Det hade gått fort att hitta en helare i Lövskogen efter branden som de båda överlevt. De hade letat efter flockmedlemmar flera dygn efter det, överallt. Men flocken var splittrad, skingrad av lågorna som ätit upp Döda skogen, slukat den. Döda skogen var numer död på riktigt. Iwaku och Andüné hade inte varit kvar när havsguden dränkt skogen i vatten. Och tur var väl det, nu när en ny riktlinje fanns i deras tankar. Iwaku visste att hans mor inte längre var vid liv, inte hans far heller för den delen. Men han visste att hon hade befunnit sig vid Måntemplet sedan han var där och besökte henne. Han önskade ibland att han befunnit sig närmre. Kanske hade han kunnat förhindra det som hände. Han hade alltid älskat sin mor otroligt mycket, även om han aldrig sagt det högt till henne i ord. Och nu skulle han aldrig få göra det heller. Han hade bestämt sig för att med hjälp av andra göra ett minnes märke av något slag. Han skulle tänka mer på det när de kommit fram. De båda steg in i Ötamon efter en lång färd. De hade inte tagit många pauser, de var vana vandrare båda två. Även om Iwaku varit i Döda skogen de senaste åren. Med henne vid sin sida kände han sig aldrig ensam längre. Nu när hans vanligtvis stora familj började tunnas ut var hon en trygghet han verkligen uppskattade. Det fanns ingen annan han ville leva resten av sitt liv med. Dimman steg från marken samtidigt som mörkret sakta drog sig tillbaka. De hade vandrat länge och väl, hon tog till ord. "Vi borde vila Iwaku." Hans öron ryckte till och han vände sin döda blick åt hennes håll. Han såg en aning skeptisk ut, de var trotts allt framme nu. Skulle de vila? "Du behöver återhämta dig och vi är snart framme, du vet andas lite" Hennes ord var lugnande och han kunde höra hennes leende i rösten. Han log tillbaka och nickade. De hade egentligen inte bråttom. Hon hade rätt. De behövde vila. 

[Ensam inlägg]