fanns vid hennes sida. Dessutom var det Vegas fel att de vaknat, så det var bara rättvist.
    “Men det var väl på tiden pappa, jag har suttit och SVÄLT mig själv, du vet ju att jag behöver min nattamat annars blir jag ju helt gaaaaaaaaaaaaalen-” Astrid hade gått ur tältet med himlande ögon, vilket gjorde att hon inte lade märkte till att de var en individ mer än när de gav sig av. Hennes blick sökte sig efter bytet, gled suktande förbi sin far, mot Asker och till Lev. Lev? Vänta va. Astrid blinkade ett par gånger. Bredvid Asker, stod han. Det var som taget ur en av de romantiska historier som hon och hennes mamma pratat om tidigare under kvällen. Inte för att de hade något romantiskt, men känslan var densamma. Det var som om hon inte fick fram några ord, och hon insåg inte att hon stirrade på honom i chock.
    “Hörru, gloögat, akta så du inte skrämmer iväg vår gäst. Du ser helt galen ut, dotter.” En buff i sidan från hennes far fick henne att inse att hon fastnat med sin blick, och inom ett par sekunder hade hennes kinder blivit alldeles röda av skam.
    “Oj,” harklade hon sig. “Jag blev bara så lycklig, jag menar chockad! Och glad såklart.” Gud Astrid, håll klaffen, tänkte hon för sig själv.

En plötslig nervositet kom över honom när skenet från en döende lägereld syntes i fjärran. En groende oro, om att hon kanske inte alls skulle uppskatta hans närvaro. Sist de sågs hade Lev visat en sida av sig själv han var rädd att hon inte gillat.
     De ängsliga tankarna ekade med varje närmande steg. Från inuti ett primitivt tält av djurhudar fylldes kvällsluften av röster. Tryggve kommenterade retsamt hur han vunnit vadet mot sin son gällande hur vida resten av familjen skulle vara vaken. Ett litet tumult verkade uppstå i tältet, men Lev lyckades inte snappa upp tillräckligt av konversationen för att förstå vad det gällde. Allt han tycktes kunna fokusera på var Astrid röst. Hjärtat slog i snabba, men fladdriga och lätta slag.
     Så steg hon ur, bubblig och sprudlande, så som han alltid mindes henne. Deras blickar möttes och innan han hann läsa av hennes reaktion log han. Ett brett, innerligt leende. Ögonblicket kändes som en evighet, och om Tryggve inte avbrutit sin dotter hade Lev svurit på att tiden stannat. Han kom på sig själv med att inte andats, och försökte dölja den plötsliga andfåddheten bakom ett lågt, brummande skratt.
     “Är ledsen. Råkade visst komma mellan er och nattmaten.” Lev såg på henne igen, gav henne en ursäktande om än road min.
     “Äsch, det är ingen fara, det finns lite vildsvin kvar,” förssäkrade en av dem.
     “Lovar att gottgöra er så fort det blir ljusare.” Trots att orden tilltalade dem alla var all hans uppmärksamhet riktad på henne. Med blicken fortfarande vilandes på henne tog han något steg närmre. “Förlåten?” frågade han henne mjukt.

En varm, sprudlande känsla spred sig i hennes kropp vid närvaron av Lev. Hon förstod inte riktigt vad det betydde, men tyckte att den var behaglig. Och det var alltid han som framkallade det hos henne. Värmen för hennes familj var en liknande förnimmelse, men den här var mer intensiv, levande. Han fick fram något hos henne hon inte visste om fanns.
    Levs brummande skratt smittade av sig på henne, och hon ruskade på huvudet i ett försök att dölja den rosenröda färgen som spridit sig längs hennes kinder.
    “Hmmm, jag ska fundera på det.” Astrid såg på honom med något busigt i blicken. När han tog ett kliv närmare, gjorde hon likaså. Det gick några minuter under tystnad.
    “Okej då, bara för att jag är så glad att se dig är du förlåten.” Hon log varmt. “Har du rest långt? Är du hungrig? Det var ju deras jobb att skaffa fram lite mat men vi kan nog skrapa ihop något. Jag håller på att svimma av hunger!” 

Det kändes nästan overkligt. Den döende eldens sken som lyste upp hennes ljusa ögon. Den tidigare tomheten som ekat i dundrande slag inom honom hade tillintetgjorts av den omedelbara lyckan. Det var en alldeles särskild sorts känsla som han inte kunde beskriva bättre än att det fanns något osynligt mellan dem, en sorts länk, som trots tid och avstånd verkade växa sig starkare. Länken som hade fört dem samman, igen.
     “Kan äta nåt,” svarade han lite förströdd. Den egentliga hungerkänslan hade drunknat under alla andra känslor. Astrid tog till vara på hans svar direkt och började genast delegera ut order om att hämta rester till Asker, som protesterade förvånansvärt lite. Lev skrattade lågt åt deras jargong. Det började sent, men Lev hade ingen lust alls att sova.

[Avslutat]