[utspelar sig tidigt höst 2020, innan norrskenet]

Kanske var det på grund utav hur skadad hon varit, kanske var det för att Amanita var en relativt ung och oerfaren vampyr, men Bambra hade sovit i veckor. Hennes nära hade turats om att vaka över henne vid den lilla lyan i skogens utkant.
Drömmarna var filmer som spelades upp innanför hennes ögonlock på repeat. Vinden som slet i hennes päls på den första flygturen med Blair, skräcken inför klipporna där nedanför som ersattes av en sprudlande eufori och ett snabbt växande självförtroende. Samma vassa klippor, glädjen som övergick i panikkänslor. De var tonåringar nu. ”Mamma är död” Världen som rubbades, känslan av frittfall. En desperat och rotlös tonåring som klamrade sig fast vid den första moderfigur hon kunde få tag i. Aisus tveksamma, granskande blick. Mötena med Blair som alla var ljusglimtar i en annars grå vardag, han var solen, han var hennes mening. Han visade henne Arkona. Manin som följde, de sov inte, la all energi på att rusta upp templet, samlade följare, gjorde allt gudarna bad dem om. Blodmånen, attacken på templet, de sjuka scenerna som fyllde henne med en enorm känsla av makt men också en ångest hon aldrig förr upplevt. Det långsamma återbyggandet av relationen till Molok. Hans försvinnande. Bönerna som aldrig besvarades. Det första mötet med Duva som blandades med det sista. ”Luftsvamp och Markduva, låter som världens radarpar!” ”Lämna mig ifred nu Bambra!” ”Om du verkligen älskat mig hade inget av det här spelat någon roll” ”Det är din förlust”. Och så började det om. Blair, Relianne, Aisu, Molok, Gudarna, Duva. Blair, Relianne, Aisu, Molok, Gudarna, Duva. Varje gång med samma enorma känslostormar, en ångest som tycktes bli starkare för varje gång det upprepades. Mer än en gång vaknade hon till, nya dimmiga scener som avbröt den eviga loopen.
”Bambra!” Blairs stämma i mörkret. ”Du är i Kaiwood, Garn bar dig hit”
”Hon somnade igen”
Blair, Relianne, Aisu, Molok, Gudarna, Duva.
”Om hon varit död skulle hon börjat lukta vid det här laget.” ”Det kan ta ett tag.. Jag vet inte hur länge”
Blair, Relianne, Aisu, Molok, Gudarna, Duva.
Stjärnan som visat henne vägen till Ljusets Krigare. Hennes personliga ledstjärna , hon och stormen, utsända av Windfari själv. Hennes högmod, hennes hat, hennes rädsla. ”Vi vet inte var din bror är längre, men vi vet vem du är” Smärtan och orden som försvann i blod och brännande hetta.
”Jag vill inte dö”
”Snälla, jag vill inte”
”Drick”
Mörker.

Det första Bambra kände då hon vaknade var tomhet.
En frånvaro av något som varit med henne hela hennes liv. Det var en saknad som var svår att beskriva, gick inte att definiera mer än som en känsla av att inte längre vara hel. I sitt nyvakna tillstånd mindes hon drakargen hon slagits mot, hur han tagit hennes kraft ifrån henne. Var hon kvar där? Vad hade varit verkligt och vad var bara en dröm?
Mörkret ersattes av små skärvor av dunkelt ljus då hennes ögon öppnades. Vit päls.
”Duva?”
Ljudet av en rörelse, en brummande utandning, var det ett skratt?
”Ledsen att göra dig besviken syrran.”
Stämman var omisskännlig. Hennes svarta ögon slogs upp.
”Molok?”
Rörelse i kroppen, lederna var stela, huden stramade av nya ärr. Hon mådde uselt och allt såg konstigt ut, huvudet snurrade och halsen var så torr. Inte ens den värsta bakfylla hon upplevt kunde mäta sig mot det här.
”Du är tillbaka!”
I en blixtsnabb rörelse hon själv inte hängt med i var hon i broderns famn. Att de två kanske aldrig kramats förr var inget hon ens reflekterade över då hon lycklig men yr tog stöd emot honom, drog in hans doft i sin nos och log. Allt var bra nu, han var hemma, allt skulle bli okej.
En vibration gick från Molok kropp in i hennes, ett ensamt ljud som upptog hela hennes väsen. Du-dunk.

