HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Början på mitt äventyr (P)
Idag på 8:58 pm av Cerin

» How the tables have turned [Corson]
Idag på 6:05 pm av Corson

» Inte vet jag
Idag på 10:52 am av Ronia

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 1:15 am av Culpa

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Igår på 3:22 pm av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Igår på 2:59 pm av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Igår på 2:26 pm av Zaron

» Fågelsång
Igår på 10:42 am av Lazuli

» Sökandet efter frid
Igår på 3:46 am av Niara

Vem är online
Totalt 8 användare online :: 3 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Corson, Even, Gråsvans

Flest användare online samtidigt: 70, den tor feb 09, 2017 9:30 pm
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor sep 14, 2017 2:15 am av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön feb 19, 2017 2:32 pm av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Bara början

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Damon
Ledare
avatar

Spelas av : Mikkis

InläggRubrik: Bara början   ons jan 02, 2013 8:33 pm

[privat Mivria]

Livet saknade helt plötsligt sin mening. I så många år hade han drömt om den dagen, längtat och suktat efter sin rättvisa. Nu då? Det var över.

Kylan spred sig kring hans breda tassar då han korsade reviret. Röster från det förgångna spelades upp i hans huvud, men på något sätt kändes det inte som om dom anklagade honom. Nej, dom tackade honom. De hade fått sin frid nu. Så många själar hade BloodBlossom slukat.
Det var stunden han hade förberett sig inför.

Öronen la sig mot den rufsiga nacken och den mörka blicken sökte efter någon. Gammalt blod och tovor låg kvar i hans svarta päls, även om det hade vart ett bra tag sen han stått på krigsfältet med sin skapare.

Han hade gett sig av direkt efter kriget och varit borta sen dess. Dräpt det monster som en gång tränat honom.
Kanske trodde Mivria att han aldrig mer skulle återvända - då det hade vart hans plan ifrån början. Men nu var han här.
Qu hade gett honom sitt förtroende, tagit emot honom med öppna armar då inga andra ville veta av honom. Damon var helt klart skyldig till att återvända.

Mungipan drogs försiktigt upp då han skymtade den mörka tiken som närmade sig. Hans ledarinna. Någon han skulle kunna ge livet för.
- Jag är hemma nu.
Även om det bara var tillfälligt så ville han ta tag i det. Han ville höra vad hon hade att säga. Mivria var en utav det få som faktiskt visste hur Damon fungerade helt och hållet, hon kände nog även till att han inte skulle kunna hålla en lovad fred med en fientlig flock. Inte i det långa loppet.<
Sjönk någon i hans ögon så skulle han sjunka lägre. Han var en sökare.
En borta. Ännu flera kvar.
Mivria skulle förstå vad han menade.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: Bara början   mån jan 21, 2013 12:43 pm

Mivria visste att han skulle komma, hon hade hört Duraneir viska till henne om nätterna att han var på väg tillbaka, vandrade hem till Qu. Mivria visste dock att det inte var en självklarhet, och visste att han hade kunnat ändra sig, vänt om, för att aldrig komma tillbaka igen. Men hon litade på honom. Liksom henne, så bar han på mörker. Men han bar också på en själ av guld och hade ett hjärta av empati och kärlek för sina fränder. Det fanns där även om han själv kanske inte visste om det alltid, eller hade svårt att se det själv.

Damon kom med blod. Det var något i hans utstrålning som sade det.
- "Välkommen." Sa hon bara kort. Ett leende kunde ses i hennes ansikte, men det var också fyllt med allvar. Det här var ingen lek längre. Det hade mycket att tala om. Det var mycket som skulle ändras.
- "Jag är glad att du är tillbaka, vi har mycket att tala om."

- "Berätta, var din vandring lyckosam?" Hon var inte säker på om han hade för avsikt att berätta vad han hade gjort på sin vandring. Han fick själv avgöra vad han ville berätta och inte.




_________________
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar

Spelas av : Mikkis

InläggRubrik: Sv: Bara början   lör jan 26, 2013 12:21 am

Han stod orörlig för ett tag, tog in orden hon sade och kunde till slut tvinga sig själv till att göra en svag gest. Slöt ögonen för två sekunder för att istället behöva öppna munnen och säga det simpla ordet; ja.
Det fanns mycket att säga, men ändå inte.

