Månblommorna hade skingrats under kvällen i takt med Iwrias resande. På himlen hängde en skära, så klar att månens mörka sida stod i märklig kontrast mot resten av himlen. Över Iwrias vindskydd föll mörkret. Av alla kojor och hyddor som Iwria hade gjort, var detta det mest krävande. I brist på material. Egentligen fanns där inga bekymmer; det var viktigare för henne att gå, och Vitae förstod det. Måntemplets söndring hade satt Ötamons värld i sån rörelse. Vitae, om någon, förstod hur det började dra i någons ben. I slutändan hade hon ändå aldrig hållit något av sina barn tillbaka. Sånär som på vädjan nu, att Iwria skulle söka österut. I Yanamore kunde någon välkomna henne; och Yanamore var inget hinder i vägen om man bestämt sig för att ändå vandra världen. Farvälet var positivt betingat men gråtmilt i en bön till Duraneir om tur på vägen. Denna natt, som alla andra, bad Iwria fortfarande Vitaes kvällsbön varje natt.
  "Hos Duraneir får jag min ro", började hon mekaniskt och trött. "Med honom delar jag min tro."
  Hon bäddade sig rätt och lade hakan prydligt.
  "När jag vilar ber jag Dig..." viskade hon högaktningsfullt. "Duraneir, att skydda mig."
  Hon sneglade åt sina gäckande skuggor.
  "Nattinatt."
  När Iwria vaknade hade hon inga planer österut något mer, och när solljuset kom så var det över Relictus som det landade. Vindskyddet hade varit onödigt, faktiskt. Men hon skyllde slitet på symbolism. När Iwria väl började gå igen så bar det söderut.