Den unga hanen vandrar med långsamma steg genom marknadsplatsen utanför Skuggfall. Vägen kantas av stånd och glada försäljare antingen försöker fånga upp intresset hos förbipasserande, förhandlar om priser eller sitter tålmodigt och väntar på att någon ska intressera sig för just deras grejer. Man kan se varor ta form i vargars tassar och glada ansikten hos någon som just förvärvat sig något pråligt krimskrams. Den vargen visar inget intresse för någonting. Han bara traskar framåt. Den långa svansen hänger men höjer sig i en båge över marken bakom honom, för att inte släpa i marken. Hanen rör sig som en krigare. Han piskades tidigt till att föra sig på ett speciellt sätt. Utåt sätt kanske det ser imponerande ut. Men inuti känner han sig som en hycklare. För han fick aldrig lära sig krigarens väg. Modern försvann för tidigt. Han fick känna på ramens utsnidade konstruktion, men målningen fick han aldrig vila ögonen på. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och den högresta hanen stirrar uttråkat framför sig. Främlingar hoppar ur vägen för honom. De närmaste vänder sig hastigt om när han går förbi. Överraskade utrop följer i spåren. Känslan av att något tas ifrån dem får dem att rysa och förvirringen syns tydlig i främmande ögon. Den unga hanen bara fortsätter rakt fram. Hoppas han kan undkomma folksamlingen snart. Han tog sig hit på grund av hörsagor. Skuggfall talas om runt om i landet. Han ville se det med egna ögon. Så här många vargar på ett och samma ställe har han aldrig varit med om tidigare. Och han börjar ångra att han ens satte sina tassar här till att börja med. Hans kropp är fortfarande mager. Pälsen saknar lyster. Men med varje rörelse skymtas muskulaturen under skinnet. Den rubinröda blicken fäster sig inte på något ansikte. Han ser rakt förbi allt och alla. Styr stegen i riktning mot den enorma arenan, kanske för att ta sig en närmare titt.

[ÖPPET]

Hennes pigmentlösa päls och rubinröda ögon fick ju sin uppmärksamhet, helt klart. Med sammanbitna käkar och fokuserad blick tog hon sig fram genom massan med vargar som promenerade mellan stånden. Ett gäng med unga hanar lockropade på henne när hon gick förbi och en av dem fällde någon idiotisk kommentar om att hon såg "lite blek ut". 
     Rubi stannade upp i steget, hanarna skrattade i sin lilla skara av coolhet. Tiken drog ett djupt andetag och vände sig sakta om. Log stort och falskt, visst fanns det en skådespelerska i Rubi. Kanske hade hon inte haft något val när hela hennes liv varit ett enda stort skådespel? 
     "Lite blek säger ni?" Hennes röst var silkeslen och hon gav till och med ifrån sig ett förställt fnitter, ett riktigt flickigt sådant. Hon viftade med sina långa, ljusa ögonfransar. Hon tog ett steg mot dem, svepte förföriskt med svansen. "Jag som tycker ni är riktigt-" Hennes tassar flammade upp i slickande flammor och hennes blick gick från oskyldig till hämndlysten på en halv sekund. "-heta" fräste hon och lät elden kastas över dem. Elden slickade marken där de stod och de försökte skutta undan. Deras flin utbyttes till en lätt panik. 
     Olyckligtvis fattade en markis på ett av stånden eld och försäljaren försökte rädda sina varor. Unghanarna stack därifrån illa kvickt och kvar stod Rubi med flammorna dansandes kring de vita tassarna. En äldre varghane knuffade henne ur vägen och med hjälp av sina vattenkrafter släckte han elden innan den hann göra någon större skada. De båda vargarna blängde irriterat på Rubi. "VAD?" fnös hon likt en tjurig tonåring. Vargarna bara suckade skakandes på huvudena och Rubi snurrade runt, piskade irriterat till med svansen och fortsatte genom massan som nu mumlade irriterat och lite småskrajt. 
     Rubi ville bara därifrån. Hon hade velat köpa en ny berlock till sin silverlänk, vilket hon gjort. Hon hade varit glad, fram tills nu. Varför skulle alltid någon förstöra hennes goda humör? 
     Rubi var alldeles för inne i sig själv för att ens uppmärksamma hanen som vandrade åt motsatt riktning och det resulterade i att hon gick rakt in i honom. Luften gick ur henne och hon satte sig på baken. Hennes rubinröda blick mötte en lika rubinröd. 
     "Men vad göör du?!" utbrast hon dramatiskt. "Äger du den här vägen, va?" Stackars hane som fick ta all hennes irritation, all hennes överdrivna ilska. Stackars stackars främling.

