- Hör mig.
Aska låg i luften och fick nästan att lina snö i den mörka natten. Lavan som låg undangömt i markens sprickor fick det nästan vackert att lysa upp.
- Så många gånger jag bönfallit er, så många frågor jag ställt dig.
Hon stannade. Värmen var på något sätt välkomnande. Inte brukade hon gilla dessa heta områden, speciellt inte då hon trängde sig in på främmande mark.
Blicken höjdes. Vulkaner och lava, ett främmande territorium. Skador från förra striden fanns fortfarande kvar på hennes kropp. Hon var ärrad för livet, och aldrig skulle det läkas. Lava vargen, hon hade bekämpat honom. I alla fall för stunden, men han skulle en dag återvända.
- Är det så... att svaren får man finna själv?
Den vita tiken suckade, satte sig på marken och kroppen vek sig. Hon läts istället granska den trista, mörka marken. I hela sitt liv hade hon lärt sig att ständigt vända sig till Gudarna då hon behövde hjälp, råd. Dom hade aldrig svikit dess tro, men ändå hade hennes föräldrar tagits ifrån henne. Familjen blev splittrad, dom alla försvann. En efter en.
- Jag kan längre inte svara på mina egna frågor, jag behöver vägledning tillbaka till livet.
Hon pratade som vanligt med en klar och tydlig stämma, trots att hon verkade va osäker tillät hon det inte att avslöja henne.
Indira valde att resa sig upp igen, sträcka på sig och sen fortsätta framåt. Inte längre skulle hon vika sig, speciellt inte då hon tilltalade en Gud. En Gud hon inte ens visste hade hört hennes ord.
Plötsligt började det bli kyligare, en häftig vind drog med sig glödande aska och hon rynkade enbart på ögonbryna, fortsatte sen oberört framåt. Med i vindens rörelse.
- Jag vill kunna leva igen.

Evig tid, evigt liv. Evigt lyssnande efter ord och böner från en värld som sakta förlorade allt av värde. En ständig obalans i mörker och ljus som ogillas starkt men svårt att påverka utan att göra för mycket. Eviga andetag, eller inga andetag - ingen skillnad. Bara tystnad eller massa ord.

Ord urskiljer sig, ord som betyder något. Ord från hjärtat mena till honom. Ord som plötsligt får honom att bry sig lite, som kanske ger lite hopp till världen, eller åtminstone lite mer nöje får honom. Någon som kanske är värdig att möta honom . någon som skulle lyda hans order, nägon villig att trotsa allt för att få fram hans vilja. Någon möjligen värd att testas.

Under ingen tid alls var han där hans ande. Han ville visa sig, testa hennes vilja och hjärta. Va hon redo att bli en som han så länge sökt? Hon hade tagit sig dit, men kunde hon gå längre?

Luften fylldes av eldgudens glödande vildsinta temperament, som en vacker storm av kontroll, menad för att imponeras av att häpnas över.
Guden var stor, större än vanliga vargar med ett gyllene sken. Eldguden var sin egen sol.

Rösten var inte från denna värld, utan som en klang av mörka stämmor från alla hörn. Det var inte en röst, det var som flera och den bar med sig ett eget eko som röster annars bara kunde få genom rop av dalar. En gud är dalar, en gud är hav, en gud är allt, och inget.

"Du har kallat mitt barn. Jag har hört dina ord, jag har hört dina frågor. Om jag har svar beror på vad du önskar höra, vad du menade och vad du bara sa."

"Du har visat trofasthet och därför värdig min vishet."

"Indira, vad vill ditt hjärta ha. Tala till mig. Jag har hört, men vill höra igen, och bara det du menar."

Du har kallat.... Rösten, var för henne helt okänd. Inte heller var hon nådig att kunna döma dess stämma. Det var som om vinden talat till henne, och bergen. Hela landet verkade tala till henne, och det som hade vart så tyst en längre tid.
Att hon inte hade sett först, att hon inte hade förstått. Han stod precis framför henne. Gudarna va alltid närmre än vad man hade trott, det gällde bara att finna dom. På rätt sätt. Synen av honom gick inte att beskriva, all dess svaga ljus kring glöden verkade ha försvunnit i samma stund som den mäktiga Guden trädde fram med sitt sken. Hon vart bländad, ljuset var lika starkt som hans närvaro och då han nämde hennes namn, hennes riktiga namn, verkade hela livet gå revy. Minnen från en bortglömd barndom, hennes egna far och farbror blottade sig i en snabb syn. Solens sken från hennes moder. Solens energi värmde henne nu inombords, hennes sken skulle aldrig kunna mäta sig med hans.
Hon hade vart som förstelnad, men snart sänkte hon framkroppen, gick ner på ena tassen som en djupt bugning. Första gången någonsin. Hon tillät sig endast att sänka sig för Gudarna.
- Det jag egentligen vill ha går inte att be om, det har jag sen länge lärt mig. Endast vi själva kan göra förändringar.
Men hon behövde hjälp, i detta nuet. Den vita tiken reste sig igen. Smärtan var som bortblåst och hon såg rakt mot honom. Aurinko.
- Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, jag förlorade en del av mig själv på den vägen. Jag fann lyckan i att hitta dom som en gång tillhörde min familj i Treontha, men deras tacksamhet var endast svek. Vi ber inte om mycket, inte heller ber vi om seger. Men hur länge ska jag behöva låta dom andra lida i förlust? Jag vet att min stolthet inte endast kväver mig själv, utan hela min familj. Hur ska jag kunna skåda genom någon levande och säga att denna inte sviker mig, oss? Jag tror inte längre på en rättvis värld, för så länge vi har våra egna viljor är det omöjligt. Mina ansträngningar är enbart riktade efter att gå efter Eran vilja, men då jag hör dom förneka Er förlorar jag mig själv ännu mer. Eller är det mitt straff, för att låtit oss blandas ihop med blandraser? Förändringar inför framtiden, skapta av mig själv, är det ett misstag?
Hon ville inte gärna tro det. Även om stäppvargarna i flocken hade kollat snett på henne efter det hon gjort. Medusa och Angelus, två vrenar som verkade lyckliga över att ha funnit varandra och hamnat i samma familj. Hon ville inte skicka bort dom.
- Kanske hade du förväntat dig att jag skulle be om makt och vinst. Men med vinst kommer även makt. Jag vill att vi får vår rätta plats i Numoori, att vi blir hörda och sedda, det är min vinst. Makt kan endast ni ha, det skall endast ni ha. Men är det fel att vela ha makt att kunna vägleda sin egna familj, i ett land där skaparna inte glöms bort?