Morgonen bjöd på frisk klar luft. Zey-So andades djupt och långsamt för att fylla blodet med syre. Hon har vandrat uppe i bergen i ca en vecka nu och var fortfarande inte van vid den tunna, men så friska luften. Hennes kondition blev sämre men tack vare osynligheten lyckades hon fånga mindre byten utan större problem. Karginnan rörde sig med säkerhet och vana som om hon var född här uppe och kände till varenda lilla tig som höll henne säker från avgrunden. Zey-So har varit här förut, men bara med föräldrarna som då ledde flocken till Kawazatri, nu gick hon på samma stig men åt det andra hållet. Trots att många år har gått så mindes hon vägen klart och tydligt. Zey-So stod nu på en klippa och beundrade soluppgången, vacker och färgglad, sådan kunde man inte se i Byomi, träden var i vägen.

Fienden hade börjat sin dag. Solens strålar spred sig över himlen. Men Sköll var inte närvarande. Han låg och tryckte i sin grotta. Solen var hans värsta fiende, han hatade den, han hatade den så mycket så att det gjorde ont. Men samtidigt fanns det ingenting han fruktade mer. Solen ville inget annat än att skada honom och han brukade kalla den den eviga fienden, han brukade svära och spotta åt den. Aldrig rörde han sig i ljuset. Det skulle förgöra honom. Ljuset hade redan rövat bort hans syn. Så där satt han, gömd i sin trygga grotta då han plötsligt hörde avlägsna ljud över sig. Någon klättrade på klippan över honom.

Det ryckte i mungipan på Sköll då han koncentrerade sig för att lyssna vidare, men varelsen där ute verkade stå stilla. "Sköll, vad ska vi göra?" Mumlade han osäkert och såg sig omkring som för att söka tröst hos någon som inte fanns. "Vad tror du, pucko? Vi kan inte gå ut i ljuset." Morrade han tillbaka och pep sedan förskräckt till, tänk om varelsen därute hade hört dem? Vad skulle hända då? Kanske kunde de äta upp den.

Nyfikenheten sägs ha berövat många katter livet men ännu fler karger. Zey-So hörde mystiska ljud som tycktes komma inifrån en av de många grottor som fanns i denna område av bergen. Fundersamt lyssnade hon och försökte avgöra vem som kunde vara där, hon hade jagat de små gnagare som fanns här och var ganska duktig på att kunna lokalisera de. Med smidig språng och hopp klättrade Zey-So ner från klippan hon stod på och kikade fundersamt in i grottans mörka gap. Karginnan brukade aldrig tänka så mycket på sina handlingar utan gjorde bara det som hon kände för tillfället, därför hejdade hon sig inte och gick rakt in i grottan, men klokt nog gjorde hon sig själv osynlig innan hon gick längre in. Vem vet vad som fanns där inne.

Prassel och det dova ljudet av smygande tassar fick Skölls seniga kropp att stelna till. Han kunde inte "se" någon varelse med hjälp av ekolodet, men däremot kunde han känna dess vittring och höra ljudet av dess hjärta. Vad var det som hade besökt deras grotta? En ande? En gud? Varför avslöjade inte ekolokaliseringen vad det var för varelse? Sköll väste osäkert och backade tills grottväggen tvingade honom att stanna. Tryckt mot väggen kröp han ihop och morrade dovt.

"Vem är du??" Viskade han vaksamt och spände kroppen i väntan på svar. Kanske gick främlingen att äta, Sköll var hungrig, men tänk om varelsen var farlig? Tänk om den ville äta upp dem? Vad skulle vi göra då?

Ljud som uppstod från Zey-So's steg och andetag ökade tack vare grottan så hela tiden såg hon sig omkring då det kändes som om någon andades morrade bakom henne.

"Vem är du??"

Trots att det var en viskning gjorde grottans eko det till en ondskefull väsning. Med ett tjut som fick hela grottan att skaka flög Zey-So bokstavligt talat ut ur grottan. Hon har aldrig förut rört sig i en sådan kosmisk fart. Hon stannade och andades ut bara när solljuset träffade henne och hon befann sig på ett säkert avstånd från öppningen.

Ett öronbedövande tjut genljöd genom grottan. Sköll pep förskräckt till och krafsade panikslaget mot grottväggen. Han var fast, fångad som ett bytesdjur. Skulle monstret hitta honom här var hans liv förbi. För vad kunde det annars vara än ett monster som lät så obehagligt. Sköll hade aldrig hört något liknande. Han kröp ihop till en liten benig boll, med den fuktiga grottväggen tryckt mot ryggen. Han väntade på det dödande hugget. Men det kom aldrig. Faktum var att luften var tyst och saknade vittring efter ett monster. Det ända han kunde höra var hans egna häftiga andhämtning och hjärtat som snabbt pumpade i bröstet. En vattendroppe rann nerför bergväggen, men ingenting tydde på att det var någonting farligt i närheten. Ändå låg Sköll kvar, som ett skadat djur på den våta marken. Där skulle han ligga tills skymningen kom och friade honom från hans osynliga bojor. Då kunde han fly denna plats och hitta sig en ny, trygg gotta utan läskiga ljud.