Blicken mörknade då hon ställde frågan. Tänderna pressades hårt samman och hela käken spände sig. Det kändes lite som om något inom honom satte stopp för hans tankar som skulle kunna komma att bli ord.
- Heh, lyckosam..
Lyckades han mumla fram och blicken var fortfarande fäst vid Mivria framför honom.
- Jag har inget att dölja.
Han sade den meningen snabbt, kanske talade han till sig själv. Försökte övertala sig själv till att berätta. Om hon nu ville veta.

- Du visste nog precis som jag, att det inte skulle hålla allt för länge. Du vet hur gärna jag ville slita halsen av henne, trots dennes spel att framstå som undergiven. Löften är bara ord, ord som glöms bort med tiden. Men dess handling, handlingen.. vad vi gör.. det blir varken ogjort eller glömt.
Hon hade ju slutat fred med dem. Men varför? För att finna denna frid alla tjatade om gällde det att bli av med mörkret. Så många chanser, så många år.. Dom skulle aldrig ändra sig.
Damon rätade på sig, tycktes nästan bära huvudet högre än vad Mivria gjorde just denna sekund. Men inte för att vara oartig eller anse henne vara underlägsen honom.. Men han var stolt. Extremt stolt.
- Jag dödade BloodBlossom.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: Bara början   lör mar 02, 2013 12:26 am

[Lyssnade på den här låte när jag skrev inlägget. Lyssna på texten. Tyckte den var rätt slående när den dök upp. Tänkte på Damon. http://www.youtube.com/watch?v=AWzPxDUIhyE]



Hon såg ingen tvekan i honom. Kände inga tvivel. Mivrias sinne som såg igenom Damons trasiga mörka själ, hon kunde se att han inte ljög. Varenda ord var sanning. Och varför skulle han inte tala sanning om en sådan sak? Han hade för mycket stolthet för att kunna stå här rakryggad och påstå en sådan sak om det inte vore sant. Nej, Mivria var säker. Men hon hade svårt att föreställa sig att den onda fiendetiken verkligen vore död. Som att en förbannelse äntligen släppte Qu fria från ett järngrepp av hämnd och hat.

"Du har verkligen dräpt henne. Hon är verkligen död." Sade hon bara kort, konstaterade för att bekräfta för sig själv att hon verkligen hört rätt. Hon slöt ögonen ett ögonblick och andades tungt. Försökte se vart de här skulle leda till, men framtiden var mörk. Duraneir var tyst. Så mycket mörker omkring henne dolde hennes synfält. Duraneir övergav de månvargar som var av mörker. Det plågade Mivria. Det här var inte längre hennes väg. Mivrias tankar svävade iväg till de vargar som fanns i Qu nu. Sleazoid. Hur skulle han reagera? De unga vargarna, hur skull deras framtid bli? Blossoms död skulle bara vara början på något mörkare insåg Mivria. Den dolda framtiden tydde på det. Inget skulle bli bättre än på länge. Hon tänkte på tiden som var. En tid där Qu regerade med stolthet och frihet. Weed. Dolor. Vad skulle de säga om tiden som var nu? Vad skulle de gjort?

Hon mötte sin väns ögon igen med oro i blicken och gick nära honom, stod alldeles nära framför honom, såg in i hans ögon och själ. Mivria tog ett beslut, som kanske skulle ändra allt. Ändra allt för Mivria, men kanske också ändra allt för Qu. Kanske ändra allt för Numoori. Men hon var tvungen.

- "Jag vet, att du länge sökte detta blod."
Hennes mörka röst talade med allvar men även sorg och medkänsla.

Hon skakade lätt på huvudet utan att släppa hans blick. Hennes ögon va fyllda av medlidande och smärta.
- "Men jag vet också att detta inte kommer ge dig din frid." Hon såg på honom ett ögonblick och skakade på huvudet igen.
"Nej, min vän. Du har många ansikten kvar att finna. Många liv kvar att släcka. Allt för mycket blod kvar att spilla." Hon svalde.
"Och jag är rädd för att du aldrig kommer bli nöjd. Jag är rädd för att du kommer jaga dem alla tills din egen tid är kommen."

Hon tog ett djupt andetag. Hennes röst blev svag.
"Men det är inte min väg. Och jag kan inte hålla dig kvar här längre. Jag måste låta dig gå."

- "Och jag måste finna mig själv igen. Det här inget liv för mig längre. Jag är för svag. För trött. Jag kan inte leda den här flocken längre."

- "Jag vill att du tar över efter mig. Du får ta med dem som önskar på din jakt, min vän. Du får ta hand om dem. Leda dem, som önskar följa din väg mot blod och mörker. Qu är inte längre vad vi var. Qu har bara smärtan kvar. Qu är nu bara krigare. Det finns inget kvar."

