En dag som alla andra och ändå inte.
De hade kallats till morgonmöte alla mornar som alltid innan, de hade tränats till tassarna slogs blodiga mot isen, de hade vakat och väntat, och ingen hade väl undgått att märka tystnaden. Både utifrån och inifrån så var tystnaden överväldigande talande. När det första försöket att ta nästa steg i Nordriket misslyckades, när Nyaldi misslyckades, för nästan ett och ett halvt år sedan, så reste det sig murar kring kungen över Nordriket. Givetvis hade detta inte märks i mer än just tystnaden, bristen på förändring utom allt hårdare träningspass och avsaknaden på nya rekryter, men det var nog. Något pågick, men det pågick tyst. Han hade försvunnit allt mer regelbundet, och ändå utan fler mammutar eller valpar med sig vid hemkomsten.
Ja, förutom Ithaqua då, den stumma lilla hanen med blek blick som såg rakt igenom folk. Men han såg inte ut att vara mycket för världen.

Solen hade precis sjukit över bergskammen som omgärdade Nordrikets dal, då Hielo beslutade sig för att tiden var inne. Han stod inne i Palatset och iakttog bergen och kände genom klorna var alla slottets valpar och unga vargar befann sig.
"Kom till Spegelsalen, rekryter." Rösten resonerade genom varje kammare, torn och korridor i slottet, för första gången på länge. De höll i regel aldrig möten på kvällarna, vanligtvis tid för alla att äta och återhämta sig. Men just denna kväll var inte vanlig.

Hielo satt där han alltid brukade i Spegelsalen då Nordrikets rekryter anlände. Dunklet hade precis börjat falla, ännu nog ljust för att se gott och väl med men nog mörkt för att skapa en känsla av något... annorlunda.
Denna kväll ställdes det tysta året på sin kulme, och arbetet som pågått skulle få resultat.

"Välkomna, Rekryter." Hielos röst var sval och harmonisk som alltid, utan någon större klang av högtidlighet än alltid annars, trots mötets ovanliga omständigheter.
"Ett år av arbete har denna kväll gått mot sitt slut. Nu när året dör så ska även tystnaden kring vad som sker göra det." Han gjorde ett ögonblicks paus. Granskade rekryterna; valparna, ungvargarna, de nästan vuxna.
"Tiden är inne för Nordriket bli det vi är menade att bli, det som vi arbetat för att bli. Tiden är inne för er att växa till det ni här har formats till att bli, och genom det ska vi åstadkomma något nytt och mer i Numoori. Genom era förmågor och er lojalitet kommer Nordriket att få möjligheten att göra något sannerligen... spektakulärt." Hielo log, svagt men skarpt mot det bleka ansiktet.

Sedan lät han sin outgrundliga blå blick glida över rekryterna, i tur och ordning, innan han med en avgörande klang fortsatte;
"Nyaldi, Ira, Baugur och Debwer. Ni fyra kommer individuellt att prövas under den närmsta tiden som kommer, och den eller de av er som bedöms redo kommer att ges möjlighet att genomföra den invigningsrit som gör er till fullvärdiga medlemmar av Nordriket."
"För er andra väntar ytterligare en tid av träning, men om era äldre kamrater uppfyller mina förväntningar så kommer saker att förändras även för er."

Ett par sekunders paus följde, under vilka han lät dem tänka över vad detta innebar. Mer än de förstod, troligtvis.
"Var beredda. Jag kallar på er då tiden är inne. Ni kan gå." Hielo gjorde en vag gest med huvudet, tillät dem att återgå till ditt. Men själv satt han kvar, kall och orörlig som statyerna av is som omgärdade salens väggar.

Hjärtat slog hårt i bröstet då hon hörde konungens kallelse, ett eko som bröt den stumma tystnad de levt i. 
Utan att tveka begav hon sig mot spegelsalen, slanka steg i nästan springande takt. 
Skuggorna viskade i skymningens dunkel, men hon lyssnade inte till deras mumlande ord.

