"Hey! Ey, ey, vart är du på väg?"

Vad ser det ut som?

"In- Jag måste-"

"Nä du. Nähä d- nej. Stå still. Bli där. Ingen innanför utöver inbjudna."

"Jag har- Det är ett viktigt meddelande."

"Säkert. Backa."

"Okej, okej! Lugna dig va? Jag behöver-"

"Försök inte."

"Måntemplet brinner."

"Va?"

Himla typ.

"Måntemplet brinner. Släpp förbi mig."

"Det- va? Ey. Ey! Vänta-"

Laali duckade förbi vargen i hennes väg, och knuffade sig in genom hudskynket som separerade resten av Islagunens besökare från flockledarnas möte. Ledarnas ögon var redan vända mot stöket som garanterat hörts utanför, och Laali slängde genast upp sin negerande kraft när hon kände flera rikta sina mot henne. Kanske var känslan bara en inbillning. Kanske inte. Bättre att vara på den säkra sidan, oavsett. Vid gudarna, hon skulle inte kunna hålla det uppe länge med så många runt sig, men det var bättre än inget.
     "Hallå! Hej. Hej, trevligt att seee-" Laali kände hjärtat hoppa upp i halsgropen när en allt för bekant hornkrönt varg reste sig från ena sidan av samlingen.  Hon gav ett tandat leende som var mycket självsäkrare än vad hennes hamrande hjärta höll med om, och svepte snabbt vidare med blicken för att slippa se på Jägaren. Grendel var där. Den där stora – Hielo? – likaså. Vid allt heligt, han var mycket större på nära håll än vad han verkat i arenan. Fler vargar hon kände igen, några med namn hon bara kunde vagt och andra helt okända. Vargarna som Blair och kumpanerna valt att efterlikna var inte där. Strålande. "-ee så många här!" Hon fullständigt ignorerade frågorna som lämnade några av de samlade, och ignorerade ännu mer vakten som följt efter henne in och som försökte knuffa ut henne igen med höga ursäkter. Vilket var svårt. Eller ja, det gick inte riktigt att ignorera någon som fysiskt försökte släpa ut henne igen.
     "Nyheter! Jag har viktiga-! Ah, släpp-!" Laali flaxade med vingarna och vred sig ur vaktens grepp. Hennes andetag var fortfarande hårda efter den snabba flygningen hit. "Måntemplet! Måntemplet brinner! Attackerat. Där är vargar som attackerar templet! Jag kommer direkt därifrån." Om inget annat så borde branddoften i hennes päls vara vittne nog för det påståendet. Vilket helt ärligt också var sant. Sanning. Hon hade knappt stannat sedan mångudens uppenbarelse fått henne att skynda bort från kaoset och skriken. Flera av ledarna runtom henne hade rest sig vid det här laget, och fler frågor fyllde luften mellan dem. Laali skrattade till, ett nervösare ljud än vad hon önskat, och harklade sig när en av ledarna bad henne förklara sig. Eller upprepa. Sak samma. Laali var upptagen av den berusande nervositeten som fyllde hennes ådror och pirrade som tusentals myror under hennes hud.
     "Ljusets Krigare sa de. Kallade templet för hädare – syndare – och brände det!  Flera präster döda. Folk flyr. Skogen brinner. Duraneir har visat sig! Jag skyndade hit. Hört att alla skulle va' här. Och sånt. Hoppades ni var kvar allihop, och här är ni!  De behöver hjälp!"
     Det var med en glättig iver som Laali såg förvåning och irritation (eller rent av mord i blicken, från de vargar hon kunde identifiera som Jägare) övergå i oro, rädsla, och en plötslig rörelse av energi bland ledarna när fler reste sig. Hon älskade det. Känslan av att ha satt några av landets mäktigaste vargar i rörelse, om så bara genom ett meddelande. Allas röster bildade ett saligt oljud när ledare vände sig till varandra. Några flockanhängare lämnade snabbt mötesplatsen, troligt för att hämta andra. Några vände sig till Laali igen, och när fler frågor föll till henne så släppte hon på sin kraft på nytt, trygg i att ingen kunde nå henne så länge hon hade svar. Kanske kunde hon spara en ursäktande tanke till Bambra, Blair och de andra, men den tanken var långt borta när hon njöt av uppmärksamheten hennes ord fick då hon återberättade vad som hänt. Dela ord var, trots allt, vad hon levde för.