Det fanns ingen enkel väg tillbaka till hur det en gång varit. Qu's stolthet är sen länge sårat. Så många förstörda själar. Och Mivria kände sitt hjärta att hon inte var rätt varg att ta dem tillbaka. Hon var inte stark nog längre. hon kunde inte leda dem genom mörkret.

- "Döda dem. Döda dem alla. De måste dö. Jaga dem tills inget finns kvar, tills Qu är fria eller tills Qu till slut bara är ett falnande minne av vår forna stolthet. Det finns ingen genväg genom mörkret längre. Qu kan inte fly längre. Qu måste möta allt som jagat oss så länge. Straffa dem som tagit våra vänners liv. Ta tillbaka det som var vårt, även om de mesta är fö evigt förlorat. För att återställa balansen, måste något offras."

Qu, skulle troligen behöva offras innan gudarna skulle vara nöjda. Men Mivria kund inte tala så långt i hennes egna tankebanor. Den tanken fastnade i henne. Damon skulle förstå ändå.

En tår rann från Mivrias nu mera döda öga. Hennes röst nära att spricka. Men hon släppte inte ögonkontakt släppte aldrig Damons.

- "Men jag kan inte följa med er. Döden, och mörkret, skulle förgöra mig. Det förgör mig redan. Överallt omrking mig, jag ser bara blod. Alltid. Jag är färdig nu."

Mivria gav upp. Till slut. Hon hade kämpat länge. Medan Qu skulle återställa balansen och återfå sin heder, så skulle Mivria få dö utan den. Hon kände en skam för vad hon hade blivit, och hon såg det som sitt straff att leva med skulden.

- "Är du villig att ta över efter mig? Villig att ta hand om de som Qu nu har blivit, och det som Qu behöver bli?"

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar

Spelas av : Mikkis

InläggRubrik: Sv: Bara början   lör mar 16, 2013 6:12 pm

Hon kände honom allt för väl. Vartenda ord stämde in, och Mivria verkade ha förstått vart Damon ville komma med det hela. Han ville lämna dem, söka sig tillbaka till bergen och isolera sig från allt annat. Om han stannade skulle han riskera alla andras liv genom sin egna jakt.
Men det vände.
Nosryggen rynkades då han för en kort sekund blottade tänderna. Varför kunde han inte morra eller ryta åt henne? Det gick inte. Hur mycket han än försökte.
Mivria stod just nu och matade monstret inom honom, hon gav honom en makt som mörkret lätt skulle kunna utnyttja. Orden var så lockande och den sjuka sidan viskade försiktigt. Mörkret vågade inte längre höja rösten för sin rädsla av att förlora den här chansen.
Vem hade kunnat tro att den där unga, undernärda och rufsiga vargen från bergen skulle sluta här? Var det ens så här det skulle gå till? Han kunde knappt leda sig själv, hur skulle han då kunna dra med sig andra i skiten?
- Mivria..
Det blir ett blodbad, en dödsfälla. De orden blev endast hörda av honom själv. En förevigt icke nämnd varning.

Han såg på henne. Känslorna var avstängda för sekunden, och det fanns inte mycket här i världen som kunde få honom att vända sig bort. Men hennes ögon orkade inte längre dölja tårarna som nu föll.
Fan.
Det breda huvudet vreds stelt undan. Han kunde inte längre se på henne.
- Du har fel. Qu har aldrig flytt, Qu har alltid försvarat sig och fallit offer för dem som är rädda. Vi har alltid varit starkare än dem alla, vågat lita på dem som en gång vart vår fiende, vågat lämnat dem vi älskar mer än livet själv. Genom alla dessa år har Qu gjort mer än vad någon annan ens vågat tänka på, det får du aldrig glömma. Ett starkare minne kan ingen be om. Vi är mer än bara krigare. Men du har rätt, det är du som behöver komma bort för att rädda dig själv.
Han log i all hast.
- Inte heller det är en flykt, men Qu behöver dig levande. Och du vet vart vi finns, vart jag finns. Jag kommer alltid att finnas kvar. Jag ska vänta på dig. Annars ses vi på en grönare slätt, en slätt inte ens mörkret önskar sig sökas till.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: Bara början   tor mar 21, 2013 12:10 am

Mivria kunde bara le mot sin vän som var uppenbart berörd, eller upprörd. Hon hade inte menat att få honom så känslomässigt berörd. Eller kanske var det medvetet, för att visa honom att han inte är själlös. Han har värme och kärlek i sig, men likt andra Mivria känner och har känt så har han oftast svårt för att visa sitt innersta. Mivria verkar ha en förmåga att kunna se igenom hårda skölder som skyddar de starka varghanarnas hjärtan. Mivria hade själv varit i det mörkret, det gick inte att lura henne helt enkelt. Hon såg igenom.