Väl framme, och när alla andra också hade anlänt, lyssnade hon spänt på vad Hans röst berättade. 
Förvåning vad vad som fyllde henne först, men sedan lättnaden och kärlek. Lovord om en andra chans. Inte en garanti, aldrig en garanti, men en chans extra att bevisa sitt värde och sin duglighet inför Honom. 
Två gånger hade hennes hjärta krossats, och två gånger hade hon tagit sig ifrån djupet med Hans ljus och syskonens stöd. Första gången hade varit sveket; lögnerna från falska individer hon varit dum nog att gå på. Andra gången hade det varit lögnerna hon intalat sig själv så hårt att hon inte ens kunnat se skillnad på dem och sanningen förres det varit för sent. 
Det skulle inte bli en tredje gång. Hon skulle inte låta sig misslyckas ytterligare en gång. 
Aldrig igen.

Konungens kallelse sände en vibration genom isen upp längs hennes ben där den lät sig fortplantas i hela hennes kropp. Hon reste sig på momangen. Halvt springande tog hon sig fram genom slottet salar, men var noga med att sakta av sina steg då hon kom inom Hans synhåll. Hon ville inte väcka uppseende och att halka fram mot Honom på den hala isen skulle vara den fullständiga förödmjukelsen. Då Han talade satt hon stilla, öronen var spetsade på det avlånga ansiktet och den blå blicken närvarande till hundra procent. Ännu vibrerade det lite i hennes inre och ögonen tindrade av hans åsyn. Han fattade sig kort men det fanns mycket hämta i de få orden. Hon trampade lätt på stället och de långa klorna klipprade tyst, så tyst, mot det hala underlaget. Hjärtat hoppade i bröstet på henne och hon kände hur hennes väsen fylldes av stolthet. Stolthet över de rekryter som valt ut, stolthet över vad de skulle bli tillsammans. Och snart skulle det vara hennes tur, hon visste det! En dag skulle kanske Konungen se på henne och se den potential som han nu såg hos Nyaldi, Ira, Baugur och Debwer. Det var med ett strålande leende som hon lämnade kvällsmötet.

Ira hörde klangen som ekade mellan väggarna av is, det var kallelsen som fick henne att rysa av välbehag. Äntligen, något som händer. Det temperamentsfulla blodet som rinner i hennes kropp hade inte alltid varit så lätt att tämja. Ira var som valp alltid en aning bångstyrig. Det var trotts allt en av anledningarna till att hon befann sig här. En valp i hennes ålder bestämmer sig helt enkelt inte för att vandra själv, utan sällskap eller hjälp. Dumdristigt, men hon hade överlevt och därmed mött honom, Hielo. Som de alla höjde till skyarna. Det var han som kallade denna afton. 

Den kraftfulla kroppshyddan tog sig stillsamt fram mellan isväggarna. Hon hade inte bråttom, hon visste att alla inte var framme ännu. Hon höll alltid sitt lugn, i alla situationer. Det hade hon tränats till att göra ända sedan hon kom hit. Nu var hon formad, tillslipad och redo. Hon var redo för att komma vidare. Tyst vandrade hon in i salen och såg upp på sin konung med respekt och förväntan. Hon ville veta vad han hade att säga denna afton. 

Ira satte sig ner och kastade en blick åt de andra, ett svagt leende visade sig och hon andades lugnt. Hon kände sig stark, hennes vänner fyllde henne med denna känsla från topp till tå. Hon hade aldrig klarat det här utan dem. Hon lyssnade spänt på vad han hade att säga sedan. Det var dags. De gift gröna ögonen gnistrade av förväntan och hon satt kvar medan alla de andra en efter en vek undan. Hennes tankar vandrade fram och tillbaka, ja hon var redo. När hon övertygat sig själv nickade hon åter emot konungen och reste sig sedan upp för att även hon lämna salen bakom sig. Hon kvar klar här, för ikväll.

