Tillsammans med sina syskon, mamma och Blair befann sig Lÿs nu i utkanten av samhället. Hon var uttråkad och vankade fram och tillbaka i väntan på att något skulle hända. De vuxna stod och pratade med varandra så lågt att hon inte kunde urskilja deras röster, och så fort hon närmade sig bad de henne att vänta en bit bort.
    En slemmig, krypande sak på marken fick Lÿs att förtjust skrika till. Hon hade inte kunnat släppa historien som Blair berättat om Ronia sedan de skilts åt, utan skrattat åt det till och från under dagen. Att en vuxen åt larver och maskar lät konstigt och äckligt, och för roligt för att vara sant.
    “Nu så…”, mumlade hon tyst för sig själv. Snabbt öppnade hon munnen och lyckades få med sig tre tjocka larver i munnen. Det smakade illa, men hon tänkte allt hitta Blairs larvätande och brinnande vän.
    Lÿs såg sig diskret omkring för att se till så att ingen såg henne. Mörkö, Åska och Rök var för upptagna med en försäljare, och mamma och Blair stod fortfarande och pratade. De skulle inte ens märka om hon försvann en liten stund, och utan ett ljud smög hon sig därifrån.
    Det dröjde inte länge innan Lÿs blick funnit den hon sökte efter, och med bestämda och valpiga steg gick hon fram till Ronia.
    “Här du!”, utbrast hon med munnen full. Utan att vänta på något svar, eller ens ge chansen till den äldre att neka, hade hon släppt de tre levande larverna framför hennes tassar. Med en utmanande och busig blick såg valpen upp. “Lunchen är serverad.”

Ronia hade inte trott att hon skulle se av de där valparna igen, men bara timmar efter att de skiljts åt så pockade en ljus röst på hennes uppmärksamhet. Hon förstod först inte att det var henne den kallade på, inte förrän en ljus fläck dök upp i ögonvrån och stannade till precis intill henne. Inferon vände sig om och sänkte blicken mot marken. Där stod en vit valp, och med sig hade hon tre... Åh nej.
   "Öh." Ronia studerade valpen, och sedan de feta larverna. Sedan fnös hon ett roat skratt och slog sig ner framför henne. Hon fick inte glömma bort att hon haft många år att utveckla en immunitet mot Blairs dumheter, något den här stackaren knappast hade ännu. Hon anade starkt att fakargens ord var deras lag vid den här tidpunkten. Hon tänkte snabbt ihop en undanflykt, och nickade menande mot den så kallade lunchen som nu gjorde sitt bästa för att rymma.
   "Varför smakar du inte själv?" En av dem höll envist på att kräla iväg, och hon sopade tillbaka larven åt valpens håll med en ensam tass. Den krängde hjälplöst runt på rygg innan den åter fick fotfäste. "Det är ditt byte. Det skulle vara respektlöst av mig att äta först av något en annan varg jagat, det vet du väl. Yanamore-kodex."

Valpen rynkade på pannan åt sättet som den äldre reagerade på. Hon hade förväntat sig en annan reaktion än den hon fick. Lÿs hade räknat med ett tack till en början med, eftersom hon faktiskt tagit med sig gratis mat till henne.
    Med en oförstående blick följde hon inferons tass när den hänsynslöst sopade tillbaka larven som hade gjort ett tappert försök till att fly.
    "Jag äter inte larver", konstaterade hon tvärt och snabbt. Faktum var att hon kände sig förolämpad över att den äldre inte ville ta emot gåvan som hon hade fångat och erbjudit. "och", Lÿs spände blicken i henne. "där jag kommer ifrån, så är det fult att inte ta emot någon annans gåvor."
    Hon sköt larverna närmare Ronia med hjälp av sin egna tass, som var betydligt mindre, och hindrade dem från att smita. Därefter slog hon sig bestämt ned framför henne för att visa att hon absolut inte tänkte gå någonstans förrän larverna var uppätna.