Och mot Damon kunde hon bara vara ärlig. För att bli en bra ledare så skulle han behöva kontakten med hans känslor. Trots att det var en blodsjakt de skulle ge sig ut på, så var det fortfarande unga vargar som han skulle ansvara för. Vargar Mivria älskade. Damon skulle behöva vara stark, men kunna ta beslut som kunde skydda flocken, inte bara jaga sina egna mål till varje pris. Mivria hoppades att hon hade hjälpt honom nu. Hjälpt honom se vem han kan vara, vem han borde vara, vem han vill vara. Och vem han blir, kan hon inte påverka längre.

Mivria hade svårt att sedan ta emot de goda ord han sa mot henne. Hon hade svårt att se om han sa det föratt vara vänlig, eller om han menade det. Mivria var för självkritisk för att kunna se skillnaden i nuläget, men hon var tacksam för gesten ändå. Kanske kunde hon se tillbaka på hennes tid i Qu med mer stolthet i framtiden när hon fått mer avstånd till en här tiden. Just nu kunde hon fortfarande tacka Damon och hon ville ta chansen.

När Damon inte längre kunde se på henne, så tog Mivria ett steg fram och tryckte vänskapligt sitt huvud mot hans hals. Hon stod där tyst tätt intill en stund, och visste inte om hon sökte tröst eller bara ville stötta och nästan trösta sin vän. Hon talade med nosens i hans päls som fick torka en del av de tårar som fortfarande föll, men hennes röst var stark igen.

- "Du har blivit en nära vän Damon, och jag vill tacka dig för det. Och du får inte glömma att du har så mycket kärlek kvar i dig att ge. När allt ser mörkt ut, håll kvar vid ditt hjärta som lyser starkare än solen."

Hon tog ett djupt andetag.

- "Och kom ihåg att vad som än händer, så kommer jag alltid att vara hos er. Det som finns kvar av mitt hjärta kommer alltid vara kvar i Qu."

Det var med tyngd som hon sa det sista, för det var verkligen så hon kände. En stor de lav henne dog den där dagen i kriget. Andra bitar av henne hade dött med alal de hon älskade som hade mist sina liv omkring henne, men hon hade alltid haft kvar något att hålla sig fast vid - Hopp.

Men den dagen, i kriget, så var det som att hon till slut hade krossats och gett upp. Det fanns inget kvar, och det som fanns skulle ta tid att hela.

Hon ville lova att hon skulle komma tillbaka till Qu, men hon kunde inte. Hon ville inte ge löften hon inte kunde hålla, hon ville inte svika dem, men om hon skulle kunna i framtiden, så skulle hon självkalrt finnas där för dom, och hon hoppades att Damon och de andra redan insåg det.

- "Vi kommer ses igen, i det här livet eller nästa, min vän."

Hon stod stilla kvar och ville inte gå, för hon visste, att det kunde dröja till nästa gång. Hon visste att det kanske aldrig blev en nästa gång. Det kändes som ett farväl, även om det inte behövde vara det.

Kanske var det snarare ett farväl till den Mivria hon var och hade blivit, mer än till hennes kära vän. Damon skulle klara sig utan henne, och hon insåg ändå deras vägar borde korsas igen. men nu skulle de skiljas åt, efter att ha vandrat bredvid varandra så länge nu.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Damon
Ledare
avatar

Spelas av : Mikkis

InläggRubrik: Sv: Bara början   tor mar 21, 2013 2:09 am

Hela kroppen stelnade då han kände Mivria mot sig. Han ville rygga tillbaka, slita sig undan henne. Detta påminde honom bara om tider från förr, då han hade haft sin egna trygghet. Fan Mivria..
Blicken sjönk, men han kunde bara se på henne någon enstaka sekund innan han vart tvungen att se bort igen.

Vän? Han hade nyligen dräpt den varg som var en av det första han en gång kallat för vän. Liksom Story hade lämnat Numoori och livet. Var det kanske en förbannelse? Att alla vänner, en efter en, skulle försvinna?
Tänderna pressades hårt samman, hela käken spände sig då hon sade den sista meningen.
Den enda i hela världen som kände honom, skulle gå. Hon gick frivilligt.
Musklerna blev något mjukare, men han kunde inte öppna munnen för att säga något. Det gick inte än.

