Yanamore hade sannerligen sett till att skrämma bytesdjuren längre och längre bort från Lövskogens kärna. Blair sökte sig norrut, och fann snart att han nått Kaiwood. Vanligtvis skulle han vara aktsam, men han hade inte hört många rykten om Lykoris. Några sa att de bådade sin tid - andra sa att de ruttnade bort i Kaiwood. Oavsett var han inte rädd för konfrontationen. 
     Han hade tillslut fångat en hare. Efter att ha mumlat en tacksam bön hade han vänt tillbaka mot Lövskogen, men snart stannat mitt i steget. Valpar. Det luktade valpar och valplya. Dessutom låg en bekant lukt tung över omgivningen, och Blair bet hårdare i sin hare när han skyndade dit. 
     En tunn dimma ringlade sig runt en liten lya, och det var nog med indikation. Blair släppte haren, som föll i marken med en duns.
     "Nomë?"

Nomë befann sig precis innanför lyans öppning, vilket förmodligen var anledningen till att hon lyckades uppfatta den låga dunsen och rösten som uttalade hennes namn. En kall våg av överraskning sköljde över henne. Vad gör han här? Var det en slump, eller hade han sökt upp henne? Kanske hade han nyheter om Molok. Eller inte. 
    Hon skyndade sig snabbt ut och där var han, mycket riktigt, i egen hög person. Det kändes lite konstigt att se honom; det var så länge sedan hon senast hade pratat med honom, långt innan valparna. Det var nästan som ett annat liv. 
    "Blair", hälsade hon med lätt tonfall för att dölja nervositeten som börjat krypa under huden. Ett mjukt, retsamt leende drog i mungiporna när hon stannade och nickade åt haren vid hans tassar. 
    "Jag ser att du har tagit med dig middag åt oss. Så omtänksamt av dig."

Det var konstigt att se henne där - samtidigt som Nomë passade perfekt in i Kaiwood. Här verkade dimman komma sig naturligt, som om hon inte ens behövde jobba för den. Blair mötte hennes blick, och sneglade ner på haren. Han invände inte, utan kastade den bara mot lyan där den landade med en duns. Han tyckte sig möta blickar inifrån lyan, men det var svårt att avgöra i dunklet.
     "Naturligtvis", Blair vände tillbaka blicken till henne. "Eh- är det dem?" Det borde vara dem - han hade svårt att koppla ihop ordet oss till något annat. "Hur mår dem? Ni?"

Nomë vred på huvudet och fick syn på de små inne i lyans dunkel, storögda och tysta. När hon återigen vände blicken mot Blair var det med ett leende som för en gångs skull tycktes nå ögonen. Nomë svepte till med svansen i en rörelse som rörde om i den tunna dimman som flöt runt benen på henne. 
   "Vi mår bra. Du, däremot, borde kanske skära ner lite på ditt ärrsamlande. Snart lär du väl inte ha något ansikte kvar." Hon lyfte sarkastiskt på ena ögonbrynet och såg menande på ärren i hans ansikte, men väntade inte länge på svar innan hon fortsatte. 
   "Men kom, du måste ju träffa dem." Hon vände sig om och nickade åt honom att följa med till lyan. På vägen stannade hon till för att snappa åt sig haren han kastat ifrån sig tidigare. Den hade med största sannolikhet inte varit avsedd för henne och valparna — det verkade inte som om han varit beredd att hitta henne och valparna här — men hon tänkte inte ha några skuldkänslor över att äta upp hans middag. Det var en småsak. Gudarna visste att hon gladeligen skulle fånga hundra harar åt honom i gengäld, bara hon fick vila ikväll.

Blair log torrt. Hon hade en poäng, men snart skulle inte ett till ärr spela någon roll. Det blev bara en i mängden.
     "Men kom, du måste ju träffa dem." Blair följde tveksamt efter. Han ogillade inte valpar direkt, men han var inte heller superförtjust i dem. Oftast höll han sitt avstånd, men nu handlade det ju faktiskt om hans brorsbarn.
     Varsamt stack Blair bara in sitt huvud för att inte verka hotfullt. Deras utseenden högg honom i hjärtat nästan direkt. En valp hade, förutom den lockiga pälsen, exakt samma utseende som Molok. Han sneglade runt, och mötte en tvåfärgad, rosa blick. Minnen av Yrjö som han begravt seglade upp till ytan, och Blair rynkade på pannan. Valpen blängde tillbaka, och han skyndade sig att mjuka ut sina ansiktsdrag.
     "Öh, hej", sa han försiktigt. "Jag är Blair. Det finns en hare till er nu." Mat borde vara ett säkert kort att vinna förtroende. Han sneglade på Nomë. 
     "Det är verkligen era valpar", mumlade han.

Det är verkligen era valpar. 
    Hon höll tillbaka det spydiga svar som först dykt upp i huvudet — skulle jag ha kidnappat dem? — och log bara svagt med blicken fäst vid de små. I dem fanns hennes och Moloks spegelbilder — till och med Yrjös. Kanske var båda två förlorade för henne nu, men hon hade i alla fall valparna. Något slags tröst var det väl ändå. Något att hålla fast vid. Hon behövde det sannerligen. 
    "Så, här har vi den", mumlade Nomë och släppte haren framför dem. "Blair", fortsatte hon sedan och såg kort på honom, "är er farbror." Ett litet roat ljud undslapp henne. "Jag vet att han kan se lite konstig ut, men ni behöver inte vara rädda."

Utan att vika undan mötte valparna hans blick. Det fanns något fientligt nyfiket hos dem alla - även om de var små nog att inte riktigt förstå det själv.
     "Nä", fyllde han i. "Ni skulle sett björnen efter att jag var färdig med den. Vet ni vad en björn är?" Han slog sig ner vid lyans öppning och log. "Inte? Tänk er det allra farligaste djuret i världen. Farligare än en varg. Och där stod jag, ensam-"
     Blair stannade flera timmar. När han slutligen begav sig mot Yanamore var det med ett tydligt löfte om att komma tillbaka. Snart.

[Avslutat!]