Zephyr hälsade Nephania med en simpel nickning när hon gick honom till mötes. Han hade fått vänta ett tag, men höll sig från att kommentera det. Hon hade väl sitt att stå i, i Tenebris gissade han. Precis som han hade sitt i Qu. Tystnaden blev inte långvarig.
    "Jag gissar att du hört om templet", sade han efter att ha försäkrat sig om att ingen var i närheten. Han ville bara få det här överstökat. Rapporteringarna var inget han såg fram emot och han försökte hålla dem så korta som möjligt. Allt för att inte väcka misstankar. Det var i alla fall vad han intalade sig själv. En del av honom tyckte fortfarande det var svårt att möta Nephania. Inte minst efter incidenten som hade försatt honom i den här situationen från första början. Idiot.
    "Thrar är död. Wulfric och Aimo–" Han grimaserade. "–det var nära." Såren över ansikte och hals stramade i påminnelse och Zephyr släppte ut ett djupt andetag. Han undrade om Mivrias valpar klarat sig bättre. Var de var nu.
    "Mivrias barn. Vet du om de flydde till Civitas med de andra?"

Hon hade blivit lite senare än väntat, men förhoppningsvis skulle Zephyr ha lite överseende. Det krävde ju dock att han hade mognat till sedan han skällt ut henne, och det återstod väl att se hur det skulle gå med det. Vad hon däremot inte kunde förstå alls var varför han envisades med att ha rapportmötena i skymundan. Nog måste det väl ändå vara bra mycket bättre att göra det mer offentligt? Om inte annat skulle det inte väcka lika många misstankar.
    När hon kunde se honom i skuggorna saktade hon in. Till att börja med kunde hon inte sätta tassen på vad det var som fick honom att se så annorlunda ut, men så snart hon upptäckt det första ärret såg hon nog alla. Hela hans ansikte och hals tycktes vara klädd i de fula ärren. Innan hon hade möjligheten att fråga om dem tog han till orda. Nephania nickade bistert. Nog hade hon hört om templet. Med tanke på mängden månvargar och silannis som flytt till Civitas hade hon behövt bo under en sten för att missa någonting sånt. Framför allt när Varya var delaktig i attacken. Så nej, hon hade inte haft en chans att missa den även om hon så ville.
Nyheten om att Thrar förlorat sitt liv, och att i alla fall Wulfric och Aimo blivit så sårade att de nästan dött fick orolighet att skina igenom den likgiltiga fasaden.
    "De är här, alla fyra." svarade hon på hans fråga. "Jag har inte haft möjligheten att prata så mycket med dem, men jag har sett dem vid flera tillfällen."
Med en svag rynka i pannan studerade hon hans ärrade anlete.
    "Jag tänker anta att du var i templet under attacken. Hur-" hon avbröt sig själv. "Vet ni något mer om vad som hänt?"
Helst av allt ville hon fråga om Oscuro. Men samtidigt var hon livrädd över att hon skulle behöva höra hur arg och besviken han var på henne. För att hon i hans ögon övergett honom. Och i viss mån hade hon väl det också.

Nephania bekräftade det Qu misstänkt och hoppats på. Mivrias valpar hade klarat sig med livet i behåll. Zephyr nickade kort, en viss lättnad i sin hållning. "Bra. Skönt att höra."
    Gudarna visste hur mycket de förlorat den dagen. Om de fyra syskonen stod varandra så nära som de gett sken av, gissade han att det fanns en viss tröst i att de fortfarande var tillsammans. Själv uppvuxen i en splittrad och stundtals komplicerad familjesituation, kunde Zephyr dock bara spekulera. Blod skulle aldrig hålla någon makt över honom. Inte längre. Han låtsades inte om tillfället när Nephania avbröt sig själv, allt för medveten om hur han såg ut. Det var något han verkligen inte behövde hennes åsikter om.
    "De sade sig vara från Ljusets krigare." Han tvivlade på att han behövde upplysa Nephania om Malphas och Exodus nya kall i livet som självutnämnda syndarenare. "Praktiskt taget tvingade in det i öronen på oss. Hade det inte varit för att vi behövt lyssna på Malphas konstanta skrålande i Qu hade vi nog fallit för det."
    Ljusets krigare hade skaffat sig fiender. Om än väntat, kunde Zephyr inte låta bli att undra vem de förargat. Uppenbarligen vargar tillräckligt kapabla till att utföra en sådan organiserad attack.
    Han ville inget hellre än att pressa vidare men Nephanias blick sade honom att där kanske var något mer hon undrade. Han kunde gissa vad det rörde sig om, men vägrade göra det lätt för henne. "Var det något mer du ville veta?"