Damon. Han var inget annat än en förstörd själ, en levande varelse som blivit formad och skapad för att kliva in i rollen som alla andra kallade ondska. I ett försök till att fly från ett skådespeleri hade den traumatiska färden gett han ett svart hjärta. Det var de som hade gjort honom så sjuk, fått honom till att begå det största misstagen någonsin. Men hon hade sett bort från det.
Han ville inte att hon skulle gå.

Nu brast det även för hanen. Det spegelblanka ögonen slöts då han vred sitt huvud mot tiken. Tårar föll för dom båda. Det behövdes inga ord.
Han lutade sitt huvud mot henne, placerade öronen mot nacken. Han var arg, men ännu mera sorgsen.
Det här scenariot hade spelats förr. Två gånger. Först med en vit tik, hans mor. Slutligen med henne, den där skogsvargen. Nu var det Mivrias tur.

Den stora vargen sjönk, gled ner på marken nedanför tikens tassar. Vägrade att se upp mot henne.
Han kände sig återigen liten och svag, som om han fortfarande var den där lilla rufsiga valpen från förr. Så ynklig.
Svag.
- Ska du inte ta farväl av dom andra.. Innan du ger dig av?
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: Bara början   tor mar 21, 2013 2:53 am

Mivria stod kvar när den stora vargen sjönk ner bredvid henne. Det skar i henne när hon hörde hur det brast i honom. Hon hade nog aldrig sett Damon så sårbar tidigare. Men det var ändå inte en sida hos honom som förvånade henne. Hon visste att det fanns där, bara djupt dold. Ändå gjorde det ont när hon såg den starka stolta vargen framför henne, nedbruten.

Hon stod stilla och såg ner på honom, och kände sig plötsligt otroligt hjälplös. Mivria hade nog inte till fullo insett vad hon kanske hade betytt för Damon, och vad han betydde för henne.

En del av Mivria ville självklart stanna kvar. Självklart. Och hon skulle stannat kvar för deras skull, om hon kunde. Det som oroade henne var just vilken Mivria det var som stannade. Det skulle bara skalet kvar av hennes forna jag, ett mörker som ingen skulle känna igen, förstörd och trasig, det var inte den Mivria som hon ville att de skulle minnas, och Mivria ville inte ha det ödet. Qu förtjänade det inte, Damon förtjänade det inte.

Mivria ville verkligen inte. Men hon var tvungen.

Hon besvarade Damons fråga först med en nickning, som han inte kunde se, men hon kunde inte tala för stunden, hennes röst skulle brista.

Hon böjde sig sedan ner och torkade bort hans tårar med sin nos. Hon la sig sedan ner vid honom och lade huvudet intill hans, och sin tass på hans, likt en skyddande tröstande moder, och en kär vän som ville lova att hon alltid skulle finnas där, som kunde trösta med ord om att hon skulle komma tillbaka, om att de skulle ses. Men det var ord som inte skulle kunna ge riktig trygghet.

- "Ja.. Jag ska berätta för de andra" Sa hon med en svag viskande röst.
"Sleazoid skulle hata mig om jag lämnade utan att ta farväl." Sa hon, och om Damon kunnat se så skulle han sett ett svagt leende.

Hennes röst blev ännu tystare.
- "Men det är ingen panik. Det är ännu tid." Mivria låg stilla kvar intill honom. Hon ville inte stressa, hon hade inget brått med att lämna, och hon ville inte stressa Damon. Det fick ta den tid det tog. Hon visste inte när de skulle ses igen, och hon ville inte lämna Damon så här. De behövde båda tid.

Hon tänkte på flocken.
Ja, klart hon måste säga farväl till dem också. Något annat vore otänkbart.

Mivria låg tyst och lyssnade till Damon andetag, hjärtslag och tårar. Hon svalde. Ville att natten som omslöt dem aldrig skulle ta slut. Men hon kände lugn när månen badade dem i mjukt blekt ljus.

Vännerna låg stilla kvar, utan mer ord att säga till varandra, ty de inte behövdes, tills natten blev grynig. När solen steg skulle de sida vid sida åter vandra till flocken tillsammans, kanske för en allra sista gång.



~AVSLUTAT~




_________________
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Bara början   

Till överst på sidan Gå ner
 
Bara början
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: