Sacrarii var ett minne blott. Eller typ. Om man verkligen försökte kunde man fortfarande se bergstopparna som omringade dalen. Men den var så gott som glömd, och Janos kunde inte annat än blicka framåt. Den nedgående solen fick djupa skuggor att växa fram från inunder de stora vridna rötterna och de djupa hålorna under dem, men inte ens det kunde tära på hans barnsliga iver.
     Patrullen hade just börjat röra på sig igen efter att ha vilat efter den påfrestande bergsklättringen. Att ta sig ur och in i dalen var alltid det värsta, tyckte Janos. Han kunde inte se på bergen som något annat än ett stort förhinder som försökte hålla honom från hans äventyr när han ville ut, och när han inte ville något annat än in försökte de hålla honom ute. Men nu var den biten avklarad, och det fyllde honom med en sprudlande energi. Janos fann sig själv i täten av den strödda gruppen. Ivrig att komma vidare.
     “Mot oändligheten, och vidare!” utbrast han förtjust, svårt att hålla sig till den gångtakt de andra valt. Nepotonje hade gjort misstaget att sluta upp bredvid honom. “Eller hur? Eller hur, morbror?” nickade han åt honom, sökande efter bekräftelse. Morbrodern skrattade ett lugnt skratt och gav honom det han sökte.
     “Woohoo!” Janos tog ett sprattlande språng framåt igen. Det var så länge sedan han varit ute på uppdrag att han kunde svära på att luften smakade annorlunda. Han drog ett djupt andetag. Äventyr. Det smakade äventyr.

[Öppet för alla ur Jägarna som ville med på uppdrag! Funkar som ensaminlägg annars. Bara för att markera starten på utflykten! NPC:er som är närvarande är Beata och Nepotonje.]