Som sagt, nyfikenhet som gränsade till vårdlösthet var alltid en skiljande drag hos karger. Zey-So gav sig några sekunder för att andas ut och reda ut tankarna innan hon vände sig mot grottan igen, denna gång med en vaksam blick. Varför följde inte monstret efter henne när hon flydde? Kanske var han inte så stark? Kanske såg han inte henne? Zey-So's kropp blev åter osynlig och med nästan ljudlösa steg började hon försiktigt, hukandes smyga sig in i grottan igen. Mörkret omringade henne genast och karginnan stannade för att spänt lyssna efter ljud, vilka som helst.

"Vem där?"

nästan mimade hon till mörkret. Grottan var tyst, tystnaden låg som en lock över sinnerna. Karginnan kände sig blind, instinktivt vände hon sin sida mot grottan, karger brukar alltid göra så, fienden blir skrämd av motståndarens storlek och karger har alltid en chans till en snabb flyktväg på detta sättet.

"Visa dig!"

ropade hon och ekot fångade hennes röst, hon hörde sin egna röst upprepas innan den dog ut.

"Vem där?"

Rösten lät inte som ett monster, eller? Sköll lyssnade spänt, han kunde höra någonting röra sig vid grottmynningen. Han höll andan. Hade saken där ute velat mörda honom så hade den väl redan gjort det?

"Visa dig." Beordrade rösten.

Nu var Sköll säker på att det inte var ett monster och han blev modigare. Sakta rörde han sig närmare djuret, han var noga med att smyga sig fram. Han ville inte röja sin position. Inte än. Han smög fram så långt han vågade innan ljuset blev för starkt för honom.

"Det är bara vi. Vi är snälla." Väste han med ett hest skratt. Han var inte längre rädd. Det fanns inga monster i grottan, det var han säker på. Men han kunde inte se någon annan heller, ekolokaliseringen avslöjade ingenting. Konstigt.

"Det är bara vi. Vi är snälla."

Ett väsande skratt avslutade meningen och åter igen fick kalla kårar att åter dansa på kargens rygg. Tänk att vandligt eko kan göra ljud så ondskefulla. Men som tur var så var detta inget monster där inne. Monster kunde inte tala, alla vet det.

Hon gick lite längre in i grottan och snart fick syn på en mörk, ihopkrupen smygande siluett. Hon sänkte huvudet och morrade dovt. "Stanna där. Vem är du? Varför är du gömd härinne?"

Osynligheten låg fortfarande över henne, hon tänkte inte visa sig fören hon var säker på att det inte var någon fara.
Varelsen verkade inte se henne och detta var perfekt.

"Stanna där. Vem är du? Varför är du gömd härinne?"

Så många frågor. Sköll blev snurrig.

"Vi är Sköll!" Fräste han och darrade till, för han kunde höra varelsen närma sig, men han kunde inte se den. Han tryckte sig närmare den fuktiga grottväggen. "Var skulle vi annars gömma oss?!?" Skrek han hest. Var varelsen dum i huvudet? Det var sol ute. Sol betydde smärta. Han lugnade ner sig lite och såg sig omkring. Fortfarande inte en skymt av varelsen.

"Vem är ni... och var är ni?" Han darrade på rösten, men han var inte längre lika rädd. Varelsen hade ju inte skadat honom än så länge iallafall.

"Vi är Sköll! Var skulle vi annars gömma oss?! Vem är ni... och var är ni?"

- Oh, ursäkta. Jag är här!

Zey-So lät sin kropp bli synlig för varelsen, hon var inte orolig längre, vargen lät mer skrämd än hon var och när hennes ögon har vant sig vid mörkret kunde hon skymta en tanig figur tät tryckt mot grottväggen. Bara en. Zey-so såg sig omkring, sa inte han de var fler här?

"Är du ensam här?"

Hon såg mot varelsen

Sköll ryckte till då han plötsligt kunde se den andra vargen i andra änden av grottan. Ekolodet avslöjade att det var en kattliknande varg och av rösten att döma var det en hona. Sköll vågade sig fram några steg och vädrade nyfiket åt honans håll.

"Nej, vi är aldrig ensamma." Viskade han med ett hest fnitter. "Sköll! Du skrämmer henne!" Att han alltid skulle vara så.. annorlunda. Hate. Eller var det Sköll? Han var inte säker längre. Ibland kände han sig så förvirrad. Blygt såg han bort mot den kattliknande varghonan. Han harklade sig och det ryckte i svansen på honom då han försiktigt tog ännu ett steg närmare varelsen. Det var inte ofta han fick talas vid med någon. Nyfikenheten var överväldigande.

"Vad heter du?" Han gjorde ett försök av att le vänligt, men det blev bara en grimas.

När vargen rörde sig mot henne spände hon sig något men han verkade vara fredlig och mer skrämd av henne än vad hon var av honom. Han vädrade mot henne och hon passade på att själv dra in luften för att memorisera doften. Fukten skapade en kvav nyans av det hela men annars inte så bedrövlig doft.

"Nej, vi är aldrig ensamma. Sköll! Du skrämmer henne!"