Dante fortsatte framåt med uttråkad och likgiltig blick. Ignorerade de andlösa utropen av överraskning när vargar omkring honom tappar bandet till sina krafter. Men lika snabbt är de tillbaka igen när den högresta hanen vandrar vidare. Uppståndelse längre fram intresserar honom föga. Han ser eld flamma upp vid ett stånd och slicka canvas och trä. Snabbt blir det dränkt av vatten. Den unga hanen i silver och guld finner inget intresse i andra vargars kraftutövanden. Själv ärades han inte med någon imponerande kraft han kunde skryta med. Men kanske är hans kraft en av de mest brutala då han kan ta ifrån andra vargar deras krafter för en stund. Han har bara nyligen börjat inse att han skulle kunna få en fysisk fördel om han tränade mer. Men inte ens det skapar något driv i honom. Långt där inne finns det en önskan att få tillbaka mor. Att följa henne. Han har aldrig sett det som att hon övergav dem. Hon offrade sitt liv för att han och Abbe skulle överleva. Men det liv han lever skulle hon skratta åt. Eller vredgas över hans sätt att kasta bort hennes gåva sådär.
Dantes tankar avbryts då någon vandrar rakt in i honom. Han vacklar till men behåller balansen. Främlingen däremot hamnar på baken och hon yttrar genast sitt missnöje. Hanen ser ner och möter ett par rubinröda ögon. Hans egna rubinröda blick spärras upp. För en stund ser han in i mors hårda blick. "Ma..." Han andas häftigt ut och avslutar inte ordet som höll på att slippa ut över hans läppar. Vargen vars uppenbarelse han ser framför sig är vit, inte gyllene. Förutom blicken finns det inget som kan jämföras med Artemis. Ändå har Dante mentalt tappat fotfästet. De tofsprydda öronen dras bak mot nacken och den rubinröda blicken hårdnar. Han är inte vek. "Mira a dónde vas, insecto". Säger han och höjer sig i sin fulla storlek över den mindre tiken.

[mira a dónde vas, insecto = Titta vart du ska, insekt]

Rubi spärrade den röda blicken i honom, ruskade av sig dammet och ställde sig upp. Hon fnös åt honom när han verkade torna upp sin enorma kropp framför hennes mindre. Vem trodde han att han var? Vem var han att kalla henne kryp? Irritationen glödde inom henne och hon försökte få marken att brinna under honom, precis som tidigare, men utan framgång. Varför lydde inte hennes krafter? Hon rynkade på nosen och såg irriterat ner på marken. Ingenting hände. Hennes kraft fanns inte där. 
     "Sluta" fräste hon irriterat. "Vad du än håller på med, så sluta" hon piskade till med svansen. Rubi var inte rädd, men visst var det obehagligt att hennes krafter var som bortblåsta. Var det såhär det kändes att vara kraftlös? 
    "Lägg av då!" Hon knuffade till honom i ett försök att få honom ur balans. Det måste ju vara han som tagit hennes krafter. Rubi var inte dum, hon skulle aldrig självmant ge sig in i en strid med en hane i hans storlek. Knuffen var inte menad som en gnista till strid, utan utövad i ren irritation och en gnutta obehag. "Du har ingen rätt att ta mina krafter, weirdo" fräste hon.

Tikens försök till att knuffa honom ur balans misslyckades då han den här gången var beredd och såg den komma. Han fnyser bara åt hennes bjäbb och det roar honom att se frustrationen hos tiken då hon inser att hon inte har någon kraft. Han ignorerar känslan av att hans egen energi dräneras fortare då tiken försöker att använda sina egna krafter. Det är en grej att hålla uppe kraftfältet när ingen använder sina krafter, helt annat när krafterna än dock på ett sätt slåss mot varandra. Ett roat och lite högfärdigt flin sprider sig på hanens läppar. Han är vanligtvis inte så här. Men Vargar runt omkring den drar sig undan likt tysta åskådare, medan andra hastar förbi för att komma ur vägen. "Pulga". Ordet glider över läpparna likt vatten. Den första känslan av igenkänning och förvirring som han känt när han mött tikens rubinröda ögon är borta. Nu känner han sig mest förargad över att någon vågar bära samma färg på ögonen som Artemis. Hennes ögonfärg var ett tecken på det rena krigarblod som rann i hennes ådror. De arv som även hoppat över till Dante. Den här tiken däremot. Hennes skällande låter inte som mer än irriterande surrande i hans öron. "Usted no es digno". Han blottar tänderna och gör ett utfall mot tiken för att försöka trycka ner henne mot marken. Visa henne sin rätta plats.

[Pulga = Loppa
[Usted no es digno = Du är inte värdig]