Ljusets Krigare. Hon hade hört det flera gånger, men hon visste också att det inte var sant.
    "Ljusets Krigare är oskyldiga." sa hon eftertänksamt. "Varya var med i attacken, och som jag förstått det har hon inte direkt varit blyg med att skvallra på sina medbrottslingar."
Hon himlade med ögonen. Det fanns nog inte någon Varya kunde vara lojal mot, utöver möjligtvis Aurora, Grendel och Even.
    "En brun fakarg vid namn Blair om jag inte minns helt fel. Och hans syster, Bambra," en suck undslapp henne. "Jag vet tyvärr inte var de håller hus just nu dock."
Hon hade hört någonting om att de gömt sig uppe i norr innan attacken, men hon hade oerhört svårt att tro att de skulle återvända dit. Om de hade mer än en halv hjärncell vill säga.

"Ko-ko"

Ett flaxande ljud hörs när en exceptionellt rund, kanske den rundaste, duvan kommer flygandes på himmelen. Det är en ganska sorglig syn då den ser ut att ha svårt för att flyga.

"Ko-ko-ko! Chirp."

Den byter plötsligt riktning i luften väldigt inte så graciöst och och flyger ner mot de två vargarna. Den sätter sig på den mörkare vargens huvud.

"KO-KO-KO" låter den lite för högt och exalterat utan anledning. Kanske hoppas den på mat. Kanske har den andra drömmar som den aldrig kommer att berätta. Den feta duvan fortsätter låta som en duva och verkar leva på hoppet och för dagen.

Det var tyst mellan dem under tiden Zephyr grunnade över det Nephania sagt. Qu behövde möta Ljusets Krigare nu när de kunde koppla namn och utseende till förövarna. Mivrias barn behövde också veta. Varya, Blair och Bambra. Han grimaserade vid minnet av fakargen som slitit honom till marken. Hur hon förstört hans ansikte medan han hållit tillbaka inferon från Wulfric. Eld, vind, klor och tänder. Han skulle aldrig glömma.
    "Bra. Qu kommer ha nytta av den här informationen." Det var ett svar så formellt och nedlåtande att till och med Zephyr reagerade på det. Nephania behövde inte höra hans beröm eller belåtenhet. Hon var inte hans att styra över. Han harklade sig ursäktande. "Achilles kommer bli nöjd, är vad jag menar. Med namn behöver vi inte längre speck–"
    Vilt flaxande vingar avbröt honom mitt i meningen, så maniskt i sitt läte och så väldigt nära. Zephyr frös när en tyngd lade sig till rätta mellan hans öron. Vad... vad i?
    "KO-KO-KO!" Uppburrad och belåten lade den tjocka duvan sig tillrätta, nöjd med sin nyfunna plats att vila sin runda kropp på. Det tog en stund för Zephyr att koppla vad som precis inträffat.
     "Förbannade fjäderfä! Bort!" Han svor ursinnigt och skakade på huvudet. "Jag är ingen satans stolpe!" Duvan hängde följsamt med i rörelserna, nu lite småirriterad. Med några experimentella? tillrättavisande? pick, knackade den på sin sittplats för att få den att sluta upp med sådana dumheter. Zephyr var precis på väg att drämma till den med tassen när han plötsligt mindes sitt sällskap. Ögonen vidgades i panik, ilskan förbytt mot total förödmjukelse. Det här kunde inte hända.
     "Chirp, chirp. Ko-koo-ko!", lät duvan på nytt. Och nöjd lät den också. Hade Zephyr någonsin känt sig så förnärmad? Förmodligen inte. Hans nya huvudbonad purrade i takt med att han gav Nephania en vass blick. "Inte. Ett. Ord."

