[Utspelar sig kvällen efter Growling hunger [Länk] ]

Efter en lång natt hade Even lämnat Barakiel en god bit utanför Civitas murar, i ett skydd där solen inte skulle nå honom men tillräckligt långt ifrån staden för att han inte skulle upptäckas av misstag. Ett övergivet gryt av något slag. Passande.  Han hade i alla fall inte lämnat räven hungrig.
     Den följande kvällen hade han sökt upp Locura, och hade med ett inbjudande leende fört henne med sig ut ur staden. Jag har någon jag tror du vill träffa, hade väckt hennes uppmärksamhet. Jag kan såklart inte svära vid att det är ett spår, men det är ett nära nog signalement för att vara värt att följa. Even berättade kort om Barakiel på vägen ut genom Civitas portar. En ung vampyr, väldigt vilsen i hela sin situation. Någon som kunde behöva… vägledning. Och om de delade blodsband med samma skapare, så var det så nära ett tecken de kunde få av att Demetrius var kvar någonstans i landet.
     När de närmade sig grytet där Barakiel lämnats så gav Even en kort, hög vissling.
     "Barakiel!" Blicken svepte över närområdet i jakt på den bjärta räven, ifall han befann sig utanför. "Jag har med mig sällskap," fortsatte han högt, innan blicken fångade den han sökte. Han blick smalnade av i ett belåtet leende, och sänkte rösten till en lägre ton
     "Locura. Barakiel." Han såg på Locura vid sin sida. "Något du tror du kan använda, kära?"

Det hade varit mycket infromation som shan fått, även om det var i liten skala så hade det räckt för hela dagen medan han väntade på att mörkret skulle falla. Det var inte bara allt med vampyr-dramat som vänt på hjärncellerna under dagen. Han kom över det faktum att han behövde livnära sig på andra relativt fort. Han hade sedan han var ung infunnit sig i att sådant var livet, detta var bara ett stäpp längre. Men nu förstod han alla minnesluckor från de senaste åren, åtminstånde till viss del.
När mörkret äntligen föll, och han var säker på att det var helt mörkt, var han snabb ut ur lyan. Han ville inte stanna där inne längre än han behövde. Det påminde honom för mycket om hans moderflock. Men för säkerhets skull såg han till att hålla sig nära.

Efter ett långsamt, utdraget utforskande av närområdet hörde han en vissling följd av Evens röst. Han behövde knappt skynda sig för att komma dit, han var så nära att det ändå gick i skaplig tid. Han hann endast möta Evens blick innan han vände den mot den andra som var med honom. Han stannade upp mitt i steget. Det var något - doft eller bara en ren känsla visste han inte - som vandrade igenom honom och orsakade hans päls att resas. Det var inte en obehaglig känsla, snarare tvärtom. Men han frös ändå till medan han undersökte den andra.

Som ett lydigt lamm följde hon Even när han bad henne, utan att ifrågasätta eller undra. Han hade erbjudit, och hon hade tackat ja. Och Locura tänkte spela sin roll väl, i alla fall för stunden. Den äldre hade trots allt mycket att erbjuda.
Men inte hade hon trott att han skulle leda henne till det som uppenbarade sig framför henne ögon.

Ett brett tandprytt flin kastades mot Even som svar på hans fråga, innan de giftigt gröna ögonen åter fästes på vampyren som framträtt i mökret.
"Ja." 
Hon kände det, en form av samhörighet. Hastigt drogs tankarna till Tavar, och den tid de spenderat tillsammans. Det var samma känsla, samma berusande iver som nu dök upp inom henne. Hon hade valt Even i väntan på något. Kunde det vara detta?
"Alltid trevligt att träffa familjen, inte sant?" Frågan riktades mot den som Even kallat Barakiel. "Den här..." Hon kastade ett snabbt öga mot Even. "Den här har potential. Visste du det, nykomling? Du kan bli något. Ifall du så önskar."
De gröna ögonen skiftade som hastigt till en mörkare färg, samtidigt som hon intensivt granskade vampyren från topp till tå.  
"Berätta för mig... Vitben. När mötte du honom? Jag antar att du känner honom, precis som jag."
Tankarna drogs till den majestätiska vita varelsen. I jämförelse var de två hon nu befann sig med små och utan betydelse. Droppar i ett hav, medan Demetrius fanns i varje vrå av de mörkaste djupen. Men de var vad hon hade. Och hon tänkte göra det bästa av situationen.
"Kom närmare," uppmanade hon utan att invänta hans svar. "Berätta allt."