[Ett rollspel som utspelar sig några veckor efter templet brann. 
Tog mig lite friheter kring hur things work efter stuff went down, så skrik om något ska ändras :D ]

När Erakan anlände fanns det inga ord i hans vokabulär för att beskriva vad han såg. En eldsargad ruin, så dränkt i hopplöshet och sorg att han nästan kunde smaka det i luften jämte askan.
Aska, som än hängde i luften trots att det var flera veckor sen denna plats blivit dräpt. 

Han var inte ensam. 
Erakan hade trott platsen övergiven och öde, ett ensamt ärr bland de spirande träden, men det fanns vargar kvar. De slet, många skadade och brända, de flesta utan användbara krafter för det jobbet de ville utföra. Han såg några individer med slingrande måntatueringar häva sig mot en bumling, men de var inte starka nog att flytta på den. Lite längre bort satt en annan med hela bogen ett halvläkt, gråtande brännmärke. De var långt ifrån ensamma. 
Ändå, när den sena eftermiddagen drog mot natt, var det en av vackraste platserna han sett. Trots förödelsen spirade ljuset och sången hos de som stannat. De delade på de resurser de hade, spred torkat kött och en värmd honungssötad dryck mellan sig. Även fast Erakan inte tillfört något fick han sig en munfull och tilläts sitta vid deras härdar. 
Som tack hade han plockat fram lite pilbark från sin packning och erbjudit till en av deras läkekunniga. De hade större behov av den än vad han skulle ha. 
Runt den sprakade elden, den som påminde honom om hemmet vid utposterna, satt flera vargar. 
"Jag letar efter någon." sade han, efter att ha varit förhållandevs tyst hela kvällen. Han hade försökt lyssna efter ledtrådar men inte hört något av värde. "Elphaba? Hon borde ha varit här när.. ja.. när det hände. Finns hon.. här?"
Han hade kommit hit för att söka. Fanns inga svar här att få skulle han bege sig vidare inom sinom tid.

--

Det fanns inga svar. Bara hoppfull förtröstan, och oräkneliga matta ögon som alla blänkte i månskenet. 
Runt elden dealade Erakan deras sånger och deras böner. Månguden var inte hans gud, men månvargarnas tro var äkta och i deras hem kändes det fel att inte ansluta sig när melodierna steg runt eldarna. 
Månguden var inte hans gud, men Duraneir var Windfaris barn och det dög mer än väl åt honom. 
"Många sökte skydd i söder, i Civitas." sade en varg med ett vackert snidat, glödande månmärke till honom. Erakan tackade för svaret. Det hade varit en av många som sagt liknande saker. Civitas, i sydöst. Därifrån visste han att en vandringsled kunde ta honom vidare mot Snöstrand, och tillbaka till kända marker. 
Men inte än, påminde han sig själv med hopp brinnande i bröstet. Civitas var en vild chansning, men en hoppfull sådan. 
"Snälla." bad han till månen, till himlen, till de tindrande stjärnorna. "Snälla, led min väg till henne. Jag vill bara se henne säker."
Han drog efter andan; han kunde nästan inbilla sig smaken av aska. "Hjälp mig hålla mitt löfte." gör mig inte till en lögnare. Han hade lovat sig själv, alla dessa år sedan, att skydda henne. Bara döden stod i hans väg nu.