Hon höjde skeptiskt på ögonbrynen över hans nästan nedlåtande svar. Om sanningen skulle fram var det inte riktigt vad hon hade förväntat sig. Zephyr fortsatte sedan som om han kommit på sig själv, och hennes ansiktsuttryck mjuknade något.
    "KO-KO-KO!"
Den mörka hanen blev abrupt avbruten av den tjockaste duvan hon någonsin sett. Allt missnöje rann av henne likt vatten på en havsvarg och ersattes av ren förvåning. Hon fångade sig själv att fånigt tänka att det antingen var en väldigt modig duva, eller en väldigt korkad sådan. Nephania kunde känna hur allting hotade med att brista för henne. Skrattet bubblade våldsamt upp inom henne, men hon gjorde sitt bästa för att hålla det nere.
    "Inte. Ett. Ord."
Hon var tvungen att bita sig själv i tungan för att inte bryta ihop helt och hållet. Men det undgick nog inte någon att hon egentligen höll på att förgås av skratt.
    "Förlåt Zephyr." lyckades hon ansträngt kväka fram.
Tårar vällde upp i hennes ögon och hon försökte desperat blinka bort dem. Det här var det absolut fånigaste hon varit med om någonsin.

Med öronen slokade ut mot sidorna av den enorma duvan blinkade Zephyr bistert mot Nephania. Mästare på att dölja sina känslor? Nej, hon var uppenbarligen sämst på det. Han såg ju hur hon skrattade. Kanske var det tacken för att han skrattat åt henne den gången hon hade skrämts ur vattnet av en fisk. Inte för att han hade skrattat sååå mycket. Det här var ju mycket värre. Så. Mycket. Värre.
    Han gjorde ytterligare ett försök att skaka bort duvan och bara kuttrade och flaxade med vingarna. Tung var den och...  hackade den på honom igen? Ytterligare ett tillrättavisande nyp för att visa sin viloplats vem som var bossen. Det här var den sämsta dagen på länge.
    "Sitt inte bara där, gör något!!!" Zephyr kände rösten växa sig desperat. "Ta bort den innan... innan..." De från början bitska orden dog långsamt ut när han tog in Nephanias kvidande form. Från tårarna i hennes ögon till skrattet som hon till slut inte kunde hålla tillbaka. Plötsligt kände han sig själv dra på munnen i ett eget leende. Det här var dumt. Så fruktansvärt dumt. Gudar, han hade en fet duva på skallen som en huvudbonad. Och Nephania? Hon såg ganska dum ut själv där hon satt dubbelvikt. Han brast ut i ofrivillig skratt, så intensivt att han knappt fick luft.
     "Jag... jag har en duva på huvudet?", kippade han fram mellan rungande skratt som kändes ner i magen. Hade han tappat förståndet? Japp, definitivt.

Snart brast det helt. Det fanns ingenting hon kunde göra för att förhindra skrattet som bubblade ur henne. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon kunde känna krampen i magen komma smygandes. Kippandes efter luft försökte hon lugna ner sig, men varje gång hon såg på Zephyr och duvan brast hon ut i skratt igen.
    "Ja-a-a!" lyckades hon kvida fram.
Vid allting som var heligt, om någon såg henne nu hade de ju trott att hon förlorat allt vett.