Zey-So såg sig omkring, lyssnade, vädrade men kunde inte finna något bevis på en till individ i grottan, vad menade han när han sa att han aldrig var ensam? Osäkert piskade hon till med svansen på sidan och såg åter mot varelsen, han måste vara lite på den galna sidan.

"Vad heter du?"

Han grimaserade åt henne och Zey-So kände hur hjärtat slog snabbare i bröstkorgen, detta gjorde henne arg då hon inte ansåg sig som lättskrämd. En bestämd rynka la sig på hennes panna när hon besvarade.

"Zey-So av Draugai. Vad heter du?"

Den prickiga vargen verkade förvirrad. Sköll förstod inte varför. Luktade han konstigt? Hade han fått någonting i pälsen? Han hade kanske inte varit så renlig av sig. Den senaste tiden hade varit omtumlande för den blinde vargen. Kanske hade han dålig andedräkt? Han hade levt på grodor den senaste veckan. Han slutade fundera då hon presenterade sig som Zey-So av Draugai.

"Vad är Draugai?" Han lade nyfiket huvudet på sned och fuktade de svarta läpparna. Han hade aldrig hört talas om Draugai innan. "Går det att äta?" Det hesa skrattet hördes återigen, men den här gången lät det mer som en hostning. Han var en motbjudande varelse, Sköll.

"Vi är Sköll...." Han tittade frågade på henne innan han fortsatte. "Av Sköll." Var det så man sa? Sköll var inte säker på om det blev rätt.

Zey-So log lite åt hannens ord när hon först trodde att det var ett skämt, sedan insåg hon att han frågade på full allvar och lite osäkert sa.

- Draugai är en flock..
Hennes öron riktades åt hannens håll, han sa "vi" och skiftade på tonläget, det kan bara betyda att han har någon psykisk störning. Zey-So har själv aldrig stött på sånt förut men har hört om dessa sjukdommar.

- Har du..ehm..
Hon skruvade lätt på sig och fortsatte
- Har ni varit här länge?

"En flock...." Sköll upprepade långsamt honans ord. Han hade hört talas om flockar. Vargar som levde tillsammans, delade mat och sovplats. Slogs och skövlade. Sköll tyckte de lät obehagliga. Varför skulle man dela mat och sovplats?? Det lät helt galet. "Vi gillar inte flockar." Konstaterade Sköll.

Sköll ignorerade honans rättelse och svarade istället så artigt han kunde. "Ja, vi har varit här sedan solen gick ner." Enligt den gråa hanen var det jätte lång tid. Fast honan kanske hade en annan uppfattning om saken.

"Kom du med mat till oss??" Ivrigt kastade sig Sköll fram emot den fläckiga honan. Kanske skulle hon tycka det var opassande, men var det verkligen relevant för Sköll? Han behövde väl inte bry sig om vad andra tyckte?

Zey-So tog försiktigt ett steg bakot i hopp om att hannen skulle följa henne och hon kunde då bättre se honom i ljuset. Inne i grottan var det ganska mörkt trots Zey-So's goda nattsyn.

"Inte? Varför inte?"
Hon såg på hannen, själv var hon en social varelse och leva ensam har alltid varit svårt för henne. Hon trivdes i sällskap och såg nu Byomi som sitt hem.

"Mat? Nej.. Men om du är hungrig kan vi gå ut och jaga, jag har sett spår från bergsgetter."

sa hon och tog yttligare ett steg bakot mot grottans öppning.

Sköll tittade förvirrat på honan. Varför de inte gillade flockar? Sköll hade ingen som helst aning. Han hade alltid trott flockar var något dåligt. Han hade aldrig gillat att vara bland andra vargar. Inte så många iallafall. Tanken på en flock skrämde honom.

"Flockar är inte bra." Svarade han bara och lade huvudet på sned och tittade på den prickiga honan med en stirrig blick. När han uppfattade honans andra förslag spärrade han skräckslaget upp ögonen och backade några steg. "Vi.. v-v-v-i går inte ut på dagen." Mumlade han och slog ner blicken. Han ryckte till och skrattade hest. "Solen är inte vår vän.. Och det är inte du heller." Han gav henne en ilsken blick innan han vände sig om och på hackiga, stela steg kröp längre in i grottan och rullade ihop sig till en boll.

Zey-So höjde förvånat på ögonbrynen när hannen först skrämt mumlade till henne att han inte går ut på dagen och sedan sdom om hela hans personlighet plötsligt ändrades skrattade och sa att varken solen eller hon själv var hans vän. Sedan vände han sig sonika om och gick längre in i grottan.

Hade Zey-So haft mer tid hade hon så klart försökt att få med sig hannen ut trots hans ord, eller kanske inte. Vem vet, kanske grottvargar inte kunde tåla solljus. Karginnan vände sig om och gick ut ur grottan, hon hade inte tid att stanna här och prata med en mentalt sjuk grottvarg, hennes flock väntade henne och hon skulle hem.

(avsluta?)

Sköll hörde inte ens hur honan gick ut ur grottan. Han var djupt insjunken i sina egna, förvirrade tankar.