[Molle <3]

Det hade inte gått många minuter som Molok inte spenderat över deras lya. Dag och natt befann han sig utanför, i väntan på att hans syster skulle vakna. Han skulle ljuga om han sade att han inte var trött, men han kunde inte lämna Bambras sida när hon nu behövde honom som mest. Molok hade inte funnits där för henne tidigare, och nu tänkte han inte svika henne eller någon annan igen.
    “Duva?”
    Den ljusa fakargen ryckte till av den kraxiga rösten han inte hört på så länge. Det dröjde inte länge förrän han var uppe på alla fyra för att möta sin systers röda blick. Dock var han inte beredd på den snabba rörelsen från hennes håll. Innan han hunnit reagera hade Bambra slängt sig i Moloks famn. Han fann sig för några sekunder undrandes vad han skulle göra, innan han automatiskt pressade sig närmare. Hans nos begravdes i hennes päls i en broderlig och varm kram.
    “Bambra.” Viskade han. “Vi är glada att du är tillbaka. Jag är glad att du är tillbaka.”

Du-dunk. Du-dunk. Bambra kunde knappt höra vad hennes bror sa över bultandet, men tyckte ändå något lät fel i meningen.
"Jag?"
Kraxade hon genom sin torra hals.
"Det är ju Du som är tillbaka"
Hon försökte fixera blicken vid hans ansikte men den tycktes ständigt dras nedåt mot hans hals. Det var där det värsta oväsnet kom ifrån, där och hans bröstkorg. 
Hans kropp var så varm emot hennes, den tycktes pulsera mot henne med sitt liv. Åter försökte hon möta hans blick, fick i ögonvrån syn på ärret i pannan. Som att kroppen mindes kunde hon känna den brännande, förintande smärtan i sin egen. Så de hade fått tag på honom med, ärkesvinen. Ord från hennes sömn ekade genom huvudet "vi vet inte var din bror är längre". Det hade inte varit en dröm?
"De skadade di.. Men..  Var... Varför är vin.. Är vi fång..?"
Tankarna blandade sig med orden och allt kändes som en enda röra.
"Förlåt, jag är bara så törstig, om jag bah får nå å dricka så kanske huvet.."
DU-DUNK. Hon kunde höra hur hans puls hoppade.
"Shhh"
Bönade hon. Hon behövde tänka. Du-dunk. Varför var vinden fortfarande borta om hon var hemma med Molle? Du-dunk. Var de inte hemma? Du-dunk.

Molok förblev tyst medan Bambra talade. Det mesta var osammanhängande, och han ansåg det bättre att hon fick tala av sig innan han började förklara allt som hänt. Egentligen ville han inget annat än aldrig mer tänka på det, men hans syster förtjänade att veta lika mycket som de andra. Molok ville varna henne.
    “Be inte om ursäkt, ta de-”, meningen hann inte avslutas innan den ljusa fakargen blev överrumplad. Bambra var starkare än han mindes, och eftersom han inte varit beredd föll han bakåt med halsen alldeles blottad. Bara ett par sekunder senare kände han en intensiv smärta, och han insåg att hans systers tänder var djupt begravda i honom. Molok övervägde att låta henne dricka, men han hade trots allt inga erfarenheter av vampyrer sen tidigare och vågade inte riskera att själv dö.
    “Förlåt,” väste han fram innan han lät ett stort klot av eld skickas iväg för att träffa Bambra i sidan. Det var tillräckligt för att få henne att tappa taget, och Molok var snabb med att resa sig upp. Med hjälp av sin helning läkte det blödande såret snabbt, men doften av blod hängde kvar.
    “Bambra, ta det lugnt. Jag vill inte skada dig.” Han gav henne en allvarlig blick, men det fanns en hint av kärlek bara en bror kunde ge.
    I bakhuvudet kunde han inte låta bli att tänka om Nomë sett honom bli skadad igen, hade hon blivit alldeles till sig.

