HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorWikiKartaFlockarLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Killing time [Blair]
Idag på 15:35 av Figaro

» Som vore vi vinden [Saghani]
Idag på 15:25 av Figaro

» Adfectus superi [Naberius, Varya]
Igår på 21:07 av Aurora

» ~ Om Norspiret ~
Igår på 20:29 av Admin

» Han som åtrår [Aurora]
Igår på 19:16 av Aurora

» Vem vill du vara [Varya]
Igår på 19:00 av Varya

» En extraordinär berättelse [Giv-valpar]
Igår på 15:54 av Varya

» Spiraler av trä[P]
Igår på 13:52 av Aurora

» Frostade avtryck [P]
Igår på 12:30 av Aurora

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Selva

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
EVENT - Känn jordens andetag (Västkusten)
tis 08 jan 2019, 21:00 av Admin
En prompt har triggrat ett mindre event som drabbar hela Numooris västkust. En kraftig jordbävning skakar sent på kvällen hela västkusten, och skalvet går att känna långt in på fastlandet även på andra sidan bergskedjan. Skalvet varar i flera minuter, och är starkt nog att orsaka stora svallvågor, jordskred, öppna djupa fåror i bergen, och välta träd i de närliggande skogsområdena.

Läs rollspelet som startade …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Gott Nytt 2019 Numoori!
mån 07 jan 2019, 22:12 av Yargol
Gott nytt år allesammans!

En vecka in i 2019 och Numoori startar starkt! 2018 var ett lite långsamt Numoori-år för många av oss, men trots det så kämpar vi på. Mellan nya officiella platser, gamla tempel, en helt ny infosida, zombiejägare och flera nya medlemmar från olika håll i världen, så har det sakta börjat sjuda i flockarna och spänningen stiger runtom i landet när rollspelspromptarna tar fart.


En större nyhet …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




Dela | 
 

 När dimman lättar

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Lotus
Ninjavarg av Kiga
Lotus

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: När dimman lättar   lör 08 dec 2018, 02:54

[Reserverad för Figaro.]

Norrut hade han rört sig. Efter att ha undkommit den
mystiska vargen som inte alls hade verkat ha några goda avsikter hade Lotus satt kurs norrut. Varför visste han inte riktigt, men han önskade att det skulle vara den snabbaste vägen bort från denna ödsliga slätt där dimman låg tät och där luften doftade av något som nästintill gav honom kalla kårar.
Många gånger hade han ifrågasatt sitt val att lämna familjen. Han hade klandrat sig själv, kallat sig dum, och han kände sig inte alls lika stolt och självsäker som när han hade tagit sina första steg bort från modern och syskonen. Men att vända var inget alternativ. Även om världen hade varit allt annat än snäll mot honom tänkte han inte ge upp. Han hade klarat sig hittills, och han skulle klara sig ännu längre. Trots att självsäkerheten hade trampats ihop ordentligt hos den unga ninjan brann fortfarande beslutsamhetens låga starkt inom honom.
Dessutom hade han ju lovat dem, lovat Lazuli, att nästa gång de sågs skulle han ha med sig historier från hela världen. Lotus ville så gärna hålla det löftet, och därför travade han vidare trots att han egentligen skulle vilja återvända till sitt hem.

Omedveten om att han närmade sig gränsen till Ötamon noterade Lotus att dimman verkade lätta omkring honom. Luften blev på något vis klarare och obehaget var inte längre lika starkt. Det verkade ljusare. Fortfarande var luften fuktig omkring honom, och sikten var skymd, men ändå sköljde en lättnad över honom. Det verkade som att han var på väg ut från den här hemska slätten.
Säkerligen skulle turen vända, säkerligen skulle han nu få uppleva det vackra som världen hade att erbjuda honom, det han sökte på sin färd.
Och ett litet leende gled över hans läppar.
Nu skulle det vända.

Men han hade inte mer än hunnit tänka den tanken, så var det plötsligt något som sade honom att han inte längre var ensam. Det var inte en doft, inte ett ljud, utan mer en känsla som fick honom att stanna upp och vädra i luften. Vaksamt spanade han genom dimman som låg omkring honom, försökte lokalisera en rörelse av något slag.
Där!
Han höll blicken fäst på stället där han sett något. Men inget mer rörde sig. Efter att många ögonblick förflutet ruskade Lotus lätt på huvudet. Kanske han inbillade sig. Detta var ju nästan löjligt. Han kunde inte lokalisera någon i närheten, och han drog snabbt slutsaten att hans sinnen måste ha spelat honom ett spratt.
Så han fortsatte röra sig framåt. Nu mer vaksamt än tidigare.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

Figaro

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: När dimman lättar   sön 09 dec 2018, 11:58

