Regnet öste ner. Molnen hängde tunga och grå ovanför samhället, och en olycksbådande vind svepte då och då in från havet. I vanliga fall hade Ronia medvetet undvikt att spendera för mycket tid ute i det öppna, men bara en stund tidigare hade Ronia fått bud om att en viss yngling från Qu visat sig i Vandrarbyn, och eftersom han var väntad var hon angelägen om att få tag i honom så snart som möjligt. Alltjämt travandes längst med utposten närmast Vandrarbyn spanade hon ut över området, och det dröjde inte länge innan någonting bekant fångade hennes uppmärksamhet. Den röda pälsen stack ut som en glödande fläck mot det grådisiga bakgrunden, vilket hade gjort honom lättare att hitta än hon väntat sig. Dessutom var byn i det närmsta tom. Regnet hade jagat undan de allra flesta till sina lyor och vindskydd, och det verkade inte vara många fler än Quvargen som tappert vågade sig på att utmana vädret. 
   "Arceus!" Ronia påkallade hanens uppmärksamhet över avståndet, och trots att regnet smattrade omkring dem lystrade han omedelbart. Hanens öronen for genast upp på hjässan, och blicken lokaliserade henne fort. Hon nickade i en stor gest bort mot ett större rundhus - fast utan väggar - som i vanliga fall agerade som samlingsplats, men som nu låg öde på grund av regnet. När hon sett att han förstått vad hon syftade på så skyndade hon i förväg in under tak.
   Ronia ruskade på sig så våldsamt att vattendropparna flög av henne i kaskader. Sedan fnös hon ljudligt. Hon avskydde regn. En valpig, naiv det av henne hade drömt om att slippa regn för alltid när flocken genomfört sin flytt från den alltid så våta regnskogen, men det fanns förstås få områden där vattnet aldrig någonsin föll från himlen. Hon drogs ur sina bittra tankar när hanen hann ikapp och även han tog skydd från regnet.
   "Du kunde inte valt en bättre dag? En med sol, kanske?" Rösten lät nästan skarp, men när hon vände sig mot hanen spelade ett litet, roat flin i mungiporna. Han såg minst lika dränkt ut som henne, om inte värre. Dessutom hade han lerstänk långt upp på magen, något hon själv lyckats undvika genom att hålla sig runt utposterna och murarna, där en stor del av underlaget var av sten. "Jag tänker anta att du inte kom för att agera springare åt Achilles." Hon höjde utmanande ett ögonbryn. "Är du redo att träna med oss?"

Så snart Arceus kunde urskilja Ronias form mellan regn och bitande blåst sprack han upp i ett brett leende. Han följde hennes gest med blicken, vidare till det rundade skyddet. Nickade i förståelse. Lera stod honom upp över armbågarna. Han var dyngsur ända in till skinnet men brydde sig inte. Inte det minsta. Inget väder kunde ta ivern ifrån honom. Det här var spännande. Och nervöst så klart. Arceus hade sett fram emot att komma hit. Efter Hamla och Wulfric kändes det än mer rätt. Han behövde utvecklas. Bli bättre för alla han älskade. Ronia och Isil Anar var hans chans. Han tänkte inte slarva bort den.
    Under tak motstod han impulsen att bjuda inferon på en blöt omfamning. Det här var inte Qu och leran gjorde väl inte det hela bättre. Han tänkte inte göra sig ovän med sin nya familj så snabbt. Inte förrän de lärt känna varandra lite bättre åtminstone. Med ett halvt steg bakåt hindrade han frestelsen att ta överhand och gav Ronia istället en bugande nickning. Hennes kommentar fick honom att skratta gott.
    "Vad kan jag säga–" Han ruskade det värsta vattnet ur pälsen. "–Jag var ivrig på att få komma hit. Och nädå, farsgubben kan må bra av att få springa lite på egen hand." En utdragen utandning lämnade honom. Kanske av lättnad över att äntligen vara på plats. Pälsen på kinderna slokade fortfarande – om än inte klistrad mot kroppen som tidigare – och Arceus insåg att han förmodligen såg rätt löjlig ut där han stod. Vid Ronias utmaning rätade han tvärt på sig, eggad av hennes ord.
    "Redo. Så redo att–" Magen kurrade ljudligt, som på beställning. Pinsamt. Han mötte henne med ett ursäktande leende. "–att jag skippade allt vad mellanmål heter för att komma hit lite tidigare."