Fält, fält och mer gräsfält. Sari hade inte riktigt trott gänget de mött vid Tvillingklippornas vägskäl men så snart hon korsat sina första mjuka dalar och tagit del av de gränslösa vyerna, förstod hon hur Numoorislätten fått sitt namn. Hur en plats kunde vara så öppen men ändå så dold fascinerade henne och hon fann sig själv ständigt nyfiken på vad som väntade bakom nästa höjd.
    Tipset om en lövdunge, uppskattningsvis inte långt härifrån och en ypperlig plats att tillbringa natten på, hade fört syskonen en bit sydöst från vandringsleden. Här var terrängen mer kuperad med kullar av varierande grad och höjd. Det låg något nästan barnsligt över stegen när Sari skyndade före sin syster, upp för den sista etappen av brantare backar. Landskapet hon möttes av vid krönet sträckte sig vitt och brett, vidare ut mot en cerise horisont. Hon ropade bakom sig, vinden frisk och sval mot sin kind. "Den där zombiejägaren hade rätt! Här är den där dungen med bäcken precis intill."
  Om Airi inte delade hennes uppenbara entusiasm, dolde hon det väl. Hon log och skrattade, till synes obekymrad av den stress som Sari visste plågade henne. Hoppet om att resan skulle läka Airis sår, var vad som höll henne på benen. Tillsammans skulle de klara det här.
    "Gissa vem som kommer få sova på stenar i natt. Kom nu, din sega rot!" Hon hörde Airi ropa något efter henne när hon satte av med avsikten att hinna först fram till hopen av träd. Där fanns en svag hälta i hennes språng – tydligare nu efter timmar av vandring – men Sari tänkte inte låta det stoppa henne.
    "Du skulle bara våga låta mig vinna, Ri!", skrek hon i en utmaning hon visste att Airi inte skulle kunna motstå. "Tänker du verkligen låta mi— DIN SKIT!" Systern dundrade förbi i rasande fart och lämnade henne med bara vinddraget kvar. Hon gjorde sitt bästa för att komma i kapp, om än hon visste att loppet redan var förlorat.
    När hon närmade sig klungan av lövträd öppnade den upp sig i en vid dunge av buskar och ljudet av porlade vatten. Med andan i halsen bromsade hon in framför en triumferande Airi, fejkandes en sur min. "Du vet, att förgifta sin motståndare borde vara emot reglerna. Dina fisar är bland det suraste jag tvingats lukta på. Jag kunde ha dött."

[Ensaminlägg, så vida inte Kreft känner för att hoppa in med Airi <3]

Det tog ett ögonblick för Airi att reagera, men när Sari satte av med ett utmanande rop så fick hon också fart. Hon sträckte ut stegen i långa språng ner för backen. Gräset piskade snabbt runtom när hon skyndade. Snabbare. Vinden susade runt dem, brusade i hennes öron. Brusade i hennes muskler och jagade bort alla tankar. Det var… skönt, att bara existera. Inte tänka. Hon hade haft tillräckligt med tid att tänka redan.
     Hon passerade Sari, och skrattade åt systerns höga utrop. Airi saktade in och stannade när hon nådde fram till dungen av träd. Sari var inte långt efter. Hon besvarade systerns överdrivet sura min med ett eget flin.
     "Tror minsann att du gillar det. Annars får du ju hålla dig framför mig, kom igen va." Hon knuffade lekfullt Sari i sidan, innan hon såg sig om bland träden. Enkla, lummiga lövträd. Hon kunde höra bäcken i närheten. Systrarna delade en blick av djup förståelse och följdes åt till det porlande vattendraget.
     "Gudars", andades Airi med överdriven lättnad i rösten när hon fått i sig sin första munfull med vatten. "Rinnande vatten över stillastående sump alla dagar." Bäcken var grund men bred, och porlade över rundade, delvis mossklädda stenar. Hon klev ut och lade sig ner mitt i strömmen. Vattnet nådde upp över hennes sidor, kallt och klart. "Jag tror jag är frälst. Blir inte bättre än såhär."

Sari följde Airi ner i bäcken för att svalka sig. Efter ett par stora klunkar vatten drog hon ett djupt, befriande andetag. "Jag tror det här är det godaste vattnet jag någonsin har druckit", andades hon dramatiskt. "Topp tre åtminstone. Lovar." Det kändes som att hon skulle kunna dricka upp hela bäcken efter språngmarschen de nyss haft.
    Benet var så gott som läkt men saknade fortfarande viss muskulatur. Det ömmade av ansträngning efter längre turer. Sari hade väl kanske inte tränat så som hon borde heller. Det skulle bli ändring på det nu, hade hon bestämt. Hela den här resan hade fått henne på gott mod.
    "Frälst, säger du?" Hon gjorde sig låg, tills bröstkorgen nästan nuddade vattenytan. En busig glimt spelade i hennes ögon. "Inte... DÖPT DÅ?!" I en okoordinerad attack flög hon på sin syster, tassarna mot hennes hals för att trycka henne under ytan.

Airi gav ifrån sig ett överraskat rop när hennes huvud dunkades under ytan. Hon sprattlade upp på tassarna, och slet loss sig själv från systerns grepp. Hon spottade och hostade av vattnet som hon råkat dra in genom nosen. Det brände långt upp i ansiktet, mellan och bakom ögonen. Blicken hon slängde efter systern var dock varnande på ett lekfullt vis, snarare än upprört. Hennes hostningar blandades med ett skratt.
     "Nä NU! Kom hit ska du-!"  Airi kastade sig över Sari i en egen attack. Vatten skvätte runt deras tassar. Skratt och lekfulla hot blandades med bäckens porlande och vinden i träden runtom. För en stund kunde de vara barn igen. Glada och obekymrade. Utan tankar på det som hänt, eller vad de hade framför sig.

[Avslutat <3]