Hans röst.
Det var hans röst.
Den ekade genom korridorerna, i väggarna, i taket. Debwer hade utan en sekunds tvekan satt fart mot Spegelsalen. Springande var han en av de första på plats. Inte först, men en av de första. Han hade saktat in från sina snabba språng när han närmat sig salen, men kunde inte hålla sig själv från att jogga in och ta sin plats inför deras Konung. Med öronen stelt höjda och de små, mörka ögonen förväntansfullt glimmande hade han beskådat den väldiga Konungen i väntan på hans ord. I väntan på någonting, vad som helst som inte var den tystnad och ovisshet de levt i.
     Hielo tog till orda igen. Tiden var inne. För vad visste Debwer inte, men det fick hans ben att ofrivilligt vibrera av spänningen. Det skulle bli stort. När Konungen sedan tilltalade dem, räknade upp Debwers namn bland de fyra utvalda, så var han nästan övertygad om att alla runtom kunde höra hur hans hjärta kämpade för att slå sig fritt från hans bröst. Han var en av de utvalda. En av de som skulle prövas. En av de som skulle få chansen att bli något mer. En fullvärdig medlem. Inte längre en rekryt. Konungen hade sett honom, bland de andra. Han hade blivit sedd, och det skrämde Debwer lika mycket som det exalterade honom.
     När Hielo sade att de kunde gå släppte Debwer ut ett andetag han inte varit medveten om att han hållit. Han fyllde lungorna på nytt, men istället för att lugna ner honom tycktes det nya syret få pirrandet i hans kropp att fördubblas. Han var inte säker på om han var redo för det här, men han var nog mer redo än vad han någonsin skulle bli. Det var med bultande hjärta han följde sina syskon ut ur Spegelsalen igen. Fylld av exalterad, skräckslagen förväntan.