Till slut, efter stor möda, lyckades hon sansa sig tillräckligt för att kunna prata. Nephania torkade ännu en gång bort tårarna mot sitt ben. Det här var så himla fånigt.
    "Seså, schas med dig." sade hon till duvan och gav den en liten elstöt.
Hon hade nog aldrig hört en duva kuttra så förnärmat som där och då, men efter en hel del flaxande bestämde den sig trots allt för att avlägsna sig från platsen. Roat följde hon den med blicken till den försvann ner i gräset längre bort.
    "Var var vi?" fnittrade hon och såg på Zephyr.

Det var länge sedan Zephyr skrattat så helhjärtat. Åt sig själv dessutom. Han var förnärmad och förnedrad, men situationen var för bisarr för att inte skratta åt. Det var svårt att hålla sig på benen, så mycket som magen värkte av skratten som övergått till hesa kvidanden.
    Flaxande vingar fick honom att grimasera samtidigt han som slöt ögonen när duvan äntligen lyfte för att med tunga vingslang lämna dem. Öronen reste sig igen i samma veva som han kunde sträcka på sig.
    Zephyr gav Nephania en road blick när han låtsades se över henne, ignorerandes hennes fråga. "Du skrattar som en flodhäst", kommenterade han, denna gång utan underliggande skärpa. Bara ett illa dolt leende. Det var en lögn. En dålig sådan. Han log. "Nu förstår jag varför vi aldrig fick mer än ett fniss från dig i Qu."

Hon räckte ut tungat åt honom.
    "Flodhäst kan du vara själv. Inte som att du låter mycket bättre. Himla valrossljud."
Om sanningen skulle fram hade hon inte en aning om hur en valross faktiskt lät, eller om Zephyr faktiskt lät som en sådan, men det var en fullkomligt irrelevant detalj.
    "Jag kan väl inte rå för att ni var så torra."
Hon blinkade lekfullt med ena ögat. Det hade tagit henne ett tag att vänja sig vid att gå från Treontha till Qu, men till sist tyckte tyckte hon sig ha lyckats relativt okej. Och visst kunde hon ibland sakna dem, framför allt Oscuro, men hon hade aldrig riktigt känt sig som hemma där. Som för att komma på andra tankar bytta hon hastigt ämne.
    "Men ja. En brun fakarg vid namn Blair, och hans syster Bambra. Det är de ni letar efter."

"Himla valrossljud."
    "Äh", skrattade Zephyr. Sinnet kändes lätt och huvudet klarare än på länge. Det var så mycket som hänt det senaste. Men med skratten kom också påminnelsen om Wulfric hemma i Byoomi. Han saknade vännens sällskap. Hans förmåga att få Zephyr att skratta. Han hoppades att han skulle repa sig snabbt.
    Nephanias byte av ämne fick Zephyr att inse varför han egentligen var här.  Som av vana försvann leendet för att ersättas med det sedvanliga, oberörda uttrycket. Han var inte här för att tjoa och tjimma.
     "Tack. Du gör Qu så väl som månvargarna en stor tjänst. Jag gissar att det var allt för nu." Han reste sig upp, redo att se mötet som avslutat men tycktes komma på sig själv och stannade abrupt, till synes grubblandes på något. Efter en stunds eftertänksam tystnad mötte han Nephanias blick med sin egen.
    "Är vi okej? Du och jag." Han grimaserade över sitt eget ordval, men lät det vara. Kanske inbillade han sig, men det kändes som att luften rensats mellan dem. Allt tack vare en fet duva och en gemensam skrattattack. Han ville ändå vara säker, för dessa möten skulle fortsätta oavsett vad han och Nephania tyckte om varandra. "Jag ber om ursäkt", sade han kort och gott. Det satt hårt inne, men det var dags för Zephyr att svälja sin stolthet och ta ansvar för sitt beteende den gången han avbrutit Achilles och Nephanias möte.

[Avslutat]