Morgonluften var kall. Marken täcktes av en dimma så tjock att de höga träden knappt gick att urskiljas från ovan. Solen hade ännu inte klättrat högt på himlen, men antydan gjorde vid horisonten och ett behagligt ljus låg över himlen.
    Ramses skrattade lågt åt systerns kommentar samtidigt som han trött skakade på huvudet. Det var alldeles för tidigt för hans smak, men han hade lovat Khonsu att följa med. Hon hade talat om en vacker utsiktsplats hon funnit tidigare i veckan, perfekt för att se soluppgången vid.
    Han gäspade stort och ruskade på huvudet vilket fick de långa nackfjädrarna att fladdra vildare i vinden. Snett såg han mot Khonsu.
    "Vad tänker du på?" frågade han nyfiket men omtänksamt. "Är det långt kvar?"

Khonsu promenerade lugnt intill brodern. Det var en kylig morgon, men inte så kylig att någon av dem led av det. Det var en uppfriskande typ av kyla, den typen som fick nattens frost att dröja i skuggorna med smälta till våt dagg där ljuset nådde. Hon var på gott humör den morgonen och såg fram emot att få visa vad hon hittat. Det skulle definitivt vara värt promenaden, trots att det var så tidigt på morgonen.
   "Jag tänker på att vi borde tvingat med Wadjet och Cleo." Ett litet, roat leende hotade att sära på läpparna. Det hade med nöd och näppe gått att dra med sig Ramses ut från lyan, under mycket gäsp och gnäll, men det hade nog inte varit något emot vad det skulle varit att få med sig de andra två. Ramses var för det mesta någorlunda medgörlig. Det var mer än hon kunde säga om systrarna. "Men vi hade säkert missat soluppgången om vi väntat."
   Egentligen kunde de ju bara flyga rakt upp i luften för att få en sån spektakulär utsikt att det slog allt annat, men det var trevlig omväxling att kunna njuta av utsikten utan att behöva trampa luft för att inte störta rakt ner mot avgrunden. Dessutom tyckte hon om att spendera tid med Ramses. Flyga gjorde de jämt, men det var inte riktigt lika ofta de umgicks utan att vinden ven dem i öronen. Och utsiktsplatsen låg heller inte särskilt långt från lyorna, så vingarna kunde få vila vidare inför dagen. 
   "Här är det." Khonsu stannade till för att vänta in Ramses, som var i färd med att häva sig upp för samma klippblock hon stod på. Hon blickade uppåt, och tillsammans tog de sig den sista biten mot toppen. I fjärran bredde havet ut sig, och solen höll just på att gå upp över horisonten, men det skulle ännu dröja några minuter innan skådespelet skulle börja på riktigt. Precis i tid. Khonsu steg bort mot kanten och slog sig prydligt ner.
   "Vad tycker du, bror min?"

Ramses skakade på huvudet. Han kunde bara se framför sig hur Wadjet och Cleo skulle reagerat om de blivit väckta så tidigt. Det hade hänt förut, och om det gick att undvika såg han helst till att det blev så. Trots att han kanske ville reagera på annat sätt värnade han för mycket om familjen och sin syster för att riskera något, och hade därför relativt motvilligt följt med Khonsu.
    Oerfaren och utmattad hävdade han sig upp efter sin syster. Hon var betydligt mer smidig än honom. Ramses plats var i luften och inte på marken. Här kände han sig sårbar och klumpig, men i luften var det som om han var kapabel till att åstadkomma vad han ville.
    “Khonsu! Vänta på mig”, andades han ut samtidigt som han försökte hänga med i hennes snabba takt. När han slutligen kom ikapp henne sänkte han sitt huvud och pustade högt ut. Andfått vände han blicken mot henne, men horisonten fångade hans intresse och munnen öppnades halvt.
     “Wow…”, imponerad och med stora ögon slog han sig ned bredvid sin syster. Han svarade inte på hennes fråga, men kroppsspråket och ansiktsuttrycket talade för att han gillade det han såg.
    Blicken var fäst framför dem. Toppen av solen kunde nu skymtas bakom träden och så fort solstrålarna kikade fram spreds en värme över dem.
    “Det är nog en utav de vackraste soluppgångar jag sett”, erkände han ärligt och gav sin syster en varm blick. “platsen är perfekt. Man ser så mycket”, han pausade och gav henne en enkel, busig knuff i sidan. “trots att vi fortfarande är på marken.” Han log.
    “Tack för att du släpade med mig hit, biet.”