Dagar hade förflutit, relativt många sådana, sedan den vita honan hade skiljts ifrån sin broder. Hon hade tappat räkningen på hur mycket tid hade förflutit men hade till slut insett att hon inte skulle finna honom oavsett hur mycket hon letade. De hade kommit ifrån varandra då en storm dragit in över en av skogarna som hon inte visste namnet på. Hon som tidigare varit så entusiastisk till vandringen och deras äventyr hade nu tappat det mesta av peppen. Det syntes nog över henne då hon kom allt närmare ett nytt område, lade knappt märke till temperaturförändringarna innan hon trampade i någonting kallt som knastrade under hennes tassar. Förvånat lyfte hon huvudet och lät blicken svepa upp framför henne. Vad var detta? Tassen drog sig igenom den märkliga vita konsistensen som låg över marken. Aldrig hade hon stött på någonting som påminde om detta, visste inte heller vad hon skulle benämna det som. Det var nästan som ett vitt puder av något slag. Ja, det fick duga. Lite av äventyrslusten återvände till henne då hon tog några försiktiga steg ut över det vita, steg som snart övergick till språng åtföljt av diverse hopp. Hon kastade sig ner i havet av puder så att det yrde om henne, smälte ihop väldigt väl med sin vita fäll så det säkert var svårt att se henne. Tänk om Nyke hade varit med henne och kunnat uppleva det här också. Det var fantastiskt. Hon blev påmind om just hur mycket hon verkligen älskade att upptäcka nya saker. Det skulle bli hennes mål, vandra i den riktning de planerat, upptäcka en massa nytt så att hon kunde berätta om allting när, om, hon väl stötte på brodern igen, eller någon annan familjemedlem för den delen. Det skulle nog bli bra.

| Ensamroll, vänligen svara inte |