Rubi talade ju inte hans språk, men hon kunde ju fortfarande bli irriterad över det han sa, right? "Du kan vara en pullgah!" fnös hon irriterat, men hemskt och helt fel uttal såklart. 
    Hon stirrade envist in i hans ögon. Hon hade aldrig sett någon med samma ögonfärg som hennes egen. Det förundrade henne något och hade inte hanarna innan retat igång hennes eldiga humör hade hon troligen fascinerats av hanens rubinblick, men inte nu. Nu var hon bara sur. 
    Usted no es digno. Det hela lät bara som gröt i hennes öron och hon höjde ena ögonbrynet oförstående. Rullade med ögonen. "Usse no dino" härmade hon med en överdriven grötig, trög röst. "Hur ska jag ens kunna ta åt mig av din förolämpning när-" längre hann hon inte innan han tryckt ner henne till marken. Hon hamnade lätt på rygg, särskilt stark var hon ju inte i jämförelse med honom.
     För nog var hon svagare än honom, men jisses vad det fanns kämparglöd i den flammande tiken. Hon använde sin fulla kraft och ansträngde varje centimeter av kroppen för att försöka få sin kropp att flamma i så hög temperatur att han var dum om han inte klev bort från henne. Samtidigt som hon försökte kämpa sig igenom hans kraftfält så högg hennes vassa käft i luften, medvetet. Hon var inte dum nog att försöka hugga någon som kunde ha ihjäl henne. "MEN SLÄPP DITT AS!" röt hon, blicken var brinnande röd. 
     Visst insåg hon att hon befann sig i en... minst sagt knepig sits, men samtidigt fick hon en liten kick av att faktiskt få utlopp för sitt agg. Någonstans uppskattade hon att hanen lät henne skrika av sig lite. Det var befriande på något vis.

Han avskydde att höra henne försöka härma det han säger. Göra narr av hans språk sådär. Artemis inpräntade i honom att cazari är ett heligt språk som endast de utvalda talar, som endast de med rätt blod får tala. Hans utfall lyckas och han trycker ner tiken på rygg. Hon sprattlar och han försöker undvika vassa klor genom att med sitt ena framben hålla henne nere. Tiken fortsätter att skrika och det märks att vargarna runt omkring börjar bli irriterade på scenen de tvingas bevittna. Vissa grymtar fram ord som oförskämt, att de har mage till, vilket skrik, kan ingen få bort dem. Andra verkar tycka det är bra att tiken får lära sig en läxa efter att nyss ha satt eld på någons stånd. Dante kämpar med att hålla kvar tiken men hon verkar kämpa med att försöka få grepp om sin kraft igen och Dante känner energin rinna iväg från honom. Han börjar andas tyngre men vill inte ge sig förrän tiken slutat sprattla. Förhoppningsvis tar hennes energi slut före hans. Men en väl måttad spark träffar honom rätt på kinden och tvingar honom att släppa taget om tiken och han backar undan. En strimma blod rinner från en reva i kinden. Dante morrar argt och vänder sig mot tiken igen. Han drar ihop sitt kraftfält lite så att den täcker en mindre yta så han kan förhoppningsvis spara lite energi. Men ändå täcka tillräckligt stort område för att han inte ska drabbas av tikens vrede, vad för krafter hon än må besitta. Han behöver bara ser till att han håller sig nära henne.

Rubi hade gärna velat kommentera hans tunga andning med att han flåsade som en gammal gubbe, men hon hade inte riktigt styrkan att försöka greppa tag om sin kraft, sprattla med hela kroppen, vara rasande och samtidigt vräka ur sig elaka påpekanden. Så hon var tyst om hans flämtande. 
     Om sparken var medveten eller inte, det var hon osäker på men tro aldrig att hon skulle erkänna det. Frågade någon så hade den varit extremt väl uträknad. Rubi var helt slut, hjärtat bultade hårt i hennes bröstkorg och hon låg kvar en stund på rygg när han klev bort från henne. 
     Mumlanden hördes från åskådare. Det som störde henne mest var kommentarerna om att det var bra av hanen att ha satt henne på plats. Rubi reste sig upp och såg strimman av blod som rann utmed hanens kind. Kanske en gnutta dåligt samvete ändå slog till hos Rubi. Det hade ju inte varit meningen att göra honom illa liksom. Men hon dolde det väl i den förbannade blicken. 
     "Är du nöjd nu? Fått visa upp lite maskulinitet inför publik, huh?" hon blängde menande på en liten skara vargar som stannat upp, men som vid Rubis arga blick skrämt ryckte till och fortsatte gå. "Nu skulle pappa vara bra stolt över dig, va?" Hon blängde på hanen. Hon tog ett steg mot honom. Inte utmanande, bara kaxigt. 
     Hennes vita päls var smutsig och spretig från att ha legat på rygg på marken. Blicken fästes i hans när hon stannade upp med sin nos bara någon centimeter från honom. "Duktig pojke" viskade hon lent, hånfullt men på något märkligt sätt lite förföriskt ändå. Vem hade sagt att Rubis humör någonsin var logiskt?