Han hade lämnat den vita tiken så fort han fått chansen, helt enkelt smugit ut ur hennes lya medan hon sov. Han brydde sig inte om varför hon tagit på sig uppdraget att rädda honom, brydde sig inte om ifall han motarbetade henne, brydde sig faktiskt inte om henne överhuvudtaget. Så han övergav henne trots att det förmodligen var helt hennes förtjänst — eller kanske hennes fel — att han var i livet, för han behövde henne inte. Han var försvagad av giftet som stadigt infekterade honom mer och mer, och förlusten av ena ögat gjorde inte mycket för att hjälpa situationen, men han levde. Det verkade som om han skulle fortsätta göra det ett tag framöver. Han kände ingenting inför tanken, varken lättnad eller uppgivenhet. Han var tom på insidan, lika tom som hålet där hans öga suttit. Urholkad, på ett sätt. Han såg förmodligen förfärlig ut, med matt och glanslös päls som luktade svagt av blod, en mager och knotig kropp, och så den tomma, stirrande ögonhålan. Det andra ögat lyste fortfarande relativt starkt i grönt, en giftgrön lykta i dimman. Han såg förmodligen förfärlig ut, men han brydde sig inte. 
    Figaro rörde sig långsamt genom dimman, som nu började lätta och han kunde urskilja konturer i omgiven. Luften kändes tjock och fuktig att andas, och den luktade lite unket — men plötsligt kände han en annan lukt, som otvivelaktigt tillhörde en annan varg. Han stannade mitt i ett steg, spanade runt omkring sig, fortsatte sedan. Lukten blev starkare. Antingen var det han som närmade sig dess källa, eller så var det främlingen som gick närmare honom, eller så närmade sig båda varandra. Oavsett skulle deras vägar mötas. 
    Det gjorde de också, snabbare än han väntat sig. I ögonvrån uppfattade han en rörelse, men den försvann snabbt och det hände inget mer. Ändå visste han att främlingen var nära. 
    “Du som vandrar i dimman”, väste Figaro ut i tystnaden. Rösten lät något hes och sprucken, men man kunde fortfarande höra spår av den mjuka, melodiska, nästan hypnotiska röst han en gång besuttit. “Var är du?” 
    I nästan samma ögonblick gled dimridåerna undan lite och han fick syn på en varg ett par meter bort. Det ryckte i mungipan en gång innan han började gå närmare främlingen, nästan ljudlöst tack vare karg-arvet. Inte början på ett leende, men nästan. “Där är du.”
Till överst på sidan Gå ner
Lotus
Ninjavarg av Kiga
Lotus

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: När dimman lättar   mån 31 dec 2018, 12:37

Den hesa, viskande rösten hade nästan passerat hans öron, men ändå fick den honom att frysa till. Och bara ögonblick senare fastnade hans ögon på en främmande gestalt som vandrade rakt emot honom. En kall kåre kröp längs ryggraden och han svalde, drog ett djupt andetag, samlade mod nog för att lyckas stå stilla och möta den andre.
Det var en ljus varg som skred fram genom dimman, med gröna ögon som tycktes lysa. Lotus ville backa undan, men han hindrade rörelsen. 
"Vem där?" frågade han och kände en lätt förvåning över hur stadig hans röst lät. Han kände sig inte alls lika trygg. Inte efter den skrämmande vargen han mött för några dagar sedan.
Han hoppades att detta var en vänlig själ, någon som kanske kunde hjälpa honom ut från denna mörka plats som han råkat hamna på. I bästa fall var det så. I värsta fall...
Nej, han ville inte tänka på det värsta fallet.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

Figaro

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: När dimman lättar   tis 01 jan 2019, 19:18