Blodet var berusande gott och allt hon kunde tänka då hon drack var att hon ville ha mer. Mer mer mer. Så plötsligt träffade ett klot av eld henne i sidan. Hon kände hur päls och fjädrar blev svedda och skrek i ren panik. Den brännande smärtan påminde alldeles för starkt om Ljusets Krigares brännmärkning. Blixtsnabbt kastade hon sig bort från sin bror, pressade sig mot lyans bakre vägg på så långt avstånd som det bara gick. Där blev hon stående och flämtade upphetsat medan ögonen långsamt bytte färg till svart igen och hon blev sig själv. Kroppen darrade och hon såg oförstående på det läkande såret i broderns hals.
"Molle.. vad är det som händer?"
Rösten skälvde och tårar hade börjat rinna längs hennes kinder. Hon förstod ingenting.

Molok önskade att han kunde ta ifrån Bambra den förvirring som klädde hennes ansikte. Om möjligheten att ta hennes plats hade funnits, hade han inte tvekat för hennes skull.
    “Det är okej Bambra.” Ett litet varmt leende spred sig på hans läppar. Kanske vore det bäst att hålla sig i säkert avstånd från vampyren, men i den stunden ville han inget annat än att trösta sin syster och torka tårarna från hennes kinder. Försiktigt, med långsamma rörelser närmade han sig henne igen.
    “Hur mycket minns du?” Hans röst klingade av en oroande rosslighet. Det var trots allt inte han som var den bästa av bröderna att trösta och förklara saker, inte med tanke på att han inte varit med i bilderna under större delen av deras liv.

Moloks hals var nästan helt läkt men i pälsen fanns fortfarande spår av blod, och på marken mellan hans tassar låg några förrymda droppar. Bambras blick flackade mellan broderns ansikte och blodet på marken. Det är okej Bambra. Hon försökte fokusera på hans ord men det var svårt, uppmärksamheten tycktes dras mot blodet som av en urkraft. Hon ville... Hon ville.. Äta det? Tankarna var lika lockande som de var motbjudande. Molle steg närmre och Bambras stelnade till, hennes puls dundrade i öronen. Nej, inte hennes, hans. Blicken fixerades vid hans blodiga hals, där innanför bultade det. Det bultade och ville ut, ut till henne. Hon drog väsande efter andan, ögonen åter melerade av rött, hypnotiskt fäst på honom medan han rörde sig framåt. Men hon lyckades rycka sig ur blodets trans.
"Stopp! Nej, kom inte närmre."
Hennes röst var skärrad, förfärad över sina egna impulser. Tack och lov lyssnade han, och hon pressade motvilligt kroppen bakåt, mot jordväggen bakom sig. Han frågade vad hon mindes och hon slöt ögonen, försökte tänka, försökte ignorera hjärtslagen som tycktes få lyan att skälva. Vad mindes hon, hon mindes Duva. Något grep tag om hennes bröst vid tanken på flickvännen. Exflickvännen. Deras bråk. Hon mindes. Hon mindes mamma. Mamma som dött. Men det var så länge sedan, trotts att det kändes färskt i hennes minne, som om hon just varit där. Kroppen darrade.
"Jag minns... Jag.."
Det var för många intryckt, för många sammansnörda minnen och scener. Hon kunde inte ens förstå vad som hände just nu, än mindre vad som hade hänt. Men en sak var iallafall tydligt, den isande tomheten efter vinden. Den verkligen sken med sin frånvaro.
"De tog min vind."
Rösten darrade av alla tillbakahållna känslor. Hon försökte ta ett andetag för att lugna sig, insåg att hon inte visste när hon senast gjort det. Men luften hon drog ner gav inget lugn, det bara fyllde hennes nos med doften av blod och bränt kött. Bränt kött.
"Jag minns att de.. de.. de märkte mig."
Hon öppnade ögonen. Mötte Moloks ärrade ansikte. Han var också brännmärkt. Det hade han inte varit då han försvann.
"Jag minns att du försvann. Jag trodde jag hittat dig. Jag.."
Hon skälvde till.
"Jag ville inte dö."