[Tog mig friheten att skriva såhär i efterhand, då inget officiellt möte rollspelats på sidan även om det gemensamt beslutats att mötet har hänt.

Utspelar sig direkt efter attacken mot Måntemplet i Ötamon. Laali flugit från templet direkt till Islagunen där Numooris ledare skulle ha möte. Mötet har pågått samtidigt som attacken mot templet, men pågår fortfarande när hon anländer dagen efter. En rufsig och till synes uppjagad Laali delar nyheten om att templet attackerats.

Funkar som ensamt inlägg, men fritt fram om nån av de som närvarat vid mötet vill tillägga något för att ha det skrivet på sidan <3 Och som alltid, hojta om ni vill att något ändras~]

Timmar. Alldeles för många timmar, ord som tedde sig allt blekare och obegripliga när intresset långsamt falnat trots att uttrycket plikttroget förblev vaket och alert. Det här var inte precis det hon hoppats på när hon fått höra att alla flockledare bjudits in till möte. Hon hade länge varit medveten om sjukdomen som plågade centrala Numoori, och det var inte det att hon inte brydde sig om det - men var det verkligen nödvändigt med flera dagars möte när samma meningar och samma åtgärder upprepades gång på gång? Hon hade sina egna vargar att se efter, ett helt samhälle att styra. Hon hade offrat mycket för att ta sig hit, och hon gissade att andra kanske också hade det. 
   Ronia hade hunnit tänka en irriterad tanke om att det skulle vara mer effektivt att dränka alla zombies i kung Hielos nackpäls än att ägna en minut till åt det här skådespelet när ett plötsligt kaos ljöd utanför tältet. Inferon slets abrupt ur sina tankar och samtliga blickar drogs mot ingången när skynket fördes åt sidan och en liten, svartvit varg snubblade in med en vakt hack i häl. För ett kort ögonblick uppstod en brottningsmatch där vakten försökte övermanna den fräcka tiken, men när hon slutligen fick ur sig sitt ärende förändrades stämningen markant. 
   Ronia hade varit uppe på benen i samma ögonblick främlingen äntrat tältet, och nu stirrade hon skarpt på tiken medan hon försökte ta in det som precis sagts. 
   "Vad är det du säger, fakarg?" Tonfallet var rappt och vasst, en order efter sanning som drunknade i flertalet liknande uttalandet från andra ledare. Det plötsliga tumultet stillades en aning när skatan tog ton igen, men allt eftersom orden rann ur henne löpte allt fler till tassarna.
   Måntemplet brinner. Flera präster döda. Duraneir- 
   Duraneir?
   Ronia vred på huvudet för att söka Mercedes som hade slutit upp snett bakom henne. Det var tydligt att tankarna gick om i båda deras huvuden när deras blickar möttes, och lukten av sot och rök stack plötsligt i nosen. Hjärtat sjönk i bröstet när insikten långsamt log henne. Vad det skulle innebära, om det nu var sant. Ronia delade en blick med Achilles från andra sidan rummet. Qus band till templet. Månvargarna. Attackerade. Ljusets Krigare. Hon hoppades innerligt att allt bara var en korkad lögn, men innerst inne kände hon att där inte fanns några lögner i skatans ord. 
   De behöver hjälp.

[Detta är redan (delvis) allmänt känt, men nämner det ändå. Eftersom Isil Anar inte kunde lämna Lövskogen och hjälpa efter attacken på grund av egna hot riktade mot sig så lämnade Ronia ett meddelande, fritt att sprida i samtliga hubbar. Yanamore har sedan tempelattacken stått öppet för alla månvargar som behövt en trygg tillflyktsort eller ett nytt hem.]