Det var svårt att se i dimman, som lade sig som ett tjockt och kvävande täcke över allting, men ju närmare han kom, desto tydligare såg han främlingen. Mindre än han, gick i gula, bruna och svarta nyanser. Inget hot, men Figaro visste bättre än att räkna bort vargar innan de fått en chans att hävda sig. Han stannade kanske en och en halv meter ifrån den främmande hanen. Kroppsspråket var varken hotande eller inbjudande, huvudet varken sänkt eller höjt. Vem där?
   “Bara jag”, sa Figaro, och rösten sprack lite på slutet. Han såg inte bara ut som skit, han lät som skit också. Irriterat rynkade han pannan åt sig själv. “Mitt namn är Figaro.” Han tippade huvudet lite lätt på sned och tillade: “Vem är du själv?”
   Luften var rå och tung att andas, och kylan och fukten kämpade för att komma in mellan hårstråna i den grå pälsen. Han frös inte. Frös väldigt sällan nuförtiden. Faktum var att han inte kände särskilt mycket alls längre, varken kyla, värme eller väta, eller åtminstone mindre än han brukade. Kanske var det hans känselnerver som hade fått en chock av den intensiva smärtan när han blev biten, och en del av dem hade helt enkelt lagt av. Så kunde det vara. Han kände inte för att fundera över ämnet ytterligare. Inom honom fanns nu knappt några känslor, en enorm skillnad mot hans känsloutbrott vid andra tillfällen. Hans humör hade alltid skiftat mellan extrema höjder och djupa dalar, men efter mötet med tiken hade det förvärrats. Det hade funnits tillfällen, för inte alls länge sedan, då han brunnit av ilska, hat, självgodhet, vilja att döda. Men känslorna svalnade lika snabbt som de blossade upp. På samma sätt var han nu helt tom. Han var ihålig.
   Hyperaktiviteten som präglat honom under en längre tid tycktes ha lämnat honom nu, och tassarna var planterade i marken med de svarta, krokiga klorna som spretade vilt. Han stod mycket stilla, men han hade ingen aning om när nästa energikick skulle inträffa. Och kanske var denna stillhet i själva verket inte bättre än hyperaktiviteten? Det dolde sig en hel del under skinnet på den grå, och sättet han stod på förde tankarna till en jägare som ljudlöst bedömer ett offer. Kanske var stillheten värre än dess motsats. Det kunde man aldrig veta.

[ Märkligt inlägg, men men x) ]
Till överst på sidan Gå ner
Lotus
Ninjavarg av Kiga
Lotus

Spelas av : Emmsa

InläggRubrik: Sv: När dimman lättar   lör 12 jan 2019, 16:44

Det var något som kändes udda med den främmande vargen som uppenbarat sig genom dimman. Hanen såg sliten ut, härjad, som om han hade genomlevt något som han knappt hade klarat sig undan. Sedan var det den stela hållningen, den nästan trasiga rösten.... Något kändes bara fel. 
Lotus , fortfarande skärrad från det möte han tidigare haft på denna slätt, vägrade släppa den andre med blicken. Vaksamt stod han på sin plats, osäker på hur han skulle fortskrida. Men den andre verkade inte hotfull, inte för tillfället. Och att vända kändes inte som det smartaste valet. Däremot höll Lotus koll på varenda liten rörelse som den andra gjorde, beredd på det värsta.
Men den andre presenterade sig i alla fall, och det kändes åtminstone bra när Lotus fick ett namn till ansiktet han nu stod mitt emot.
"Jag är Lotus." Han tystnade, tvekade. Borde han säga något mer? "Vad har fört dig hit?"
Det verkade vara en vettig fråga. Lotus hade då aldrig valt att vandra över detta område ifall han visste hur det var. Han kunde inte förstå hur någon skulle medvetet söka sig hit.
Till överst på sidan Gå ner
Figaro

Figaro

Spelas av : Zee

InläggRubrik: Sv: När dimman lättar   ons 16 jan 2019, 18:30

Lotus. Figaro betraktade främlingen, kopplade ihop ansikte och namn. Det var alltid bra att känna till folks namn. Men det vore lögn att säga att namn spelade lika stor roll för honom nu som förut — han hade fått andra prioriteringar, helt enkelt. Andra saker att tänka på. Den andre verkade vara på sin vakt, och Figaro slöt ögat samtidigt som han lät tungan smita ut mellan läpparna och fukta nosen när nästa fråga kom. Vad har fört dig hit? Det var en mycket bra fråga. Han öppnade ögat igen. 
    “Många saker”, svarade han. “Ett mål. Slumpen. Ödet. Gudarnas vilja. Mina tassar. Många saker har fört mig hit, och många saker kommer att föra mig härifrån.” Det stämde för så många saker, när man tänkte efter. Han var en produkt av så många händelser, sammanträffandens skapelse, resultatet av oändliga misstag. Men han lärde sig av sina misstag. Det var åtminstone en sak som ingen kunde beskylla honom för; att vara enkelspårig. 
    Den långa, kattlika svansen snärtade till en gång bakom honom och han tog ett steg närmare Lotus med ett outgrundligt ansiktsuttryck. “Vad gör du själv här? Det kan vara dumt att vandra i dimma, vet du. Den här slätten är full av varelser, många av dem otrevligare än jag.” Rösten hans var sprucken och väsande men märkligt melodisk, och tillsammans med det stirrande gröna ögat gav han ett närmast hypnotiskt intryck, särskilt när han lät den kattaktiga svansen långsamt röra sig i en åtta bakom honom. Han valde en mer lättsam och undrande ton när han vred bort huvudet från Lotus för att låta blicken vandra omkring i dimman. “Är du vilse?”
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: När dimman lättar   

Till överst på sidan Gå ner
 
När dimman lättar
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Azhekaslätten :: Azhekaslätten-
Hoppa till: