Det var visserligen tidigt på morgonen, men så här lång tid trodde hon genuint inte att det skulle ta för Jodano att visa sig. Nephania suckade ljudligt ännu en gång. Hon lade sig ner för att syna en av glasburkarna intill henne för säkert miljonte gången. Med tanke på vad de skulle innehålla var det av yttersta vikt att de höll, och att korken inte släppte ut innehållet. Släpande steg gjorde sig hörda, följda av mer vakna sådana. Försiktigt, för att inte råka knuffa omkull något av glasen, satte hon sig upp och höjde blicken. 
    "Där är du! Vad i hela världen tog sån tid?" Bakom honom rörde sig en bekant skepnad, och ett leende spred sig över hennes läppar. "Maksim! Ska du också följa med?"
Han nickade kort åt hennes ord.
    "Så bra, så bra! Ju fler desto roligare! Jag vet inte om Grendel berättade vart vi ska?" Hon möttes av förvirrade blickar. Så himla typiskt Grendel. "Tydligen inte. Vi ska i alla fall till Tvillingklipporna. Och hämta lite delar av levande döda."
Ett leende klädde de mörka läpparna och hon nickade menande mot fyra, 15 cm höga glasburkar. De var uppdelade i par, med en läderrem mellan sig för att enkelt kunna bära dem över ryggen.
    "Jag tänker att jag tar ett par, så får någon av er ta det andra paret. Och jag har supernoga kollat så att burkarna är lufttäta. Ingenting kommer varken in eller ut. Frågor?"

Maksims planer om att söka upp sin mor hade ändrats när han på väg till lyan stött på Jodano. Efter ett kort samtal hade han bestämt sig för att följa med, och kort därefter mötte dem upp Nephania. Maksim visste inte vad han gav sig in på, men det spelade ingen roll. Han behövde komma bort, för än kunde han inte se Varya i ögonen efter det han sagt till henne natten innan.
    Fundersamt såg han på henne. Delar av levande döda? Maksim visste inte vad det innebär. Nåväl, tids nog skulle han nog förstå vad det handlade om och han nickade för att visa att han var redo att ge sig av. Blicken vändes därefter till Jodano, väntade på att han skulle ta de resterande glasburkarna, men utan någon större respons. Maksim suckade och trädde försiktigt på sig läderremen. Han ville inte riskera att ha sönder något, inte när dem lät honom följa med på en utflykt likt denna.

Jodano gick Nephania till mötes med släpande steg, rösten raspigt sömndrucken. "Äh, ingen är gjord för att vara vaken den här tiden. Speciellt inte efter natten jag just haft." Han nickade menande åt Maksim. "Men den här verkar nog exalterad för oss båda."
    Han hade inte sovit särskilt mycket. Knappt alls efter en sen natt med slummen, där drickat flödat och skvallret desto mer. Han mindes vagt Gehennas förklaring till varför han skulle hänga med på det här. Något om att han faktiskt kunde komma till användning. Som om han var någon jädrans ambassadör. Det var ändå inte som att han hade något val. Gehenna bet hårdare än Varya.
    Han studerade Maksim med ett roat uttryck under tiden han justerade burkarna över ryggen. "Vi ska hämta delar mer ruttna än solhärsket späck, grabben. Vi pratar maskar, larver, dallriga delar - hela köret", förklarade han. "Inget att oroa sig för. De odöda skiljer sig inte mycket från din mamma. Luktar lite mer bara. Och fulare." Han skrattade samtidigt som han föreställde sig Varyas reaktion om hon varit närvarande.

    "Men Jodano!" utbrast hon med ett illa dolt leende. "Tänk om hon hörde dig säga sådär!"
Av respekt för Maksim skrattade hon inte rakt ut åt hans ord, som hon annars skulle ha gjort, men hon kunde samtidigt inte låta bli att finna dem underhållande. Han hade ju inte direkt fel.
    "Men ja," Nephania såg återigen mot den yngre av de två hanarna. "Vi ska på det stora hela till Snöstrand och hämta ruttet kött."
    "Nej," sade hon bestämt och vände sig i en svepande rörelse om. Hon kastade en kort blick över ryggen. "Vi har stått här länge nog. Dags att ge sig av! Vi har ytterligare någon att plocka upp vid utkanten av Civitas också."

Maksim ville ge Jodano en missnöjd min över kommentaren han uttalat om Varya. Han tyckte inte om att skämta över det faktum att hans mor inte var levande på samma sätt som han och de flesta andra var. Men eftersom de bråkat valde han att skratta istället. Ljudet som lämnade honom var inte valpigt och skämtsamt, utan snarare kallt och rått.
    Nephanias röst bröt den korta tystnaden som lagt sig, och Maksim nickade till svars. Han var tvungen att erkänna att uppdraget lät intressant, och att komma bort från Civitas var aldrig fel.
    “Vem är det mer som ska följa med oss?”, frågade han samtidigt som han började att gå tätt efter Nephania som ledde vägen.

    "En..." hon avbröt sig med ett lätt fundersamt hummande. "Vän är väl att ta i, men en gammal bekant från Qu. Jag vet inte om namnet Yargol säger er något, men han har visst gjort ett namn för sig i Civitas som helare sedan tempelattacken."
    Hade det inte varit för det faktum att hon träffat honom under namnet 'helaren' hade hon aldrig trott det varit sant. Inte för att Yargol var inkompetent, tvärtom, men han var så tjurig. En riktigt grinig gubbe.
    "Ta inte åt er om han är barsk. Det är bara sån han är. Mot alla."
Även om hon aldrig tyckt om honom så kunde hon inte förneka att han var oerhört fördelaktig att jobba med ibland. Ironiskt nog var han en av de få vargar hon kunde ha givande, anatomiska konversationer med.

Jodano himlade med ögonen åt Nephanias entusiasm men var alldeles för trött för att kommentera den. Hon var så... pigg och redo på det här att det nästan var äckligt. Han ville ha vad än hon druckit till frukost, som uppenbarligen fått henne på sådant sTrÅlAnDe humör.
    När hon och Maksim traskade i väg höll han sig medvetet en bit bakom. På så sätt kunde han kanske vila ögonen och ta sig en tupplur utan att de märkte. Jodano höll dock öronen öppna, lyssnandes till konversationen som ägde rum framför. De skulle möta upp en till fjant? Han höll sig från att sucka. Nu förstod han varför Gehenna hållit uppdragsbeskrivningen vag.
    "Aldrig hört. Måste vara himla känd den där Yarboll." Om världsvana Jodano inte hört om denne helare, var han mest troligt inget att hänga i granen. Han kvävde en gäspning när Nephania rättade honom utan någon ytterligare kommentar. Jaha, okej. Yargol, var det visst.
  "Yargol, Schmargol", fnös han. "Han verkar som en riktigt trevlig typ. Jag har ett blåmärke på min högra skinka, tror ni det är något han hade kunnat titta på?"

[herpderp supersent svar men ]
 
Det tog längre tid för Nephania och hennes följe att dyka upp än vad Yargol kanske hoppats på. De hade enats om att ge sig av så tidigt som möjligt för att få det hela överstökat, och Nephania brukade vara punktlig, men han visste inte varför han antagit att hennes riffraff av kumpaner också skulle vara det. Nåväl. Det var fortfarande tidig morgon när han äntligen skymtade den gyllengula stäppvargen bland vargarna som rörde sig i närheten av den östra porten. Han stod själv och väntade intill portöppningen, i sällskap av en av Civitas portvakter som tacksamt kunnat föra konversation med sig själv utan att kräva mer input från honom än enstaka, korta bejakande grymtanden som indikerade att han åtminstone lyssnade lite.
     "Ser ut som det är dags för mig att ge mig av." Yargol reste sig tungt från där han suttit och nickade kort till cestron vid sin sida, som tog hinten och önskade honom lycka på färden. Med ett kort tack lämnade han honom för att istället möta upp Nephania och hennes följe.
     "Nephania", hälsade Yargol när hon stannade framför honom. Han mötte kort hennes ögon, men lät sedan blicken svepa över de två hanarna hon hade med sig. "Och dina vänner, gissar jag." Den ena av följeslagarna var en kraftig, svart och rödvit yngling med utstickande blek nos. Den andra en mörkt lila och grön lawar. De var mindre än Yargol, men ungefär jämna i höjd med varandra, om han inte räknade den uppenbara lawarens bjärta mankam. Han såg tillbaks på Nephania igen, och fortsatte med en torr ton som tydligt indikerade att han tyckte de tagit tillräckligt med tid på sig redan.
     "Inget glömt?" Yargol bar själv en kraftig sele, delvis dold under de långa fjädrarna, med förnödenheter för att gruppen förhoppningsvis inte skulle behöva göra några längre uppehåll längs vägen utifall att deras jaktlycka inte var med dem.

Den korta promenaden till Civitas östra port var en händelselös sådan. En som inte krävde särskilt mycket från Jodano utöver några få kommentarer här och var. Det passade honom bra, så här tidigt på morgonen. Trängseln skingrade sig ju längre ut från kärnan de kom, och det dröjde inte länge förrän trion mötte upp den de sökte. Nephania stannade med Maksim vid sin sida, Jodano snett bakom sig. Han skakade av sig den sista av sömnen som fortfarande hängde över honom och vilade en första blick på helaren, ett svalt intresse målat över hans ansikte.
    Det var inte vad Jodano väntat sig. Inte alls. Hans ögon drogs direkt till de bjärta fjädrarna i den stora hanens nacke, vidare till de många ärr som klädde honom. En helare som inte – Jodanos blick vandrade – brydde sig om att läka sina egna skador? Eller så kanske han inte ville. Eller kunde. Den tanken roade honom, och han fnös fram ett kort skratt som tycktes gå obemärkt förbi de andra. Det ryckte roat i hans mungipor. Han kände sig imponerad så väl som överraskad. Inte illa. Nephania kunde tydligen välja dem, trots allt. Bra för henne – och honom. Han såg betydligt mycket mer fram emot hela den där resan nu när han hade någon att titta på.
    Med Nephania och Yargol i spetsen gav sig sällskapet av men Jodano var inte sen med att hugga tag i Maksim som fortfarande höll sig några steg bakom. Han gav ynglingen en knuff i sidan. "Kolla in bjässen", viskade han och vickade på ögonbrynen. "Påminn mig att tacka Gehenna för ögongodiset när vi är tillbaka." Det här uppdraget skulle nog inte bli så tradigt som han först trott.
    Han travade upp till Nephanias lediga sida och stal ytterligare en blick åt Yargols håll, omedveten om att Nephania redan verkade ha synat hans intentioner. Det bästa hade varit att hålla truten ett tag. Låta charmen sköta sitt men Jodano kände sig tvungen att påpeka det uppenbara innan han kunde fortsätta. "Wow, du är s t o r", kastade han ur sig med dramatiskt vidgade ögon. Och det var ju sant. "Enorm. Som en jäkla björn. Och de där ärren... måste ha tagit en hel del möten innan någon vågade sig på att bli helad av dig hehe—OOF."
    En hård spark i sidan fick honom att komma av sig och Jodano grimaserade genom sammanbitna tänder. Förbaskade lilla— han blängde på Nephania och de båda mötte varandra med varnande blickar. Det var en kort kamp Jodano snabbt fick se sig besegrad i, men inte utan att en missnöjd morrning lämnade honom. Han himlade med ögonen. "Ursäkta. Damen här tycker jag är ohyfsad, men vi båda vet ju att du inte tar illa upp, eller hur? Det är ju sanningen trots allt, visst Makke?" Maksim gav honom inget vidare medhåll och Jodano ryckte avfärdande på axlarna när han riktade blicken framåt. "Se det som en komplimang. Det hade jag gjort."