Att tiken ligger kvar på marken en stund ger hanen utrymme att hämta andan och samla sig. Han är i dålig form och det måste han erkänna, men endast för sig själv. Kanske det här mötet ändå sparkar igång en viss kämpaglöd hos honom. Tvingar honom att inse att han måste göra någonting åt sitt liv. Skapa sig ett eget syfte då mor inte varit där på många år och sagt till honom vad han ska göra. Han har minst sagt varit vilsen. Tikens ord säger honom ingenting. Han förstår henne inte. Mor talade nordspråk men hon föredrog att tala cazari med valparna. Så att de skulle förstå sitt arv, även om hon såg på dem som patetiska smutsblod. Abbes och Dantes röda ögon hade ändå skänkt dem viss status i henne ögon. Den vita tiken närmar sig och Dante gör sig redo ifall att hon ska vilja bråka mer. Men hon kommer alldeles nära och viskar lent två ord till honom. Duktig pojke. De orden får något att flamma upp inom honom. Två ord som kastar honom tillbaka i tiden. Efter ett av moderns straff som varit menad att justera hans misstag till att blir... mindre misstag, så kunde Artemis luta sig alldeles nära och viska lent till honom. Duktig pojke. Det är två ord på nordspråk som sitter inpräntat i hans själ. "Te quiero". Viskar han andlöst tillbaka. Det känns som att han fått ett hårt slag i magen och lungorna tömts på luft.

[Te quiero = Jag älskar dig]

Nog hade Rubi ingen aning om vad han sagt innan, men vad han andlöst fick fram när hon befann sig en centimeter från hans ansikte - det förstod hon. 
     Rubi hade vuxit upp i en flock där kunskap varit meriterande och där kunskapen om andra språk, kulturer och traditioner delats med valparna. Givetvis hade inte språken fastnat, men Rubi och ett gäng andra vargar hade i sina tonårsår lärt sig frasen "jag älskar dig" på alla språk som presenterats för dem. Det var behändigt när en förälskelse smög sig på och man ville leka romantiker. Så att denna främmande hane nu stod där och sa att han älskade henne - det fick henne helt paff. 
     Hans andetag snuddade vid hennes nos, hans ord snuddade vid hennes själ. Det var djupa ord han uttalade, djupa ord som Rubi stött på få gånger i sitt liv men som varje gång lämnat hennes hjärta alldeles ömt. Hon blinkade förvånat med ögonen och kunde inte ens förmå sig att backa utan stod bara stilla. Kanske närmade hon sig en centimeter ändå, för hennes nos snuddade plötsligt vid hans och hennes blick drunknade för ett ögonblick i hans rubinröda. 
     Tonårsminnen stormade inom henne innan den vuxna sidan av henne skakade om henne och hon insåg att det faktiskt inte var ett romantiskt möte utan en främmande hane som precis uttalat orden efter att brutalt ha tryckt ner henne på marken. Hon backade ett steg och höjde ena ögonbrynet medan hon betraktade honom. 
     "Slog jag dig i huvudet eller?" Hon lade huvudet på sned. Förundrad. Den där brinnande ilskan var släckt. Nu var hon mest.. förvirrad.

Beröringen var så lätt och hans hjärta grät av lycka. Den lilla bekräftelsen på att han faktiskt var en duktig pojke. Den ömhet som varit så sällsynt från Artemis sida, men som än dock funnits där. Så spräcks bubblan när den vita tiken backar. Hon talar igen, men inte aggressivt. Hon verkar förvirrad. Dante blinkar till några gånger och drar in hakan mot halsen. Vad hände? Hans rubinröda blick fäster sig i tikens lika röda igen. Han kan inte förmå sig att titta bort. Förvirringen inom honom matchar den han ser hos tiken. Något sådant här har han aldrig varit med om tidigare. "Excusa". Vad är det som ände egentligen? För ett ögonblick hade det varit Artemis som stått framför honom. I all den sköna prakt som bara hon kunde utstråla. Framför honom står en liten vit varelse som inte är lik mor något annat än på ögonen. Ändå verkar hon redan ha greppat ett hårt tag om hans hjärta. Vad som försiggår runt omkring spelar inte längre någon roll. Allt han ser är den vita tiken. Vad ska han göra nu? Vad han borde göra är att vända helt om. Lämna platsen och glömma vad som hänt. "¿Quién eres tú?". Han kan inte lämna platsen. Tikens rubinröda blick är förtrollande och han är fast i hennes grepp.

[Excusa = Ursäkta
¿Quién eres tú? = Vem är du?]

Rubi kunde inte riktigt släppa honom med blicken. Det var som om hon plötsligt glömt bort de unga hanarnas hån, branden hon orsakat hos försäljaren, hur främlingen skämt ut henne inför alla genom att trycka ner henne på marken. Hon glömde lite att de stod mitt bland massa vargar som rörde sig, dock verkade några iaktta deras möte med spänning. 
     Så talade han och Rubi tackade någonstans för lektionerna i språk för hon snappade åtminstone upp hans fråga. Eller hon trodde att det frågade vem hon var, men hon var osäker på om det även kunde betyda "vart bor du?" men hon misstänkte att det första alternativet var mest rimligt. 
     "Rubi" svarade hon lite tvekande. Hon var fortfarande lite rädd att hanen hade fått någon hjärnskada av något slag. "Vem är du?" Nej, hon tänkte inte ens försöka sig på hans språk. Hon hade alltid blivit utskälld för sitt uttal, även på de mest simpla fraser och ord. 
     Hon släppte honom för en sekund med blicken då något glimmade till på marken mellan dem. Hennes silverlänk. Hennes silverlänk! Paniken spred sig då hon insåg att länken hon bar kring bakbenet hade gått sönder och berlockerna som satt fast i dem låg utspridda i dammet. Det var det enda hon ägde från sin födelseflock. Det enda som stod för hennes sanna identitet. Hennes hjärta gick i tusen bitar.
     "Vad har du gjort?!" utbrast hon och slet åt sig silverlänken från marken. "Å nej nej nej" gnydde hon och ögonen fylldes plötsligt av tårar. Arga tårar. "DET HÄR ÄR DITT FEL!" röt hon, fast rösten sprack och lät inte alls så arg som hon ville att den skulle låta. Hon flackade med blicken över marken för att försöka lokalisera sina berlocker, lite som en mor som har förlorat sina barn. Hon fann två berlocker i dammet. "FLYTTA PÅ ER!" hon knuffade hårt en varginna åt sidan när hon var nära att trampa på en berlock. Varginnan fnös förnärmat men flyttade sig.

Rubi. Han snappade upp det som hennes namn. Han förvånades lite av att hon förstod honom. Tidigare verkade hon inte förstå. Han hade tänkt att presentera sig själv men han inte innan tiken kastar sig på marken och börjar samla ihop något silverskimrande som han inte kunde avgöra vad det var för något. Tiken skriker och gormar och knuffar folk ur vägen. Dante backar undan. Oförstående över den nya situationen. Han trampar på något och vänder sig om för att se vad. En liten silverskimrande berlock ligger där på marken. Hade tiken ett smycke? Han börjar lägga ihop ett och ett och inser att tiken förmodligen bar något smycke som gått sönder under deras lilla slagsmål. Nu försöker hon samla ihop alla delar hon kan hitta. Dante sänker huvudet och plockar upp den lilla berlocken. Han låter den vila på tungans spets och går närmare tiken för att ge den tillbaka.

Rubi samlade ihop berlockerna, de hade inte hamnat så spritt ändå. Hon räknade dem. Femton stycken. Hon saknade en. Blicken for över marken men hon fann den inte. Berlocken formad som en halvmåne, en berlock hon fått av sin adoptivmor för att alltid minnas henne. Lunalie. 
     Så fäste hon blicken på hanen som kom fram. På tungspetsen vilade berlocken hon sökte. Hjärtat stannade upp för en sekund av ren lättnad. Hon tog emot den och räknade berlockerna ännu en gång. Sexton stycken. Hon såg ner på högen av berlocken som låg mellan hennes vita tassar. Hur skulle hon lösa det här? Fanns det en smyckesmed här bland stånden som kunde laga det åt henne?
     "Om det inte var du som var anledningen till den här röran hade jag tackat dig" muttrade hon åt hanen. Mötte hans blick och försvann in i den. Kanske var det sättet han såg på henne som var så.. så olikt något hon någonsin mött. Hon fick nästan känslan av att hon betydde något för honom, trots att han var en fullkomlig främling. "Vem är du?" Hennes röst var låg, kanske var det en tanke som rymde från sinnet. 
     Hon ryckte till och såg återigen ner på berlockerna. "Tänker du bara stå där eller tänker du hjälpa mig med det här? Ayuda*?" hon nickade menande mot högen av berlocker. Ännu ett av de fåtal ord hon mindes från lektionerna. 
     Hon samlade ihop så många hon kunde mellan läpparna och såg menande på honom. Hon tyckte ändå att han var skyldig att hjälpa henne. Han kunde väl åtminstone försöka tvätta bort jerk-stämpeln han fått av henne? Hon gick några steg mot vad hon mindes varit ett smyckesstånd längre bort. 

[*Hjälp]

Tiken tar emot berlocken och lägger den till den hög som hennes smycke nu utgör. Dante ser ner på den. Ayuda. Tikens uttal är verkligen brutalt men han förstår vad hon menar. När hon plockat upp några av delarna av smycket så plockar Dante upp resten. Han kan lika gärna hjälpa till. Han har inget bättre för sig. Han följer i tikens spår och låter henne leda vägen bortåt. Kanske vet hon någon som kan hjälpa henne fixa smycket, vad det än gäller kan Dante inte göra annat än att bara följa efter.

[Kastar in Salem]
Salem står vid smyckesståndet och synar varorna som säljaren har upplagda på visning. Den behornade hanen är inte så mycket intresserad av smyckena i sig som han är i silvret. Han samlar gärna på sig mer silver där han kan hitta. Efter noga betänksamhet väljer han ut tre stora bitar silver, två kedja och en brosch. Han betalar med två mindre bitar ädelstenar som han fått i betalning av en kund som köpt hans egna tjänster. När betalningen är genomförd placerar den stora grå hanen ena tassen på smyckena och de tre tingen upplöses och rinner upp längst med benet och genom pälsen och bildar en ny kedja kring hans hals. Några fler silverpärlor dyker upp i den längre pälsen kring nacken. De stenar som suttit infattade i broschen placeras han i en läderpung, sedan tackar han säljaren för affären.

Efter att ha virrat runt ett tag hittade Rubi till smyckesståndet. Hon hade ett öga för detaljer och uppmärksammade hanen som förvandlade en tråkig silvertacka till ett silverkedja kring sin hals. Hmm, kanske kunde hon övertala honom om att hjälpa henne att laga hennes smycke? 
     Hon lade försiktigt berlockerna på marken framför honom. "Wow, dina krafter är verkligen såå imponerande" Hon tindrade med sina rubinögon, lät genuint imponerad ändå. Skådespelerskan inom henne igen. "Jag önskar att jag hade samma kraft som du" Hon såg plötsligt bestört ut och putade med underläppen, öronen hängde. 
     Hon nickade mot jerk-hanen som stod med berlockerna i munnen. "Min bror här" började hon. Ja inte skulle väl silversmidaren ifrågasätta deras syskonskap? De båda hade ju samma rubin i blicken. "har haft sönder något väldigt värdefullt" förklarade hon och sköt fram berlockerna med tassen.
     Hon lade huvudet på sned, smällde på sin största charm och viftade med ögonfransarna. "Du har inte möjlighet att hjälpa mig? Min bror kan betala om det är så" försäkrade hon. "Eller du kan få en kyss? Du väljer" Jamen vem hade inte sålt ut sig för att få ett berlocksmycke lagat? Hon var ju medveten om att hon var vacker, i de ögon som inte betraktade henne som ett missfoster pga hennes albinism såklart.

Dante följer bara lydigt efter och tar ingen notis om vargar de passerar. Han vet inte ens varför han hjälper till. Men han har helt enkelt inget bättre för sig. När tiken inte ser på honom har hon inte samma magiska tilldragelse som när hennes rubinröda blick vilar på honom. Efter en stund kommer de fram till ett smyckestånd och lägligt nog står det en högrest varg där som verkar skryta med sina silverkrafter. Dante släpper greppet om sin egen kraft ju närmare de kommer. Det är ändå onödigt att upprätthålla den nu. Främlingen bär en imponerande krona på huvudet. Dante har sett många vargar med underligt utseende sedan han tog sig ner från bergen och började utforska landet mer. Men en sådan här krona, som endast skulle kunna jämföras med kronan på bytesdjur, har han aldrig vilat ögonen på förut.

Salem var på väg att lämna ståndet och vandra vidare längst med raden av försäljare som ropar ut vad de säljer för att locka kunder. Men den vit liten tik stannar framför honom och ge honom en komplimang om hans kraft. Sedan börjar hon berätta en historia om att hennes bror haft sönder något väldigt värdefullt, varpå hon lägger ner delar av ett silversmycke framför honom. Det ser ut att saknas en hel del bitar men hanen kommer även fram han och lägger ner lite silverdelar på marken. Salem hummar lätt. Han är inte dum, han kan lätt avgöra att de här två vargarna inte har något släktskap i blod. De ser allt för olika ut, förutom ögonen, han kan gå med på att de har väldigt lika ögonfärg. Men han är inte den som bestämmer över hur andra ser på familj. De här två har förmodligen ett band som han inte skulle kunna förstå i alla fall.
Min bror kan betala om det är så.
Salem ser skeptiskt på hanen som backat undan igen. Han ser inte ut att ha något med sig som kan vara av värde. Förutom en väldigt vacker fäll i silver och guld, samt de där rubinröda ögonen.
Eller du kan få en kyss? Du väljer.
Salem fäster blicken på tiken. Han flinar rått, nästan elakt. Hur ska han kunna få ut det bästa möjliga av den här situationen. Han slänger en snabb blick på försäljaren han just gjort affärer med, denne rycker bara på axlarna men ser ut att vara nyfiken på hur det hela ska redas ut. Salem fäster åter den silverblå blicken på tiken.
"Ofcourse I may help ye, M'lady". Den behornade hanen förstår nordspråk utmärkt. Men han föredrar att tala nimorian. Salem ser ner på delarna av smycket som placerats framför honom på marken. "How bout we make a deal, hm?" Han höjer blicken till likens näpna ansikte igen. "I'll fix yer jewelry, and you owe me a favour that I can collect whenever I need". Salem känner sig väldigt belåten med sitt påhitt. Han ser från tiken till hanen. Denne stirrar bara oförstående på honom. Kanske de inte talar nimorian. Salem harklar sig. "Jag lagar krimskramset, och ni båda blir skyldiga mig. Vad jag än ber om, när det än är och vad det än handlar om. Ni gör det. Okej?" Han avskyr verkligen hur nordspråket känns på tungan.

Rubi såg först oförstående ut när hanen bladdrade på ett annat språk. Jisses, var hon omringad av vargar som vägrade tala så man förstod? En gnutta irritation tändes i henne, men kontrollerat ändå. 
     KRIMSKRAMSET?! Ilskan glödde till i hennes ögon och hon vände kort blicken mot främlingen som var anledningen till att hennes smycke var i kras. Hon visste ju fortfarande inte hans namn, även om han visste hennes. Hennes käkar var hårt spända, men ilskan var inte riktad mot främlingen den här gången utan åt smyckesnörden som kallade hennes käraste ägodel för krimskrams. Oj oj oj. Hon mötte främlingens rubinröda blick och det var något i hans ögon som fick henne att lugna ner sig, svälja hatet mot silvernörden. 
     Hon vände sakta blicken tillbaka till den högresta vargen med kronan. Höjde ena ögonbrynet vid hans förslag. "Vad du än ber om, hm?" fnös hon. Såg ju bara perversa saker flyga förbi sitt sinne, det eller typ beordran att hoppa ner från ett stup. Snubben verkade ju lurig.
     Den röda blicken föll ner på högen av silver och det skar i hjärtat något fruktansvärt. "Deal" sa hon kort, bestämt och såg rakt in i silvernördens ögon. Rubi var inte rädd för honom. Hon var inte rädd för något. Vad var det värsta som kunde hände? Rubi hade ingenting att förlora förutom det som nu låg splittrat framför henne i dammet.

Dante står bara oförstående i bakgrunden. Han har ingen aning om vad som försiggår. Den behornade hanen talar dessutom på ett språk som han aldrig hört tidigare. Men sedan övergår samtalet i nordspråk. Men Dante har ändå ingen aning om vad som försiggår.

Salem står stilla och väntar på någon form av respons på hans förslag. Han förstår att det kanske kan anses oetiskt. Men han gillar att vara den dominanta i konversationen. Tiken verkar minst sagt missnöjd, men hon går ändå med på det. "Deal". Säger han med ett brett tandat leende som mer eller mindre är hans signum. Han sänker sedan huvudet. Främlingarna backar för hans krona. Den isblå blicken fästs på högen med silver och en stund händer ingenting. Sedan smälter silvret samman till en vätska. Sedan, som om minnet av hur det sett hur så bildar det silverkedjan med dess tillhörande berlocker. Femton berlocker. En liten silverklump rinner iväg mot Salem och kryper upp över hans tass och längst med benet, genom pälsen, halsen, över kinden och upp mot hornen. Där i en av hans egna silversmycken återskapas en liten berlock i formen av en silverlåga. "Jag behåller den här som säkerhet. Ni får tillbaka den när jag hämtar ut betalningen". Med ett illmarigt flin vänder han sig sedan om och vandrar iväg.

[Salem lämnar platsen]

Rubi kunde inte riktigt dölja sin förvåning när silvret smälte samman för att sedan lagas. Hanen hade en häftig kraft, helt klart och hon hade aldrig stött på den innan. Hon rynkade missnöjt på nosen när han tog en berlock som någon slags gisslan. Hennes låga. En smal låga i silver som någonstans representerade henne själv, hennes eldsarv. Det smärtade att han tog just den, men hon var tyst. Bet ihop och nickade svagt innan hon plockade upp berlockerna och fäste silverlänken kring sitt bakben igen. Kände sig med ens hel. 
     Hon vände blicken till den rubinögda hanen som stått tyst hela tiden. Varför var han ens kvar? Varför hade han inte bara stuckit? Hon betraktade honom tyst och klippte till med de vita öronen. Fäste sin blick i hans och svepte till med svansen. Hur skulle hon ens kunna prata med honom? Vad skulle hon ens säga?
     "Så, chico" började hon leendes. "Ser ut som att vi tillsammans kommer förföljas av det faktum att du hade sönder mitt smycke" Tonen var en aning retsam. "Så kanske bäst att jag får reda på vad du heter" Hon förstod ju att han troligen inte skulle förstå henne. Hon gick fram till honom, riktigt nära. Blicken i hans. "Vad - heter - du?" Hon talade överdrivet tydligt.

Främlingen vandrar iväg och Dante ser efter honom en stund. Tyst för sig själv undrar han var som hände egentligen. Hans kunskaper om nordspråket är verkligen inte bra. Han behöver öva. Men han har ingen som kan lära honom, och försöka lära sig ett språk själv är väl mer eller mindre dömt att misslyckas.
Den vita tiken vänder sig mot honom igen och ser honom i ögonen. Han ser tillbaka. De där ögonen som berör honom på ett sätt han helst skulle önska att de inte gjorde. Öronen lägger sig mot nacken och han känner sig missnöjd över situationen. Kanske skulle han ha stuckit när han hade chansen. Men han har nog missat flera sådana chanser.
Tiken talar med honom igen. Han förstår henne inte. Har de inte kommit fram till att kommunicera verbalt inte är det mest lyckade. Men det är ändå något speciellt med henne.
"...heter?" Han tippar huvudet på sned. Han förstår inte. Men han kommer att tänka på att han aldrig berättade sitt namn. Är det det hon menar. Han fick veta hennes namn. Rubi. Men innan han själv han presentera sig så fick hon spel över att hennes smycke gått sönder.
"Dante". Säger han bara och spetsar öronen. Han nickar lätt och ser ner på sig själv för att betona ordet lite. Så möter han hennes rubinröda blick igen. Förstod hon?

Rubi höjde förvånat ögonbrynen när han faktiskt svarade något som lät som ett namn. "Dante" Hon smakade på namnet och ville samtidigt bekräfta att hon hört det. Blicken smalnade av något när hon betraktade hans ansikte. Hur skulle de kunna kommunicera med varandra? Hmm, kanske kroppsspråket fick tala? 
     "Sååå" Hon svepte till med svansen. Hon var hungrig. En hungrig Rubi var inte en trevlig Rubi. Hon ville ha mat, gärna för en kvart sedan. "Jag är hungrig... ehm.. hembro? Hembra? Hambre?* - äsch, jag pallar inte" Hon försökte minnas rätt ord för hungrig, men det gick väl sådär. Å vad hon önskade att hon fokuserat mer på lektionerna. 
     Hon drog ett djupt andetag. Okej, dags för kroppsspråk. Hur fick man en hane att följa efter en? Hon piskade till med svansen och kråmade sig lite framför honom, visade upp den färglösa kroppen som fortfarande var lite smutsig efter deras.. första möte. Hon gick upp bredvid honom, riktigt nära och strök sin kropp mot hans sida. Gav honom en blick över axeln, en lockande sådan. "Kom" sa hon kort och började trava iväg.

Tiken upprepar hans namn, så han hoppas att hon förstod honom. Dante sveper lätt på den väldigt långa och fluffiga svansen, öronen klipper till på huvudet. Ett litet leende kryper fram på hans läppar. Men han blir oförstående igen när tiken börjar tala. Hon verkar försöka få fatt i något ord, men hennes uttal får det att göra ont i öronen. Sen börjar hon kråma sig. Visa upp sig. Så kommer hon nära. Alldeles för nära. Hon stryker sin kropp mot honom och Dante vet inte hur han ska reagera. Han känner sig förlägen, generad. Öronen lägger sig mot nacken, mer av osäkerhet än av aggressivitet. Kom. Rubi börjar sedan trava därifrån. Dante står kvar en stund. Osäker på om hon vill att han ska följa med. Eller var det hennes sätt att ta avsked? Är det här en bra chans att gå skilda vägar? Men Dante sätter av i trav och följer efter Rubi som fått ett ordentligt försprång. Han kan inte bara vända ryggen åt de där rubinröda ögonen. Många olika tankar har korsat hans huvud sedan han först såg in i dem. Kan Rubi vara en reinkarnation av Artemis? Temperamentet har en viss likhet trots att Artemis alltid förde sig med en kylig likgiltighet. Rubi är med het. Men så har hon även elden som kraft så det är kanske inte så konstigt. Men Dante måste erkänna att han är nyfiken på den vita tiken. Han skyndar på stegen och kommer upp vid hennes sida. "Hambriento?" Säger han frågande. Var det det ordet hon försökte få fatt i förut? Är hon hungrig?

[Hambriento = Hungrig]

Hon roades ändå av det faktum att han hängde på. Varför drog han inte bara? Men hon uppskattade sällskapet. Han var ju inte särskilt irriterande ändå, bara när han inte förstod henne. Kanske skulle hon orka med honom ett tag till. 
     När han slöt upp vid hennes sida travade hon tätt intill honom. Han var ju större än henne och hon skulle ljuga om hon sa att det inte var skönt att han liksom, fungerade som ett skydd mot allas blickar. Vissa vargar såg ju hennes albinism som något magiskt, vissa såg på henne som om hon var ett olycksbådande missfoster. När hon nu travade vid Dantes sida verkade inte lika många vilja ropade efter henne. 
     Hon lyssnade till vad han sa. "Ja, precis hambriento" ekade hon med en nick. "Super-hambriento" suckade hon. Vart skulle de hitta mat? Handlarna verkade mest ha bytesvaror, vapen, rustningar, smycken, teaterrelaterade varor. Någon mat hade hon inte sett. "Vet du vart vi kan.. hambra? Äta? Du vet.. nam nam nam" Hon hoppades att han skulle förstå, men kunde inte låta bli att skratta till åt sitt eget desperata försök att kommunicera med honom.

Så hon är hungrig. Nu förstod han. Kanske språkbarriären inte är ett så stort problem i alla fall. Kanske han till och med kan lära sig lite nordspråk på kuppen? Han känner sig fortfarande lite obekväm av att Rubi är så nära. Men han fokuserar på vad de söker just nu. Mat. Dante känner själv en viss hunger. Han höjer huvudet och nosar i luften. Så stannar han plötsligt till. Han vrider på huvudet. Det lönar sig ibland att vara stor. På andra sidan vägen finns ett stånd som luktar gott. Han ser åt Rubi. "Comida". Säger han. "Nom nom nom". Lägger han sedan till. För det förstod han. Det låter lite som ljudet när man äter. Speciellt när något är extra gott. Och doften som kommer från ståndet är rätt läcker. Dante nickar i riktning mot ståndet och styr stegen ditåt.