Varje morgon hade hon sett till att infinna sig under mötet. Plikttroget. Inte så tidigt att hennes tassar var först att beträda salens golv, aldrig så sent att hon anlände sist. Ofta hade hon funnit sin blick fäst vid de briljanta skulpturerna, försjunken i den mörka isen eller bara vilandes i det släta golvet. Innerlig beundran inför Honom och allt som var Hans verk. Sedan var Akela genast tillbaka i träningen igen. Enda sedan laget under Ira's kommando sett sina emblem krossas av motståndarlaget hade hon kommit att värdera den fysiska träningen mer än hon någonsin trodde var möjligt. Fortfarande hade hon roten till sitt självförtroende i sin psykiska kraft, men den hade inte givits lika mycket tid. Hon hade kommit att lita allt mer på sin kropp och varje gång hon spillde sitt blod av ansträngning räknade hon som en seger. Hon såg det nästan som heligt, hur hon offrade en del av sig själv till Honom i striden för Honom.
Ty Hielo var fortfarande den enda hon kände någon egentlig närhet till. Även om Han var på en helt annan våglängd, tillhörde en annan nivå än henne. Visst hade Akela kommit att se upp till Nyaldi efter att ha sett hur hon ledde sitt lag till seger; men endast på avstånd. Även om hon konverserat med andra rekryter så hörde dessa konversationer mest dagarnas träning till. Efteråt drog Raganan sig nästan alltid undan. Det hade blivit en vana. Att tyst slinka undan och stillsamt vandra genom Nordriket. Lyssna till isen som blivit hennes käraste sällskap. Hans is. Alla minnen hon bar var tillräckligt för att hon aldrig skulle känna av ensamheten längre. Lika glasklara som då hon varit med om dem. Viljan att experimentera med sina egna minnen hade vuxit sig allt starkare inom Akela, numera låg den ständigt och malde i djupet av hennes sinne. Idén att radera vissa minnen som var onödiga sedan hon börjat sitt nya liv var den som utmärkte sig. Kanske kunde hon även hjälpa andra rekryter och medlemmar genom att befria dem från smärtan från förr. Hon ville finna det perfekta tillfället att diskutera det med Honom. Aldrig skulle hon göra något utan Hans tillåtelse. Skulle Han tilldela henne en roll där hon kunde använda sina förmågor för Nordrikets bästa? Om hon så var värdig. Det ville hon gärna tro att hon var nu.
Varje morgon hade hon sett till att infinna sig under mötet. Så denna kvällning när Hans röst omfamnade henne översköljdes hon av lika delar glädje som förvåning. Genast begav hon sig mot Spegelsalen, huvudet högt och med ny spänsts i sitt steg. Alltid var hon tacksam att få höra Hielo's stämma. Hon ogillade inte att bada i Hans tystnad, absolut inte. Han fanns i allt omkring henne. Men även om hennes sinne hade mognat och slipats sedan hon släppts in i Hans rike var det fortfarande ungt. Sen dagen Akela mött Konungen hade hon aldrig försökt röra Hans sinne igen. Ändå inbillade hon sig att hon kunde känna när Ledaren var borta. Som om isen gnisslade klagande när dess mästare lämnade den. Hon försökte utstråla självsäkerhet när hon skred in i Spegelsalen. Ville göra sin ankomst tydlig. Så i några långa sekunder innan hon gled in i bakre delen av rummet bara stannade hon upp. Lät sin glödande blick vandra över medlemmarnas ansikten. Hon visste exakt vilka alla var, att hon inte kände alla vid namn till trots. Akela vidgade sitt sinne, koncentrerade sig på att öka sin känslighet. Inte så mycket att hon direkt inkräktade på någons medvetande, snarare så att om någons känslor eller tankar skulle gå vilda så skulle hon kunna känna av det. Detta var en del av vad hon kommit att börja öva och slipa på då hon befann sig i andras närhet. Att bli en diskret observatör. Raganan lämnade sitt nät öppet då hon skred till sin valda plats.
En suck, som om något tungt lättade från hennes bröst, lämnade henne. Hielo. Där var Han. Akela's gyllene blick vilade hos Ledaren utan att vika undan ens för en millisekund medan hon lyssnade. Varje ord skulle för evigt vara med henne. Detta var ett sådant tillfälle då hon innerligt frodades i sin förmåga. Att tills dagen hon lämnade denna kropp skulle hon alltid ha Hielo's alla uttalanden hos sig. Lojalitet och vördnad blossade inom henne. Så när Han log kunde honan inte hindra sitt ansikte från att genast spricka upp i leende. Känslan av förväntan växte nästan överväldigande stor ju mer Hielo målade deras framtid med sitt tal. Nyaldi, Ira, Baugur och Debwer. Leendet frös till is i hennes ansikte, bara låg där. För även om det var lika intakt utåt så speglade det inte längre honans inre. Aldrig att hon skulle tvivla på Hans beslut. För Hielo var mer än en fadersfigur eller en Kung. Han var hela Akela's värld.
Så det som drunknade hennes blommande glädje var besvikelse. Hon hindrade sig själv från att slänga ett öga åt Ira. Enda sedan hon lett dem i förlust så hade bilden av honan grumlats för Akela. Det var oförnekligt att rekryten utvecklats under året som passerat. Ändå hyste hon agg. Som om hon bestulits på sin chans att verkligen visa vad hon gick för. Så Raganan hade svårt att se vad Han såg hos henne. Men Han hade hennes fulla tillit. Så hon lät svälja sitt förtret. Det var bäst för Ira att hon levde upp till Hans förväntningar. För ja, Han hade så rätt. Om de utvalda levde upp till vad som givits åt dem skulle hennes egen tid snart vara kommen. När mötet var över lämnade hon salen i sakta mak. Betraktade diskret rekryterna som under den kommande tiden skulle stå i centrum. Nyaldi, den lilla skuggan hon önskade att i framtiden få lära av. Ira, som borde lära hur man hanterade gruppdynamik i skuggans svala följe. Baugur, Raganan hon fortfarande aldrig talat med men ändå kände sig märkligt dragen till. Debwer, insekten hon fortfarande fascinerades av. Ledaren visste verkligen vilka han valt och varför. Insikten var bitterljuv men fyllde henne än en gång med beundran inför Honom. Akela såg redan sig själv som någon som potentiellt kunde stå som utvald - nästa gång. Hon skulle göra allt vad hennes förmågor tillät henne för att visa sig värdig och ära honom, Hielo.