Han stannade och tittade ner med en tom blick på det irriterande grässtråna som sicklade honom. Han minns ännu hur han och hans syskon reagerade första gången dem hade sätt gräs. Hur han och hans syskon hade attackerat det främmande föremålet som var på deras mark och hur hans mamma skrattade åt dem.
  Han skakade på huvudet för att ta bort det lyckliga minnet och börja fokusera på nuet. Han höjd huvudet och sniffade i luften. Men han kände inte lukten som han sökt utan en främmande hane. Han mark hur han svagt rest ragg. Han börja ut öka sin dimmans bredare för att känna om främlingen var i närheten.

Shiawase rörde sig lätt framåt, manade sig själv att fortsätta. Ifall han så dog på kuppen, han skulle tala med gudarna. Eller något liknande i alla fall.
Men så plötsligt så såg han hur dimman framför honom blev större, ett större moln, och mycket tätare.
Det kunde helt  enkelt inte vara naturligt. Så Shiawase böjde sig lite framåt och drog in doften, det var en hane. En mycket obekant hane, som måste besitta dimmans kraft för att orsaka detta.
"Ha.. Hallå?" sa han osäkert och tog ett steg tillbaka.
"Jag vill inget illa, inget illa alls" la han sedan för säkerhetens skull sedan till.

Det måste vara en dimmvarg, och dom var väl ändå inte så stora? Han kände sig en smula osäker men stod ändå kvar. Han lät öronen  röra sig liten, han vickade på dom. allt annat var helt stilla, förutom ögonlocken som blinkade regelbundet, för att fukta hans ögon.

"Hallå." Svarade han med en mörk stämma på hanes hälsning. Han kände hur hans dimma börja slukade hanen. En fnysning lämnade hans läppar när han hörd hanens sista mening. "Och det ska jag bara tro på?" Frågad han och tog ett steg bakåt. Han kände hur hela hans väsen vill bort från den här främling. Han vill fortsätta söka efter sin familj. Men han kände en liten nyfikenhet för vem främlingen kunde vara. Han böja gå runt hanen på ett säkert avstånd.
  Han lättade en aning dimman när han kom bakom hanen för att få en syn på honom. Han såg klart den gröna manen.
När han hade tittade två sekunder så lätt han dimman bli tätt igen.

Shiawase var tyst ett långt tag, han försökte att urskilja hanen ur dimman, men det var omöjligt för honom. När  han hade gjort sin sista ansträngning att se den främmande vargen så lättade dimman, det var en grå varg som var mycket större en honom.
"Ja, jag är en neutral vandrare av rasen Naktakivarg, och vill er inget ont" sa han och lät hans kroppshållning sjunka ihop.
Han ville inte ryka in i strid med den främmande hanen, men så kom han på ett trick som hans mamma hade pratat om. "Mitt namn är Shiawase" sa han lugnt. Han pratade tydligt men sansat, men då och då kunde man höra hans oro.
Oftast var det så att fredliga vargar sa sitt namn,  för att visa att dom var vänliga. Och dom med mer hat i själen brukade inte göra det, för att inte kunna spåras upp av anhöriga till vargen ifall det skedde en liten "olycka".

Men Shiawase kunde inte vara helst säker på den punken, men efter hans mammas erfarenheter så var det så.
Han lyfte upp tassen och lät den sjunka igenom dimman, men han kunde ände se den tydligt. Hans färgen passade inte i dessa områden, trots att han önskade det ibland. Han hörde hemma i numooris djupa djungler. Där han kunde dom flesta knepen om överlevnad.
Det var hans hem, hans hem som  han saknade så mycket. Men som det skulle ta så lång tid att vända tillbaka till.
Skulle han strunta i gudarna?

Shiawase drog tillbaka tassen och slöt sedan ögonen, han fokuserade, han lyssnade efter den andra vargens andetag och kunde på så sätt utgöra ungefär vart den befann sig.

Han hörd i främlingens röst att den var orolig. På ett sätt roade det honom men han vill inte att den yngre hane skulle bli allt för nervös. För då kunde hanen agera på ett dumt sätt som kunde sluta med att han skulle bli tvungen att döda hanen.
  Taher stannade och riktade blicken mot hanen. "Jaha, så du heter Shiawase." Sa han med sin mörka stämma. En paus uppkom när han funderade på om han skulle säga sitt namn eller inte. Han lätt bli att säga sitt namn. Trots hans halv goda uppfostring sa att han skulle säga det. "Så var tänkt du vandra någonstans?" Frågade han hårt men hans annars vanliga tomma blick hade fått en väldigt svag glimt av nyfikenhet i sig när en tanke slog honom. Om främlingen var en vandrare så måst han har träffat på andra vargar.
  "Shiawase, du råkar inte har träffat på några vargar vid namn Mirata, Sofia, Siamon, Mark eller Vilandon?" Frågade han och spetsade öronen.

Shiawase lät ögonen sakta glida upp, han hade nu lagt tillräckligt mycket fokus på vart hanen var, så att han kunde behålla det. Han lät den främmande prata klart innan han ens tänkte på att öppna munnen. Först, en kort stund efter att hanen hade slutat prata så kom han till orda: "Jag ska försöka få kontakt med gudarna" sa han med en suck. Det verkade egentligen vara lönlöst, men han ville inte ge upp. Och han tänkte inte göra det.
När den främmande hanen nämnde sina syskon så såg han upp mot himlen. "Jag vet inte, jag kan kanske ha sett dom. Hur ser dom ut?" sa han och lät sedan blicken sjunka ner igen. "Men i vilket fall så har jag nog inte pratat med dom, tyvärr" sa han och försökte följa hanen med blicken, men det gick inte så bra.

"Ursäkta, men skulle du kunna tala om ditt namn?" sa han försiktigt. Han ville inte göra den andra hann upprörd. Men det skulle underlätta för honom, dels så tyckte han att det var trevligare ifall han visste namnet på honom.

När han hörd att hanen letade efter gudarna så höjd han ena ögonbrynet och fick liten förvånad blick men den försvann efter två sekunder. "Intressant mål och storslaget." Sa han med en tom röst medan han börja vandra runt hanen. "Lycka till med det." Sa han efter en kort paus med lite mjukar röst än han hade använt tidigare. Samtidigt som han sa den meningen lät han fem illusion vargar komma fram ur dimman. "Så här ser de ut." Sa han med åter igen hans vanliga hård röst.
När hanen frågade om hans namn så ryckt det lite i hans läppar. "Visst kan jag säga mitt namn." Sa han med en lite svag under ton av humor. Sen sa han inget mer.

Shiawase lät åter igen hanen prata till punkt, men främlingen började göra honom lite irriterad. Men han dolde även det, för att inte reta upp  den andra. Han skakade på sig och såg sedan på dom fem illusionerna. Han nickade, "Jag har sett dem, men ifall du inte säger ditt namn så håller jag tyst" sa han och  reste sig upp.

Shiawase's svans rörde sig lätt medans han tog några steg in bort från dimman, där han stannade och såg på hanen. "Hur vill du ha det?" frågade han med ett lätt leende på sina läppar. Han tycket att han hade ett visst övertag i den stunden.
Men han var 99 procent säker på att han just hade sett dom, fastbara en liten glimt. Men han hade nästan förträngt dom innan han träffade främlingen. Som var väldigt lik sin familj.

Han kände hur alla känslor sköld av honom innan en underlig lycka kom. Hanen hade sett hans familj. Han vacklade till lite. Den första varg som han hade möt som har sett hans familj. Hans blick for mot hanen och han stirrade på honom. "Jag heter Taher." Sa han med blandade känslor i rösten. Han börja springa ljudlöst mot hanen medan han gjord sin dimma tjockare så man inte skulle se honom. Hans tänkt inte nu låta den första varg som hade set hans familj komma undan. Han hoppade mot hanen och tänkt trycka ner honom mot marken så han inte skulle komma undan.
  Han landade på marken och stirrade in i hanens ögon. "Var någonstans såg du dem och såg de ut att må bra?" Frågade han hetsigt.

Shiawase's leende blev större, han vände sig om och ryckte till när hanen landade bredvid honom. "Jo.." började han och drog ut på det, sedan så satte han sig ner, han lät svansen lägga sig runt det högra benet. Sedan kom han till orda: " Savannen, dom såg ut att må bra lite uttorkade bara. Men dom har klarat sig " sa han och tänkte sedan efter noga. Var det något som han hade missat? Någon detalj?

Och då kom han ihåg, han lät genast orden flöda. "Förutom en liten, den blev överfallen av en örn som sökte efter mat. Men dennes syskon jagade iväg örnen. Och den klarade två nätter. Så, jag tror att alla lever. " sa han och log. Han mindes det så väl, och han hoppades att Taher skulle hitta sin familj.

Savannen...? Han blottade tänderna och rest ragg. Varför i hela världen skulle hans familj göra på savannen? Kanske skulle hans mamma klara av klimaten men hans syskon skulle dö av varmslag innan två dagar. Och hans mamma skulle aldrig leda dem andra till en så varm ställ.
  Han hukade sig ner till attack ställning och stirrade sting på hanen framför honom. Han skulle precis hoppa på Shiawase när en tank slog honom. Om Shiawase ljög medvetet så skulle han inte sagt så många detalj som kunde avslöja honom. Taher sträckt på sig igen och gick in i dimman igen. "Du har förväxla dem med några andra." Sa han med mörk röst medan han kämpade mot det hjärtskärande sorgen som bubblade innan honom. Han hade äntligen fått tillbaka hoppet helt och hålet och det krossade innan två minuter, om ens det. Han bakade undan från hanen. Varför var han tvungen att säga att han hade sett hans familj och väckt upp hoppet som hade falnat.

Shiawase tryckte sig mot marken, hanen var upprörd. Men han ljög inte. "Nej, jag är säker. Ja kan ge mitt liv på det. Dom var där på morgonen. Då det fortfarande var svalt. Sedan vandrade dom iväg." sa han snabbt. Han ljög inte, dom hade varit där. Han mindes de så väl.

"Jag lovar Taher. Jag lovar" kved han och la bak öronen. Han låg på sin orangea svans. Han ville inte slås, inte mot den hanen. Att dö nu skulle vara förödande.
Han kom att tänka på sin familj, var det han fel att hans syster hade dött? Han tryckte ner nosen mellan tassarna, samtidigt som hans ögon blev blanka.
Det var inte hans fel, nej det kunde inte vara det. Nej. Aldrig.
Och sedan hans far, då han flydde. Han snyftade till, och blundade sedan. För att inte visa Taher att han var ledsen.

Taher ignorerade var hanen sa. Varför var hanen tvungen att uppliva hoppet i honom? Han skulle precis lämna hanen när han hörd hur en snyftning bröt tystnaden. Han vände huvudet mot ljudet. Grät hanen eller inbillade han sig bara. Han närmade sig ljudlöst hanen. "Varför gråter du, Shiawase?" Frågade han med tom röst och böjd sig ner mot hanen men håll sig på ett säkert avstånd. Gråter hanen för att han skrämde honom eller... Tänkte Taher snabb och bakade lite från hanen. "Fall jag skrämde var det inte mening." Sa han snabbt med en kall röst innan hanen hann svara och vände bort huvudet. "Förlåt." Sa han stelt innan han börja återigen gå från hanen.

Shiawase såg upp på hanen, det rann tårar ner för hans kinder. "Min barndom. Syster, hon dödades av en stor råtta" snyftade han. Han gjorde en paus och fortsatte sedan snyftande: "Det var mitt fel, tror jag. Jag växte upp i numooori´s djungler. Jag och min bror slog  som vanligt vad, vi varen bit från lyan och så prasslade det i buskarna Han utmanade mig om matt jag inte vågade gå och titta. Men jag gjorde det. Så hoppade min ena syster fram. Hon var trebent. Vi diskuterade med varandra. Retades och sedan var det ett nytt prassel och en råtta kom framspringande. Slukade henne, det var mitt fel. Och min brors då."

Shiawase´s snyftningar blev starkare. "Sedan, när det var dags för första jakten. Min far hade valt ut ett rådjur som hade virrat bort sig och fött en kalv. Jag var ivrig och rusade fram. Han blev sparkad, skadad tack vare mig. Han fick säkert problem med höften efteråt. Jag vet inte, då gav jag mig av. Jag överlevde på insekter, som i träd oh vandrade. Och nu är jag här. Jag skapade bara problem för familjen.." snyftade han. Det hade bara vällt ut ur honom. Ha hade fått berättaför någon, någon som hade lyssnat. I allafall verkade det så.

Han stannade upp när han hörd Shiawase röst igen. Han lyssnade på hanen utan att avbryta en ännu gång.
  Han fortsätt att vara tyst en stund innan han tog till orda för han vill ge hanen än chans att lugna ner sig. "Det hjälper inte att du klandra dig själv." Sa han med en känslolös röst "Det kan jag lova." Fortsätt han med en suck efter en lite paus. Han minns den tid efter han hade tappat bort sin familj. Då han klandrade sig själv för han och hans familj hade tappart bort varandra i snöstormen. Hur han hela tiden intalade sig själv att det var hans fel att hans mamma bliv skadade av deras förra flocken eller rättar sagt hans mammas förra flock så att det inte hann tillbaka till lyan i tid. Flocken har aldrig tyckt om honom och hans syskon, eller inte tyckt om skulle vara en underdrift. Om inte hans mamma hade ställt sig iväg varje gång som det attackerat honom eller en av hans syskon så skulle de inte har livet längre än en dag på sin höjd.
  Hans blick blev skärper och han stirrade lite surt på hanen framför honom. "Så sluta klandra dig själv." Sa han med en bestämmande röst.

Shiawse såg på Taher, "Men.." började han och reste sig sedan upp. Han drog kinderna längs benen, frö att få bort tårarna. Han ville sluta tänka på det, så han försökte få upp ett annat samtals ämne. "Är du hungrig?" frågade han och  såg sig om. Det fanns säkert något bra byte i närheten, som ett litet rådjurkid.

Han såg mot bergen, "Annars kan vi utforska grottorna!" sa han och sökte efter grottor i berggrunden. Han brukade göra det som en valp, först var det för  att skydda sig mot starka oväder. Och sedan blev det en lek för han, det som han brukade göra när han hade hittat något att sätta i sig. "Jag brukade göra det som valp" sa han glatt, han var som förbytt på bara någon minut. Men pälsen under ögonen var fortfarande blöt.
Shia började ta några steg mot bergen, och blicken sökte fortfarande efter grottor.

Hans blick skiftade tillbaka till hans vanliga tomma blick "Nej." Svarade han kort på hanens fråga.
  Han följde efter hanens huvudet när den vände den mot berg. Han höjde ena ögonbrynet när han hörd hanens meningar. "Nej tack, men jag har annat för mig." Sa han och vände sig om för att gå iväg. "Men hejdå." Sa han med mörk röst. Han sniffade i luften för att försöka hitta sin familjs dofter.

Shiawase såg efter hanen, "Hejdå antar jag.." sa han med en suck. Han såg mot bergen, vart skulle han nu igen? Han kom på det, gudarna. Han skulle gå för att prata med gudarna. Men vilken gud skulle han egentligen vilja prata med? Han visste inte, egentligen så skulle han säkert inte få välja, ifall han nu lyckades.
Han såg sig om på slätten, han sökte med blicken efter något. "Träd.. Träd.." mumlade han för sig själv och tog fart när han såg ett. Det lutade en aning, och skulle ge han bra skydd och vila.

[Antar att vi ska avsluta?]

Han vände på huvudet för att se hanen en sista gång innan han fortsätt framåt. Kunde hans familj vara runt savannen? Nej, det kunde de inte vara. Så dumma var dem inte. I alla fall hans mor och Siamon var inte så dumma. Han skakade på huvudet för att få ordning i hans huvud. Han måst fokusera på nuet om han vill hitta sin familj. Han böjd ner huvudet mot marken och luktade efter deras lukter.

(Avslutat)