Syren såg ut över Civitas, solen som var påväg ner kastade långa skuggor runt om staden. Nöjt satt han och gottade sig i dagens sista värme när en bedövande smärta plötsligt skar i hans bröst. Han hukade sig av smärtan som försvann lika snabbt som den kom.
   Tonåringen skyndade sig fram till bönevattnet för att skåda sig själv, se vad det var som var fel. Det tog en stund innan han slutat beundra sin skönhet för att snart få syn på dem där, dem. Ett par knölar mitt på bröstet. Förskräckt kastade sig Syren bakåt i förnekelse.
   “Mamma.. MaMMA!” Rösten var fylld av oro och rädsla, det var med snabba steg som han sprang över forumet fram till Aurora som satt på en fluffig pläd. Med tårfyllda ögon vändes den gröna blicken ner mot knölarna på hans bröst.
   “Mamma, v-vad ska ja’ göra!?” Med dessa knölar skulle han aldrig kunna visa sig utomhus mer, och aldrig mer skulle han anses vara vacker eller stilig. Panik. Vad skulle han ta sig till?
   “Äre nu ja' blir.. Blir fUUUUL?” Grät Syren som en treåring. Varför hände detta honom? Varför just honom?

Aurora såg upp när Syren kom springandes. Hon förstod först inte alls vad som pågick, eller vad han var så upprörd över, tills hon också vände blicken. Två knölar buktade ut på sonens bröst. Hon kunde inte hindra ett stygn av oro. Hon visste att sjukdomar kunde få bölder att slå ut. Men när Aurora placerade en tass lätt emot och tryckte var knölarna inte mjuka, utan bjöd på motstånd.
     Aurora försökte att inte visa sin panik, utan rynkade bara pannan strängt.
     "Syren", sa hon uppfodrande. "Syren, min blomma, samla dig." Hon reste sig upp, och gjorde en gest åt honom att följa med. "Jag ska ta dig till en helare." Hon kunde inte låta bli att kasta ännu en orolig blick på hans bröst.
     "Oroa dig inte", fortsatte hon, lika mycket till sig själv som till honom. "Du kommer aldrig bli ful i mina ögon, och säger någon något annat, så du du dem till mig." Ögonen blixtrade till. "Allt löser sig, jag lovar."

Han löd sin mammas beordring och slutade med ens att gråta, nu snyftade han bara. “Jag ska ta dig till en helare.”
   “O-okej,” fick han fram stammandes och trippade snabbt efter. Ansiktet pryddes fortfarande av en orolig min, negativt påverkad över hela händelsen. Aurora märkte av sonens ängslan och försäkrade honom om att allt skulle bli bra igen. Att han aldrig någonsin skulle bli ful i sin mammas ögon var allt Syren ville höra och motade tillbaka tårarna. Han försökte ge henne ett tacksamt leende och kramade om Aurora innan de fortsatte mot farbror doktorn.
   Efter en noga undersökning tog helaren till orden. “Jaaa.. Extraordinärt, minst sagt,” Syrens blick for snabbt mot Aurora innan den åter landade på doktorn. Gav han honom en komplimang? Stolt sträckte han på sig.
   “Visst ä' ja' det. Eller ööh.. V-vad tror'u att det ä' fö'något då?” Rädslan i rösten gick inte att ta miste om.

"Extraordinärt?" avbröt Aurora irriterat. "Vad ska det betyda? Kan ni fixa honom eller inte?"